Barakat Ghebrehawariat är statsvetare och föreläsare. I augusti kommer hans första bok, ”Får man säga svart?”, som marknadsförs som ett slags självhjälpslitteratur för ängsliga antirasister.

I den argumenterar han för att avsaknaden av fastslagna begrepp för att prata om rasism utgör en av de största bromsklossarna i kampen för alla människors lika värde. 

Dels är det svårt att sätta ord på den diskriminering som icke-vita utsätts för. Dels får ”begreppsfattigdomen” alla som känner sig osäkra på antirasistisk vokabulär att känna oro, tvekan och, som han säger, ”teoretisk
ångest”.

Det finns många ”läskiga ord” i svenskan, men ”ras” är ett som väcker mer vånda än andra – samtidigt som det är ett nyckelbegrepp som inte går att vara utan, förklarar Barakat Ghebrehawariat när Dagens ETC träffar honom i hans hem på Södermalm i Stockholm.

På samma sätt som feminister använder genusbegreppet för att beskriva att man inte föds till kvinna utan blir det när man utsätts för socialt skapade stereotyper vill han att antirasister använder rasbegreppet för att beskriva diskriminering som en produkt av idéer och föreställningar om hudfärg. 

Det betyder inte att antirasister måste använda sig av ”r-ordet”, om ordet fastnar i halsen.

– Nej, det viktigaste är att vi förstår hur idéer om ras opererar på samhällsnivå och driver diskriminering. Om vi sen väljer att kalla det för ras, etnicitet eller hudfärg, det kan vi diskutera, säger Barakat Ghebrehawariat.

Rasifiering typiskt svenskt 

En vanlig invändning mot rasbegreppet är att det härrör från den anglosaxiska världen. Kritiker menar att vårt land inte är betjänt av att importera begrepp från länder där kontexten skiljer sig åt. Men Barakat Ghebrehawariat påminner om att Sverige har en rik historia av att exportera rasistiskt tankegods, till exempel genom Uppsala universitets ledande roll i rasbiologisk ”forskning”. 

Han anser också att begreppet rasifiering kanske är ”det svenskaste som finns”. Det är lättare att ta i munnen än ordet ras – som så starkt påminner om den skamliga historien. Ordet rasifiering blir en attraktiv mittenväg för en svensk antirasism som när allt kommer omkring lamslås av en ängslighet kring ras och hudfärg, som han skriver i sin bok.

Men det finns en annan fördel med att prata om rasifiering. Verbformen visar tydligare att ras är något som skapas i sociala processer – ”av, om och mot människor”, det är inte något biologiskt faktum.

Och ordet ”svart” beskriver inte mängden melatonin i en människas hud, utan hur människor som kodas som ”afrosvenskar” missgynnas utifrån sociala omständigheter och kulturella idéer. Det är inte ett ord som är stötande för svarta, menar Barakat Ghebrehawariat. 

Ordet ’invandrare’ har blivit en omskrivning för icke-vita, som laddats med en klang av brott, bidrags-beroende och andra allehanda antisociala egenskaper

Och det behövs, säger han.

– Vi kan använda det för att säga saker som att svarta i Sverige utsätts för hatbrott i betydligt större utsträckning än andra minoritetsgrupper, eller att det är svårare för svarta att få ett jobb som motsvarar deras kvalifikationer på en arbetsmarknad som är segregerad utifrån rasifierade linjer.

Han avråder däremot från att använda ordet ”färgad”, eftersom det historiskt sett har använts för att förtrycka svarta människor, men också för att det pekar ut dem som rasifieras som annorlunda i relation till vithet.

Samtidigt rekommenderar du POC, vilket är kort för ”people of colour”. Är det inte samma sak?

– Jag försöker ha en öppenhet kring att det finns ”logiska luckor”. POC har kommit att användas som ett paraplybegrepp för människor som rasifieras som ”icke-vita”. Det finns en social överenskommelse om att använda ordet på det sättet och det fyller en viktig funktion.

Säga det man menar

Till den tveksamma kategorin hör också ord som ”hudfärg” och ”mångfald”. Barakat Ghebrehawariat tycker att de osynliggör strukturer och används på bekostnad av en mer politisk vokabulär som ras, diskriminering och social rättvisa.

– Vi tycker att det är jobbigt att prata om ras och landar mjukt i ord som hudfärg istället.

Ordet ”invandrare” är också känsligt. 

Det har blivit en omskrivning för icke-vita, som laddats med en klang av brott, bidragsberoende och andra allehanda antisociala egenskaper, för att på så sätt kunna användas som en motpol till det ”normvita, svenska”. Men lösningen behöver inte vara att bannlysa själva ordet ”invandrare”, förtydligar Barakat Ghebrehawariat. Snarare ska man vara medveten om hur förment neutrala ord kan färgas av rasistiska idéer. 

Säg inte ’etnicitet’ om det egentligen är ras eller hudfärg det handlar om.

Ett annat ord han vill se en reflektion kring är ”etnicitet”. I den svenska diskrimineringslagstiftningen definieras etnicitet, eller etnisk tillhörighet, som att någon tillhör en grupp av personer som har samma nationella eller etniska ursprung – till exempel etiopier, kurd eller jude.

– Men idag används ordet oftast som ett substitut för hudfärg eller ras. Då tycker jag det är bättre att säga vad man menar istället. Vi ska använda de begrepp vi faktiskt menar, för att undvika missförstånd och för att ha rakare och mer direkt språk. Säg inte ”etnicitet” om det egentligen är ras eller hudfärg det handlar om. Då kan du omedvetet bidra till ett osynliggörande av rasism.

Många önskar att det fanns ett facit till vad som är rätt eller fel att säga, men språket funkar inte så. Det är föränderligt och beroende av tid och situation. 

Han tar ordet ”brun” som exempel. I Storbritannien används det om människor som kommer från vissa delar av Asien, men i USA refererar det till personer med latinamerikanskt ursprung.

– Hur ska vi översätta det till en svensk kontext? Hur ska vi prata om människor som diskrimineras utifrån anti-asiatiska stereotyper till exempel? ”Icke-vit” är kanske det bästa vi har just nu, men det är ett klumpigt paraplybegrepp som inte reflekterar hur olika grupper missgynnas i samhället på olika sätt. Jag ser framför mig att den här begreppsapparaten kommer att utvecklas.

Ska man prata om somalier?

Ras kanske inte är ett ord som används flitigt i svenskan, men människors utomeuropeiska bakgrund är ändå något som diskuterats livligt. Vad tycker Barakat Ghebrehawariat om att vissa debattörer lyfter fram att många av de inblandade i gängkonflikterna i Järva är från Somalia? 

Det finns flera problem med sådana uttalanden. Dels är det inte är säkert att de berörda skulle hålla med om den beskrivningen.

– Jag gissar att majoriteten av dem är födda här, så man skulle kunna identifiera dem som svenskar också. Etnicitet är inte hugget i sten. 

Vidare ifrågasätter han att etnicitet eller hudfärg är viktiga faktorer för att förklara antisociala beteenden, eller beteenden överlag.

– Det här språkbruket antyder att man begår brott för att man är somalier eller icke-vit. Samtidigt verkar etnicitet och hudfärg endast vara viktigt när det gäller personer som bryter mot vithetsnormen för vi är inte alls lika pigga på att prata om hudfärg när det gäller vita brottslingar. 

Han varnar också för att besattheten av invandring överskuggar en mängd sociala faktorer, som socioekonomisk bakgrund eller maskulinitetsnormer. 

Vad får man absolut inte säga?

– Du får säga exakt vad du vill, men du behöver förstå att det kan få konsekvenser, och inte nödvändigtvis för dig personligen. Dina ord kan drabba människor som systematiskt blir påklistrade identitetsmarkörer som de själva inte valt. Om det du säger bottnar i rasistiskt tankegods får du också acceptera att du får kritik.

Får man fråga var någon kommer ifrån? Jag känner personer som invandrat eller som rasifieras som inte ser sig som ”bara” svenska. Några ensamkommande jag intervjuade för ett tag sedan startade en podd om Afghanistan som en reaktion på det de uppfattade som ett svenskt ointresse för deras land och seder, eftersom folk aldrig frågade dem om det.

– Jag själv får ofta såna frågor i tid och otid. Nån på tunnelbaneperrongen undrar hur det är i Etiopien, eller berättar om en kompis från Indien som är mörkare än jag. De verkar tycka att det är okej att mitt liv är till någon slags allmän beskådan, säger Barakat Ghebrehawariat.

Han fortsätter:

– Man får ha sina sociala tentakler ute. Verkar personen vara intresserad av att prata om det här? Finns det en bra ingång till det? Kan du reflektera kring att du kanske har växt upp i ett samhälle där du har socialiserats till att överbetona icke-vita människors etnicitet och identitet?

I boken skriver du att dina föräldrar inte ser sig som svenskar, trots att de bott här i många år. Att din pappa skrattade och sa att man inte kan vara svart och svensk, när du som barn sa att du var svensk.

– Min förståelse är att de inte är särskilt brydda kring begrepp som afrosvensk. De tänker på sig själva som etiopier i Sverige, eller som svarta. Begreppen är för att identifiera processer, inte personer. Jag vill heller inte framstå som en obestridd representant för svarta personer eller svarta svenskar, utan det är viktigt att hålla identifikationsprocessen öppen för egna tolkningar. En icke förhandlingsbar princip i min bok är att individer själva har rätt välja hur de vill bli identifierade.