– Om man funderar på att plantera ett större träd och vill göra något som är bra för bin, humlor och andra pollinatörer är linden ett bra val. Den ger mycket mat, säger Mira Nilsson, som är utbildad trädgårdsmästare i grunden.

Regnet har gjort ett tillfälligt uppehåll efter flera dagar av dramatiska åskväder och ösregn. När vi närmar oss odlingarna hörs det mjuka surret av energiska arbetsbin som nu är ute ur kuporna som står en bit ifrån. De vackra stjärnformade blommorna på gurkörten är populärast och har en sky av friare ovanför sig.

– Bina är som tokiga i gurkörten! Och i sparrisblom!

Sommaren är Mira Nilssons mest uppbokade tid eftersom hon sköter såväl klienters trädgårdar som bisamhällen. I år fick köksträdgården därför klara sig själv fram till juli. Det visade sig vara till gagn för bland annat grönkålen.

– Tidigare år har den blivit helt uppäten av insekter men i år var grönkålslandet helt övervuxet av ogräs. När jag började riva upp det fanns grönkålen därunder, helt oskadd, skrattar Mira och pekar på praktexemplaren.

Erfarenheten med grönkålen ger ytterligare belägg för att vi måste börja tänka i andra banor än de traditionella. Det är det Mira Nilsson gör när det gäller bihållning. För till skillnad mot den strikta kontrollen i traditionell biodling, försöker hon och andra som vill ge bina naturliga förhållanden, hålla fingrarna i styr och låta bina klara sig själva så mycket som möjligt. Grundförutsättningarna är att inte ta ut för mycket honung ur kuporna utan låta bina övervintra på sin egenproducerade mat istället för tomma sockerkalorier.

– Honungen innehåller ju många viktiga näringsämnen och har vissa antibakteriella egenskaper genom att den är processad genom binas tarmsystem. Den är viktig för dem. Och även jag kan ta ut honung så det räcker för mitt husbehov, berättar Mira Nilsson.

En annan grundläggande skillnad mellan de olika synsätten är att låta bina svärma. Något som ses som farligt inom traditionell bihållning, för att det kan sprida det fruktade varroakvalstret.

– Men tänk om det är tvärtom, att det är just att inte få svärma som skapar sjukdomarna? Jag tänker, lite så, att de som skaffat sig förutsättningar att klara av varroan är de som har ett naturligt putsningsbeteende. De flesta biodlare köper sina samhällen på ram, byter och flyttar runt på dem. Det är verkligen något som kan sprida sjukdomar. Forskning visar också att de största riskerna för spridningen är att ha för trångt mellan kuporna då det ökar risken för felflygningar och att bina rövar från varandra.

Att Mira Nilsson blev bihållare och kom att intressera sig för naturlik bihållning handlar från början om en förfrågan från en trädgårdskund som ville ha bin, men tyckte att kuporna som fanns var fula. Under samma tid gick Mira en utbildning i småskalig virkesförädling och tog kontakt med Göran Wrangbäck på Fagerdala finsnickeri. Ett långvarigt samarbete tog sin början.

En kort promenad från köksträdgården ligger nu den trivsamma ateljén där Miras egendesignade bikupa monteras ihop, inhyst i gårdens gamla smedja. Här finns bara naturliga material. Gräskronor pryder taket och vass används för att få kupan att smälta in fint i naturen. Till det yttre har Skärgårdskupan, som den heter, samma form som en traditionell kupa, fast med vasstäckta ytterväggar. Inuti är det dock annat. Mira lyfter på taket och avslöjar en innervägg som är formad som en cylinder. I en traditionell kupa är insidan fyrkantig och väggarna släta.

– Det är viktigt för binas hälsa att de får tillverka propolis, klistret som täpper till håligheter i en naturlig kupa. För att stödja det beteendet har min kupa fått räfflade insidor, visar Mira.

Binas kommunikation bygger på det runda rummet. De är mästare på temperaturreglering, men hörn gör dem förvirrade och ger också en fuktig miljö, vilket kan leda till sjukdomar, förklarar hon.

– Min kupa har samma grund som Hannes stockkupa, men har en design som många av mina kunder föredrar.

Hannes heter Bonhoff i efternamn och är en ledande förespråkare för naturlik bihållning i Sverige. Han har konstruerat en bikupa utifrån naturliga förutsättningar, genom att helt enkelt holka ur en stock och ge den ett vasstak.

Själv har Mira Nilsson nu både stockkupa och Skärgårdskupa i trädgården. Kuporna bidrar även till mångfald då det så kallade skrufset som faller ner till botten blivit hem för många insekter.

– Här bor det allt möjligt, berättar Mira och lyfter av bottenluckan.

Vasstaket till stockkupan är tillverkat av Hannes Bonhoff som blivit en viktig vägledare för Mira både i konstruktionen av Skärgårdskupan och i hennes sätt att hålla bin. Han är teknologie doktor och blev biodlare när han ärvde några bisamhällen av sin far, som var hobby-biodlare.

Pappan hade skött sina bin traditionellt men haft målet att bina skulle ha det bra, inte att maximera uttaget av honung. Hannes ville föra traditionen vidare och ägnade sig åt traditionell biodling några år, men började sedan läsa vetenskapliga artiklar om binas naturliga beteende. Därifrån tog det några år att ställa om från biodling till bihållning, som han kallar det.

– Det var en chock att lära sig att allt jag gjort som biodlare var mot binas natur. Jag förstår att det är svårt att ställa om helt, men man kan göra små förändringar över tid, säger Hannes Bonhoff på telefon från Åled i Halmstad, där han bor och håller sina bin.

Den billigaste och enklaste åtgärden är att bara flytta kuporna en bit från varandra, då honungsbina är solitära varelser, förklarar han. Redan vid trettio meter blir det skillnad, men det bästa är att ha runt 300 meter mellan. En annan viktig sak är att inte låta samhällena bli för stora.

– I naturen är ett bisamhälle mellan tio och tjugo tusen bin. På en bigård kan det vara 100 000 bin i manipulerade samhällen, vilket leder till problem med varroakvalstret som sedan sprids till samhällena bredvid.

Under åren som gått har Hannes återfört de odlade bisamhällena till ett mer naturligt liv i trästockar som han urholkat. Grunden är att utgå från det som gynnar biet, istället för det som gynnar biodlaren. Hannes Bonhoff berättar att förvildningsprocessen av hans odlade honungsbin varit ganska enkel.

– Domesticeringen av honungsbin pågår fortfarande så det krävs inte mycket för att de ska bete sig som vilda igen. Det viktigaste steget är att de får fortplanta sig själva. Svärmningarna har så många följder, selektionen styr hur de utvecklar motståndskraft mot olika sjukdomar. Jag behöver nu till exempel inte bekämpa någon sjukdom. Inte ens varroakvalstret, som många inom traditionell biodling behandlar förebyggande mot, av rädsla för att bina annars kommer att duka under.

Däremot behöver han fortfarande stödfodra sina svärmar med socker då det kräver så mycket energi att förbereda samhället i ett nytt bo inför vintern. Men så fort det är tillräckligt många samhällen är planen att sluta med stödfodringen så att en naturlig balans kan uppstå mellan pollinatörerna och tillgången till nektar och pollen.

Sedan 2020 är Hannes Bonhoff ordförande för Honungsbiföreningen som blivit en utbrytargren från Sveriges Biodlares Riksförbund, SBR. Han driver också den populärvetenskapliga bloggen Superbiodling som visar hur biodlare kan förbättra situationen för bina.

– Vi vill låta biet bevara sina naturliga egenskaper så att de kan klara sig själva. Det är djurvänligt och etiskt.

Men motståndet till förändring är stort, erfar han.

- I början försökte jag förändra inom SBR, men de var inte intresserade. Det är svårt att starta en ny grupp som går emot det gamla. I vår organisation har vi 130 medlemmar och SBR har runt 17 000 medlemmar, så det är svårt att få genomslag för våra idéer, som bygger på modern forskning. De flesta vill göra som de alltid gjort och har erfarenhet av, trots att det naturlika sättet är både enklare och billigare.

Stockkupan som Hannes Bonhoff designat är till exempel en del av en vanlig trädstock som han urholkat och satt ett vasstak på. De tjocka väggarna underlättar för bina att klara både stark kyla och temperaturändringar.

– Jag har utgått från sådant som är självklart inom byggbranschen, att hålla en jämn temperatur och undvika mögel. Ynglen är väldigt temperaturkänsliga, berättar Hannes.

Råvaran finns i överflöd för de flesta lantbrukare och Hannes Bonhoff har medverkat i Lantbruksnytts egen tevekanal och i SVT där han visar proportioner och tillvägagångssätt för att skapa en stockkupa.

Tillgången till vilda pollinatörer har många fördelar för jordbruket jämfört med att hyra in samhällen av bin eller humlor, eller att som i Kina använda människor att utföra pollineringen. Trots det, är det hittills inte många jordbrukare som visat intresse för stockkupan.

– Biodlingen är klimatkrisen i ett nötskal, det finns vetenskapliga fakta som visar att de konventionella metoderna varken är hållbara eller djurvänliga, men vi sitter fast i ett system som vi har erfarenhet av, samtidigt som det inte finns stöd för omställning. Och de stora förändringarna som behövs för att få tillbaks de vilda pollinatörerna måste göras i skogs- och jordbruket, säger Hannes Bonhoff.

Även om Hannes är hobbybiodlare tar han sin uppgift på allvar. För honom handlar det om att göra sin del för att bromsa klimat- och miljökrisen.

– Jag vill ha kvar hoppet om att bidra till en bättre framtid, en art kan vara mitt bidrag. Men jag är skeptisk till att ge råd om att plantera blommor eller skaffa bihotell för att rädda bina, det skymmer det stora vi behöver göra. Minska våra ekologiska fotavtryck, köpa ekologisk mat och rösta på partier som driver en politik som gynnar omställning.

Bidöden är inte ett isolerat problem som bara drabbar biodlare och honungsindustrin, det en del av den artdöd som innebär att de flesta polinatörer minskar drastiskt. Det leder i sin tur till stora problem i jordbruket, då ungefär 75 procent av grödorna är beroende av pollinatörer. Insektsdöden drabbar med andra ord oss alla i slutändan.

Chloë Raderschall, postdoktor vid institutionen för växtskyddsbiologi på Sveriges Lantbruksuniversitet, forskar på hur det moderna jordbrukets monokulturer inverkar på pollinatörerna, skadegörare och deras naturliga fiender. Hon konstaterar att artdöden bland insekter beror på en mix av problem.

– Det handlar om besprutning med gifter, mindre mat och tråkigare mat, plus en brist på boplatser. Problemet med maten beror på monokulturer, med färre sorter och där allting blommar samtidigt. Med ett större utbud och en blandad diet blir insekterna mer motståndskraftiga. Ett landskap med stora sammanhängande fält av samma gröda förstör också insekternas habitat, med mindre tillgång till stabila boplatser, eftersom de försvinner vid skörden.

De rekommendationer hon tagit fram till lantbruket för att få tillbaka de vilda pollinatörerna är att variera sina grödor och behålla små skogsområden nära åkrarna samt att undvika att ställa ut honungsbikupor i landskap med lite blommor, eftersom det då blir konkurrens om födan.

Mest har Chloë Raderschall studerat åkerbönan och där är humlor de effektivaste pollinatörerna eftersom de har en lång tunga, som kan nå botten av åkerbönsblommorna.

– Jag valde humlorna eftersom de är så viktiga pollinatörer för åkerbönsblomman och så gulliga. Att de är söta gör arbetet roligare, säger hon med ett skratt.

– Men malarna, som också har långa tungor är undervärderade eftersom de är nattaktiva, där behövs det mer forskning om vem som pollinerar nattetid.

Även om huvudstudieobjektet är humlor så är Chloë Raderschalls nyckelord mångfald, både av grödor och insekter. Arterna gynnar i många fall varandra, särskilt när det gäller skadedjurs­kontroll och ogräs som tar över. Att ha grödor som både blommar tidigt och sent är också viktigt för att tillgodose alla pollinatörers behov, då koloniarbetarna behöver tidig mat och drottningen sen. Ett av Chloë Raderschalls forskningsprojekt har varit effekten av att ha blomsterremsor i utkanten av åkrarna.

– När det gäller blomsterremsor så är det viktigt att ha en variation av blommor som blommar under olika tid. Ogräs är också något som föredras av pollinatörerna, men det är svårt att motivera för jordbrukarna. Med en mångfald av ogräs blir det dock inte lika illa, då håller de varandra under kontroll och konkurrerar inte med spannmålen.

Den stora effekt som uppmätts av blomsterremsorna är att de gynnar spindlar i åkerbönsfält, som kontrollerar skadegörare. Andra studier har också visat att blomsterremsor gynnar skadedjurskontrollen med 16 procent i genomsnitt på bara ett år, eftersom mångfalden av andra insekter ökar, exempelvis nyckelpigor och spindlar som äter skadeinsekter.

För humlorna skulle förmodligen den stora förändringen ske efter tre år, uppskattar Chloë Raderschall, eftersom det tar tid för dem att etablera ett samhälle.

– Tyvärr är det svårt att få forskningsanslag för att kunna studera vad som händer över tid och vilka eftereffekterna blir. Men bara att behovet av besprutning minskade är positivt eftersom det är en av de stora orsakerna bakom artdöden hos insekter.

Diversifiering av landskapen är en av de viktigaste åtgärderna för att få tillbaka insekterna. Där kan samodling, där man blandar ärtor med grönsaker eller säd i sex meters breda remsor vara en lösning anser Chloë Raderschall.

– Det ger också mer mångfald visuellt vilket attraherar insekterna. Att samodla kan vara en lösning för att inte förlora odlingsyta men ändå ändra stora monokulturfält till något som är bättre för biologisk mångfald.

Jordbruket är en av de viktigaste faktorerna för att få tillbaka de livsviktiga vilda pollinatörerna, men kostnaden för omställningen kan rimligtvis inte läggas på jordbrukarna poängterar Chloë Raderschall.

– Jordbrukarna är under press från många håll. Till exempel förlorar de ett år, första året med blomsterremsor. Små, uppstyckade åkrar kräver också andra maskiner än idag. För att kunna göra de investeringarna krävs att samhället ger ett varaktigt stöd som inte ändras från år till år.

Även privatpersoner och parkanläggningar kan bidra till bättre livsmiljö genom att inte klippa gräsmattan och undvika asfalt och betong på uteplatserna. Ogräs är bra för pollinatörerna, påpekar Chloë Raderschall.

– Vi behöver ändra mindset, så att en vacker trädgård har lite kaos! Öppen, icke bevuxen sandjord är också en av de viktigaste boplatserna för bin.

Tillbaka hos Mira Nilsson gömmer vi oss för regnet i den före detta smedjan. Där bjuder Mira på sin egenproducerade blomsterhonung. Den doftar ljuvligt och smakar sommar när den är som bäst.

Mira Nilsson jämför traditionell biodling med skogsplanteringar i monokulturer, och menar liksom Hannes Bonhoff att naturlik bihållning är en del av att bryta en konsumistisk syn på naturen och djuren, där allt är till för människan.

– Nu satsas det massor med pengar på forskning för att ta fram ett superbi som är resistent mot varroakvalstret, istället för att se om vi kan anpassa vårt sätt att hålla bin. Det går att ta ut honung även med naturlik bihållning, men inte lika mycket. Ett bra år kan jag kanske få tio burkar, vilket räcker för mina behov. Vem behöver egentligen 60 burkar honung?