Ungefär så ser det ut i Ulf Jarnefjords dröm – och han har arbetat för att förverkliga den i över ett decennium. Han började med att starta upp Transportarbetareförbundets klimatarbete, och han har ofta varit den enda företrädaren från den svenska fackföreningsrörelsen på klimattoppmöten och internationella fackliga klimatstrategimöten. 2018 var han en av huvudförfattarna till LO:s klimatstrategiska rapport, den första i sitt slag.

– Men det fanns inget riktigt intresse, det hände ingenting, berättar Ulf Jarnefjord.

Facken måste bara gå från att vara bromskloss i omställningen

– Klimatfrågan var inte intressant. Från förbundsledningen och LO-ledningen till vanliga kamrater i min egen krets – när jag diskuterade klimatfrågan så sa man gärna ”Ulf, det är jätteintressant men det är ingenting för fack­föreningsrörelsen, det är inget vi ska syssla med.”

Men Ulf Jarnefjord är envis. Det är som att han har hittat sitt kall: facken måste bara gå från att vara bromskloss i omställningen till att använda sin styrka i samklang med klimaträttviserörelsen. Nu, när han har uppnått pensionsålder (han slår sig inte till ro) tycker han äntligen att det börjar röra på sig.

Gröna skyddsombud

Fackförbundet Vision har introducerat ”klimatombud” som ska fokusera på klimatfrågor på den lokala arbetsplatsen, som vilken mat som serveras och hur man reser i jobbet. Modellen liknar de ”gröna skyddsombud” som Jarnefjord kämpat för i Sverige i ett decennium. Tankesmedjan Global utmaning har tagit fram ett klimat-utbildningsmaterial till fackföreningsrörelsen, och häromveckan höll Ulf Jarnefjord den – så vitt han vet – första klimatkursen någonsin som arrangerats av LO. Det var en heldag med ett tjugotal deltagare från väst-Sverige: fackliga förtroendemän, skydds­ombud, vanliga medlemmar.

Erfarenheterna från den dagen styrker Ulf Jarnefjords gamla uppfattning att facken måste organisera en lands­omfattande folkbildning.

– Eftersom det pratas väldigt mycket om de här frågorna tror man att kunskapen är väldigt stor, och det är den inte riktigt. Det är det jag ser, att den folkbildning som Global utmaning har tagit initiativ till är ett måste. Och det gäller inte bara enskilda medlemmar utan de som egentligen borde suttit där är förbundens ledningar.

Facken emot sig

Hans bästa exempel på hur fel det kan gå när facken inte har kunskap och strategier är när Preem ansökte om ett nytt raffinaderi i Lysekil – en anläggning som hade blivit landets största utsläppare av koldioxid. Ansökan drogs till sist tillbaka av Preem som hänvisade till affärsskäl, medan den breda klimat- och miljörörelsen som hade organiserat mot raffinaderiet menade att segern var tack vare dem. Men facket hade de emot sig.

– Om vi inte gör det i Lysekil kommer någon annan producera detta till betydligt sämre klimatnytta, sade exempelvis Cristian Mattsson, fackordförande för IF Metall på Preemraff i Lysekil, till Svt, i juni 2020.

Att försvara arbetstillfällen och att just vi ska ta fram den bästa ”gröna oljan” är en typ av argument som facken i Sverige, och i världen, ofta för fram när de hamnar på fel sida i klimatdebatten, hävdar Ulf Jarnefjord. Genom folkbildning kan arbetarna istället lära sig metoder för att bli aktiva medskapare i den radikala omställning vi måste ha, menar han. 

Just det har Sam Mason jobbat med sedan 2008, när hon började arbeta med klimatfrågor på det brittiska tjänstemannafacket PCS. Då hade PCS redan infört gröna skyddsombud (”green reps”). 2019, efter påtryckning från Fridays for Future och opinionen, antogs en medlemsresolution där PCS förklarade ”klimatnödläge”. Nu kämpar Sam Mason för att PCS och andra brittiska fack ska gå från att prata källsortering till att omskapa hela samhällsekonomin.

– En av de konkreta saker som vi som tjänstemän kan göra för att nå utsläppsmålen är att se över våra jobbcenter – som ska hjälpa folk att få ett nytt jobb. Låt oss försöka fundera över hur ett trygghetssystem ser ut om vi ser det ur ett perspektiv av rättvis omställning, en jämlik ekonomi, och social rättvisa. Då handlar inte bara om att en arbetare ska få ett nytt jobb, vilket som helst, utan om att samarbeta med lokala arbetsgivare, utbildningar, institutioner, för att skapa jobb som vi behöver.

Jobb som behövs

Vägen dit bör gå genom att klimatåtgärder blir en naturlig del av de centrala kollektivavtalsförhandlingarna, menar Sam Mason. Tills det blir verklighet försöker hon jobba lokalt. I början av pandemin var hon med och tog fram en plan för Gatwick, den enorma flygplatsen söder om London, som drabbades hårt av nedstängningarna. Sam Mason och PCS undersökte vilka jobb som behövdes i samhällena runt Gatwick, och fann ett stort underskott inom skola, vård och omsorg. 

– Här fanns en möjlighet att titta på jobb som faktiskt behöver göras och att utveckla en lokal ekonomi runt det som inte är helt och hållet beroende av flyget och alla transporter och jobb runtomkring.

Men det misslyckades.

– Det var väldigt svårt att få med de andra facken, de som representerade arbetarna på och kring flygplatsen.

Sam Mason menar ändå att detta är vägen som samhället, och facken, måste gå: att proaktivt planera ekonomin istället för att försöka rädda de jobb som dyker upp och försvinner enligt marknadens logik.

Det är ett tankesätt som har försvunnit från den svenska fackföreningsrörelsen, menar Ulf Jarnefjord. 

– Att prata om hur systemet kan förändras, det har man tappat de senaste 30–40 åren, med den nyliberala agendan som man ändå har svalt med hull och hår.

 Vi har varit pionjärer, vi har kommit väldigt långt

Håkan Thörn, professor i sociologi vid Göteborgs universitet, har studerat fackens roll i den internationella klimatrörelsen, och jämfört situationen i Sverige, Danmark, Japan och USA. Han menar att den svenska fackföreningsrörelsens oerhörda styrka som byggdes upp kring 1920-talet – när Sverige hade flest vilda strejker i Europa – idag på många sätt har vänts till sin motsats. 

– Den kraften omvandlades till en institutionalisering. Man byggde en stark organisation och institution som var en del av socialdemokratin, och som gav sig själva ett snävt uppdrag: att fokusera på saker som löneförhandlingar och regleringar av arbetsmarknaden.

Svagare fack i andra länder agerar mycket mer mobiliserande och samarbetar mer med andra rörelser, vilket också öppnar upp för att jobba med andra frågor och på andra sätt.

– Det har inte funnits några incitament till aktivism inom den svenska fackliga organisationen. Och detta har gjort att man har låst in sig i sin snäva roll. När Karl Petter Thorwaldsson (LO:s dåvarande ordförande, numera näringsminister, reds anm) 2019 tog emot Greta Thunberg och de andra ungdomarna i LO-borgen fick de också det svaret: ”vi har våran uppfattning, vi har vårat sätt att sköta saker. Vi är inte en politisk fackförening” – det kokar ner till det.

Handelsanställdas förbunds arbete med klimatfrågan är ett bra exempel på hur svenska fack agerar, menar Håkan Thörn. Handels tog ett kongressbeslut 2016 om att de skulle jobba med miljö- och klimatfrågorna, berättar Frida Sundqvist, politisk samordnare och utredare på Handels. 

– Vi har varit pionjärer, vi har kommit väldigt långt. Sedan jobbar andra fack med det, och allt fler fackförbund verkar vara på gång eller har gjort saker, men vi har varit väldigt tidiga.

De senaste åren har Handels sammanställt ett par rapporter om klimatfrågan. I den senaste enkäten framgår att 96 procent av de tillfrågade medlemmarna anser att Handels bör verka för en klimatomställning som är förenlig med goda arbetsvillkor, att 90 procent vill att Handels bör arbeta för ökad hållbarhet där varorna produceras, och att 87 procent vill att Handels ska verka politiskt för en snabbare klimatomställning av branschen och konsumtionen. 

Frida Sundqvist menar att detta enorma stöd för ett aktivt fack i klimatfrågan delvis kommer ur att Handels opinionsbildat inom facket. Hon säger att Handels nu kommer att diskutera inom förbundet hur de ska fortsätta sitt arbete med att opinionsbilda på bred front.

– Vi har till exempel varit drivande i klimatmålsinitiativet och gett input till miljömålsberedningen som nu har kommit fram till att Sverige ska bli först i världen med att räkna och minska sina konsumtionsbaserade utsläpp. Där har vi varit drivande.

Nej till strejkvapnet

När Klimatriksdagen – som tar fram förslag från folkrörelser och levererar dem till riksdagen – arrangerades på 2010-talet var Ulf Jarnefjord den enda fackliga företrädaren på plats. Men i år hade han sällskap av flera andra, bland annat Frida Sundqvist. I ett panelsamtal undersöktes frågan hur facket kan skapa ett större politiskt tryck i frågan, och om de kan tänka sig att använda strejkvapnet. Svaret var återigen nej, berättar Ulf Jarnefjord.

– Facken menar att de har byggt upp en stark position inom systemet, och att det är där de kan göra störst nytta, säger Håkan Thörn.

– De menar: ”Vi har det här förtroendet från våra medlemmar och även från arbetsgivare och politiker, varför skulle vi riskera det genom att gå ut och bråka, då riskerar vi den position som vi kan använda till att jobba på vårt sätt.”

Men det räcker inte i det nödläge vi befinner oss i, menar många i klimatrörelsen.

Även inom systemet borde det finnas mer handlings­utrymme än vad facken tar sig, menar Håkan Thörn. 

– I USA har Green New Deal föreslagits. Det är inom systemet men en förhållandevis radikal reformpolitik, men det har vi inte sett mycket av i Sverige.

Om Socialdemokraterna hade lagt ett sådant förslag hade facken säkert ställt sig bakom, tror Håkan Thörn: 

– Men facken lägger inga egna politiska förslag av någon mer övergripande karaktär.

Behöver sluta låtsas

För tio år sedan var Ulf Jarnefjord med och startade upp Trade Unions for Energy Democracy, ett nätverk av fack­föreningar som söker strategier för en åternationalisering av energi-­infrastruktur. Sean Sweeney, som koordinerar nätverket, menar att den internationella fackliga rörelsen överlag har gått på myten om att vi kan finjustera oss ut ur krisen med hjälp av förnybar energi.

– De flesta inom facken är som så många andra förblindande av dagens berättelse om att omställningen är på gång. Men om du tar ett steg tillbaka inser du att effekten av 30 års klimatpolitik inte inneburit en energi-­omställning utan en energi-expansion.

Den förnybara energin må ha ökat med hundratals eller tusentals procent under dessa tre decennier, men förbränningen av fossila bränslen – själva problemet – ökar också. Det måste de sluta göra om tre år, för att sedan halveras till 2030, om vi ska ha en chans att nå 1,5-gradersmålet, enligt den senaste rapporten från FN:s klimatpanel.

Vad ska Sverige göra åt detta? Våra utsläpp är ändå så marginella att om vi minskar dem radikalt är det en piss i Mississippi. Så låter det ofta från höger eller från Sverige­demokraterna. Och Sean Sweeney håller med.

– Det gäller nästan alla länder utom de allra största, att de bara står för några procent av de globala utsläppen eller mindre än så.

Därför måste facken jobba mycket mer internationellt, för att återta kontrollen över ekonomin och energin, menar Sean Sweeney. De måste sluta låtsas som att vi är i en grön omställning och säga som det är, även om det riskerar att skrämma och avskräcka en del medlemmar.

– Jag kan förstå de svenska facken säger att vi i Sverige måste göra vår del i att möta EU:s klimatmål, men deras röst skulle bli mycket mer effektiv om ett av förbunden skulle säga att ”vi har ett misslyckat, privatiserat, energisystem. Låt oss planera ekonomin för att komma ut ur den situationen. Annars kommer det inte att ske, för vi har att göra med ett kapitalistiskt system som inte vill att det ska ske.”

Sean Sweeney tycker sig se ett skifte i den globala opinionen. Det märks till exempel på hur FN:s generalsekreterare Antonio Guterres numera uttrycker sig.”Regeringar och företagsledare säger en sak men gör en annan. Kort sagt: De har ljugit.” Och: ”Varje sekund räknas. Bristen på ledarskap är kriminell.” Han uppmanar också världen att anta en ”Global New Deal” där staterna tar kontrollen över de de finansiella institutionerna och samhällsekonomin för att rädda mänskligheten.

– Den typen av språk har varit sällsynt tidigare, och han är inte ensam, säger Sean Sweeney.

– Om jag hade varit LO eller något stort fackförbund i Sverige hade jag bett Guterres komma för att prata med honom om hur vi radikalt kan förändra det internationella systemet för energi och handel. För att sedan vara med och bygga en rörelse som åstadkommer den förändringen.

Det hade varit av enorm betydelse för världen om ett starkt svenskt fackförbund gjorde något sådant, menar Sean Sweeney. Det hade kunnat vara början på en riktig omställning, där staten istället för att strössla subventioner och regler över privata företag tar kontrollen över ekonomin, och bygger om det för att spara energi, hushålla, och skapa jobb som gör världen bättre. 

Det hade kunnat vara fortsättningen på Ulf Jarnefjords dröm.