AvHelmer, AvTuva och AvHagrid går alla tre i det som kallas för ”rewilding-hägnet”. Här är det tänkt att gruppen ska sammansvetsas och dessutom bli mer vild, eftersom detta är den hage som ligger mest avsides i Avesta visentpark som ägs och drivs av kommunen. Går allt enligt plan ska trion under 2024 göra ett par dygns lastbilsresa för att sedan släppas ut i frihet, kanske i Rumänien. Visenter från Avesta strövar även fritt i Ryssland och Polen, men i Sverige finns de bara på djurparker, inte ute i det vilda.

– Nej, då tror jag att dispyterna kring vargen måste lösa sig först, och konflikten med markägarna, för visenten går hårt åt skogen, säger Rikard Wiklund.

Han är ensam i Sverige om att kunna titulera sig ”visentskötare”. Det märks tydligt att han är fascinerad av djuren och det är lätt att förstå. Visenten hör precis som sin amerikanska släkting bison till de riktigt gamla gräsätarna, samtida med uroxen, mammuten och den ullhåriga noshörningen. Under 1920-talet sköts den sista vilda visenten i Polen och kvar i fångenskap fanns bara ett 50-tal individer i hela Europa. Ungefär samtidigt startade räddningsarbetet där Avesta tidigt kom att spela en viktig roll.

Att låta den vilda naturen få ta mer plats kallas för ”rewilding”, eller återförvildning, översatt till svenska. Det engelska ordet skvallrar om att influenserna kommer någon annanstans ifrån; tätbefolkade länder som Storbritannien och Nederländerna som inte har så gott om natur.

Sverige skiljer sig från många länder i Västeuropa och har under de senaste 150 åren genomgått en utveckling som kan ses som en oplanerad men radikal återförvildningsprocess. Urbanisering, jordbrukspolitik och globalisering har tömt landsbygden på både folk och bondgårdar, samtidigt som barrskogarna har brett ut sig. Naturvård och viltvård har fått vildsvin, lo, varg, bäver och en rad olika fåglar och andra djur som har varit mer eller mindre utrotade att återvända. Klövviltet har växt från en spillra till att bli väldigt vanliga i stora delar av landet. Så med facit i hand har vi på olika sätt gjort Sverige mer vilt och eftersom vi anser oss vara stora naturälskare så kanske Sverige skulle kunna återförvildas ytterligare? Eller är det så att det räcker med vilt nu?

Det beror på vem man frågar.

– Självklart skulle vi kunna ha vilda visenter i våra skogar. Alla djurarter som människan har utrotat har vi en skyldighet att föra tillbaka. De hör hemma här och de är en del av vårt natur- och kulturarv. Visenter är fantastiska och viktiga spelare i ekologiska system, framför allt i gränslandet mellan gräs och skogsmarker, säger Staffan Widstrand, naturfotograf som har jobbat praktiskt med återförvildning i flera olika länder och som var med och startade organisationen Rewilding Europe.

Han pekar på att tätbefolkade Nederländerna har vilda visenter på fyra olika platser, men i glesa Sverige finns inte en enda. Han och många med honom menar att visenten tillsammans med andra stora gräsätare som vildhästen och skogsvildrenen är oerhört viktiga nyckelarter för övrig fauna och flora.

Andra tycker att Sverige har återförvildat mer än nog. Många skogsägare och lantbrukare ser framför sig visenter som brakar runt i skogarna, skadar träden eller trampar ner grödorna på åkrarna.

– I ett läge när jordbruket har stora problem med vilda betande djur som dovhjort, så kanske man inte ska späda på det genom att ta in fler djur. Över huvud taget så känns tanken på rewilding som något ganska fantasifullt. Man bortser från att det finns människor här, säger Anders Wetterin, viltexpert på Lantbrukarnas riksförbund, LRF.

Mycket i det reguljära naturvårdsarbetet kan kvala in som återförvildning och är inte särskilt kontroversiellt. Dit hör inplanteringen av bävern, räddandet av havsörnen, pilgrimsfalken och den vitryggiga hackspetten, men också senare tids arbete som utsättning av grönfläckig padda, större ekbock och att främja livsmiljöer för en del hotade fjärilar.

–  Inplantering av flodpärlmussla är det ingen som skulle bråka om, men en visent, även om det handlar om ett naturreservat, då skulle många ha åsikter. Även skötsel av vissa naturtyper som skogsbränning, ger ofta negativa reaktioner. Naturliga processer är tyvärr inte alltid de som människor gillar mest, säger Erik Kretz, naturvårdsspecialist på Skogsstyrelsen.

Begreppet kan alltså väcka starka känslor och debatten når ibland nästan samma stormstyrka som samtal om vargar eller lupiner. Säg återförvildning och det dröjer inte länge förrän någon säger ”landgrabbing” och det är då EU, staten eller enskilda rika människor som anklagas för att lägga beslag på marken.

Men det är också något i det förvildade som provocerar. Alla som någon gång har ägnat sig åt att odla, om så bara i en balkonglåda, vet hur synen på den övriga naturen kan förändras. Det är svårt att älska bladlöss, sniglar och harar när de har haft kalas i grönsakslandet, och från villaträdgårdar riktas ett vitglödgat hat mot några av de vackraste och mest graciösa däggdjur vi har – rådjuren. Det är inte bara en ilska över bortslösat arbete och förstörda skördar, utan också en påminnelse om att allt är förgängligt. Om vi slappnar av så är naturen där och tar över och ”stökar till det” med vindfällen, sly och ris. Bor man dessutom i trakter där byar försvunnit, gårdar lagts ner och bussen slutat gå, då kan vildmark ses som den slutgiltiga reträtten.

–  Ordet ”wild” leder tankarna fel. Jag pratar mer om restaurering, att ta steg mot mer fungerande ekosystem och där varje steg betyder oerhört mycket. Jag har aldrig tyckt om begreppet ”vildmark” och jag hör inte till dem som anser att ett ekosystem som får sköta sig helt själv utan mänsklig inblandning alltid är något att sträva efter, säger Roger Olsson.

Han är journalist och författare och har varit engagerad i miljöfrågor och naturvård under många år, bland annat inom Naturskyddsföreningen. Numera sitter han i styrelsen för Rewilding Sweden.

Återförvildning kan ses som en kritik mot utvecklingen inom lant- och skogsbruk. Det förändrade brukandet har förvandlat det tidigare mångsidiga mosaiklandskapet som blandade små åkrar, ängar, skogar, våtmarker, beteshagar och vattendrag och som rymde många arter, till ett enfaldigare landskap av stora monokulturer av spannmål eller barrskog. Våra mest artrika marker, beteshagarna och ängarna, har minskat kraftigt.

– Det är otroligt stora värden som står på spel om allt bara blir skog, säger Claes Svedlindh.

Staffan Widstrand sätter fingret på en öm punkt för lantbruket.

– Gräsmarkerna har varit betade av kor, men nu har dessa flyttat inomhus och gör inte samma nytta som tidigare. Jag kan inte se att skogsbete kommer tillbaka, säger han.

Och då menar han att det behövs andra lösningar, i form av vilda betande djur.

Har Sverige återförvildat rätt natur? Den tanken dyker upp bland granarna som står i snörräta rader. Det är mörkt och ingen kvällssol förmår tränga igenom det täta taket av grenar. På marken växer bara mossa, inget bärris. Granbarkborrarna har gått hårt åt beståndet och många av träden är döda och kommer att blåsa omkull i höststormarna. Det här är ett resultat av 1960-talets jordbrukspolitik då lantbrukare fick betalt för att plantera igen åkermark med gran.

–  Se här, det finns absolut inget för viltet att äta här, säger jägaren Peter Schuldt när vi strövar genom plantagen som tillhör Uppsala akademiförvaltning.

Peter Schuldt ingår i ett jaktlag på sju personer och han har jagat i de uppländska skogarna i 30 år. Han är bekymrad över skogarnas utveckling. De är för täta, och kalhyggena är för stora och många. Det är svårt att ta sig igenom en del av de kompakta skogarna och det är som sagt brist på mat för de vilda djuren. De riktigt gamla skogarna har försvunnit.

–  Tjäder, orre och annan skogsfågel försvinner när skogsbruket förändras och de skogsfåglar som finns kvar, dem skjuter vi inte. De är för få, säger kollegan Ulf Blomberg.

Av samma skäl skjuter man heller inte stora råbockar som anses viktiga för en frisk rådjursstam. Den här typen av självpålagda förbud är rätt typiska för jägarkåren som spelar en stor roll för att vi har så mycket vilt i skogarna. Det är lätt att tro att jägare enbart skjuter de vilda djuren, men om det ska bli någon jakt så behöver det också finnas djur. Därför oroar sig jägarna över tillståndet för älgen och menar att det är oroväckande att skogsbolagen vill minska älgen ännu mer för att inte de ska beta tall.

– Då blir det inga älgar alls kvar, säger Peter.

Jägarna är en grupp som tillbringar mycket tid ute i naturen. Staten har allt mer tagit fasta på detta för att få en bild av viltstammen. Efter varje jakt ska jägarna rapportera hur många vilda djur man har fällt, men även sett. Det görs också spillningsinventeringar där man letar älg- och rådjursbajs.

– Man lär sig också att läsa naturen, och det gjorde man inte som nybörjare. Man får uppleva väldigt mycket, säger Tony Larsson som har jagat i 45 år.

Carl-Gustaf Thulin, föreståndare för SLU:s Centrum för vilt- och fiskforskning, anser att jägarkårens engagemang har varit det största bidraget till återförvildning i Sverige. Han skulle gärna se visenter och uroxar i skogarna, men anser att kor och hästar fungerar lika bra som ”ekosystemingenjörer”. Han är framför allt intresserad av ett förändrat landskap som främjar en mångfald av arter. Själv jobbade han under några år med ett forskningsförsök där härdiga gotlandsruss fick leva utomhus utan något extra foder och såg bland annat att de pollinerande insekterna ökade och slyet minskade.

– Jag ser inte att det finns någon egentlig konkurrens mellan klövvilt och boskap, det är snarare oss människor det handlar om. Konflikten uppstår gentemot vårt skogs- och jordbruk.

En bärande tanke inom återförvildning, och även när det handlar om andra typer av naturskydd, är att markägarna ska tjäna pengar på turism i stället för på skogs- och lantbruk.

–  Rika och levande ekosystem kan och bör bidra till lokal ekonomisk utveckling genom satsningar på naturturism. Det där är en aspekt som det traditionella naturskyddet – både det statliga och de ideella organisationerna – ofta försummat. Man funderar sällan på vad människor som bor där ska leva av, säger Roger Olsson.

Han är visserligen medveten om att turism kan leda till att naturen blir överexploaterad och att pengarna kan hamna i fel fickor, det vill säga inte i markägarnas eller lokalbefolkningens, men anser ändå att det är en möjlighet.

–  När naturområden blir en tillgång för den lokala ekonomin ökar också möjligheterna att bevara dem på sikt. Det är ju ett välkänt faktum att de stora nationalparkerna i exempelvis Afrika knappast hade överlevt om det inte hade varit för att de drar in massor av pengar genom turismen.

Eriksberg hotell och safaripark i Blekinge är kanske den plats i Sverige som kommer närmast det oerhört viltrika Ngorongoro i Tanzania. Naturreservatet omfattar 925 hektar. Från utomhuspoolen kan vi på nära håll se tre olika sorters hjortar, mufflonfår och ett par bökande vildsvin. Det är en fascinerande upplevelse, men det är svårt att säga att det handlar om vild natur.

Gården köptes 1939 av zoologen, naturvårdaren och fotografen Bengt Berg, kanske mest känd för att ha planterat in kanadagåsen och för att ha bidragit till att rädda havsörnen.

– Bengt Berg ansåg att den urbaniserade människan måste ha ställen som Eriksberg för att lära sig om djur och natur, säger vd Per-Arne Olsson.

Sedan 2008 ingår Eriksberg i affärskoncernen Mellby gård som ägs av Rune Andersson. Eriksberg är också ett av två turistföretag som ingår i Rewilding Sweden och har sedan ägarbytet fyrdubblat antalet besökare till 80 000 personer per år. Under 2021 omsatte man 53 miljoner kronor och med det kommande nya hotellet är det tänkt att verksamheten ska växa ytterligare och gå med vinst.

– Djuren är vår viktigaste tillgång. De är centrala i allt vi gör, säger Per-Arne Olsson.

Safariturer, viltmåltider i restaurangerna, övernattningar som är mer eller mindre i direkt anslutning till djuren och exklusiva jakter är några av tjänsterna man säljer.

Eriksberg är ett unikt turistmål men samtidigt ett tydligt exempel på att turism kräver anpassning av det vilda livet. Skulle djuren få föda sig själva skulle det bara finnas ett par hundra djur i naturreservatet, tror Per-Arne Olsson, men då skulle det också vara svårt för turisterna att se några djur. Nu finns det 2 000 djur och därmed gott om turistupplevelser, men man stödutfodrar å andra sidan med ensilage mellan september och maj.

Visentparken i Avesta försöker hitta en kompromiss mellan besöksverksamhet och att samtidigt hålla djuren så vilda som möjligt. Ett hägn kallas för ”visentgarantin”. Det är här som turisterna garanterat får se visenter på nära håll under sitt besök. För även om Rikard Wiklund tror att det dröjer innan det finns vilda visenter i Sverige så tycker han att enbart deras närvaro ställer viktiga frågor:

– Hur vill vi framstå som land? Hur vill vi ha naturen, och vill vi att det ska finnas fler arter?