Den ryska journalistiken lever – i exil: ”Prata så länge du kan”

I studion i Berlin sitter ett välkänt radarpar för ryska lyssnare: journalisten Maksim Kurnikov och statsvetaren Jekaterina Sjulman. 

I montrarna visas loggan till den tyska tidningsjätten ”Bild” med kyrilliska bokstäver. Programmet ingår i ett samarbetsprojekt med det tyska tidningshuset om att sända nyheter till Ryssland.

Veckans program inleds med att Jekaterina Sjulman uppmärksammar att det är ett år sedan den ryska lagstiftningen om militär censur infördes: ”det vill säga straff för att uttrycka felaktiga åsikter”.

Hon är expert på beslutsprocesser inom den ryska statsapparaten. 

”Status” har ett folkbildande syfte och fokuserar snarare på att förklara förändringar i samhället än att gå igenom veckans nyheter, berättar hon när vi får en pratstund efter sändningen. 

Enligt Jekaterina Sjulman är tillgången på samhällsinformation en bristvara i Ryssland. Kunskapsnivån varierar stort bland befolkningen, eftersom samhällskunskap var ett underutvecklat skolämne under Sovjettiden.

– Samhällsvetenskap handlar helt och hållet om yttrandefrihet. Därför är autokrater är inte så förtjusta i en vetenskap som har politiska vinklar. Nu förekommer det rätt så mycket missuppfattningar, felaktiga uppgifter och konspirationsteorier. Vi försöker bekämpa det med de instrument vi har, säger hon om programmet.

Det kändes som att vara på Titanic och sjunka ned i havet

”Status” sändes tidigare i ”Moskvas Eko”. Under 1990-talet blev radiostationen en symbol för press- och yttrandefriheten efter Sovjetunionens upplösning. Nu är det som om tiden rullat tillbaka. Alla oberoende medier som inte vill förmedla regimens propaganda har blivit bannlysta av landets censurmyndighet Roskomnadzor och att motsätta sig Rysslands ”militära specialoperation” kan leda till långa fängelsestraff.

Nyhetsankaret Maksim Kurnikov, som tidigare var biträdande chefredaktör för kanalen, minns morgonsändningen den 1 mars 2022 när nedsläckningen av etern började.

– Vår ljudtekniker berättade att vi inte hördes i Moskva. Men jag visste att vi hördes i Sankt Petersburg, i Kazan och flera andra ryska städer. Eftersom det inte finns en av-och-på-knapp för all radiosändning i hela landet, fortsatte vi med programmet.

Samtidigt som de förlorade allt mer täckning, fick de sms från lyssnare som skrev ”hej, vi hör er fortfarande”. När programtiden var över, var ljudet borta i större delen av Ryssland. 

– Det kändes som att vara på Titanic och sjunka ned i havet, säger Maksim Kurnikov

– Men vi var på Youtube hela tiden. 

Några dagar senare blockerades även sändningarna online.

Prata så länge du kan, för i graven förblir du tyst.

Enligt Maksim Kurnikov var det aldrig tal om att anpassa innehållet efter regimens krav. Han beskriver det som att ha en lavin efter sig som förstör allt i sin väg, 

– Du är inte förvånad eller vettskrämd, för adrenalinet pumpar. Och du vet att det du gör har betydelse för så många. Du säger som det är.

För honom gäller det att ta till vara på varje möjlighet att tala fritt. Mitt under den sista ödesdigra sändningen från Moskva uppmanade han sina lyssnare att göra det samma.

– Då vänder jag mig mot kameran och säger hur rätt det var att vi använde varje tillfälle att prata sanning. Prata så länge du kan, för i graven förblir du tyst.

Klippet blev viralt.

Efter Maksim Kurnikovs morgonsändning, fredagen den 4 mars stängde Kreml redaktionen gott. Eftersom han även är reservofficer insåg han risken att kallas in vid en kommande mobilisering. Samma kväll köpte han en flygbiljett till Kirgizistan och lämnade landet.

Jag vill inte dölja att jag utsätts för en repressiv och godtycklig lagstiftning.

För Jekaterina Sjulman dröjde det några veckor innan hon fattade beslutet att flytta utomlands med sin man och tre barn. Hon var docent vid presidentakademin för nationell ekonomi och offentlig förvaltning (RANEPA), ett lärosäte för högre utbildning i Moskva.

– I slutet av mars kom polisen till vår institution med en lista med namn på lärare som de ville ha information om. Jag var en av dem. Efter samtal med min advokat, hade jag ungefär en vecka på mig att fly, säger hon.

I december skärptes lagen om ”utländska agenter”. En lag som gör det förbjudet att kritisera den ryska regimen och dess företrädare eller att låta sig påverkas av utländskt inflytande. Enligt Jekaterina Sjulman är lagtexten medvetet otydlig. Det kan räcka med att läsa en utländsk bok för att straffas. 

I april 2022 blev hon själv stämplad som ”utländsk agent” av justitiedepartementet vilket gjorde det farligt att fortsätta som universitetslärare och forskare. 

Jekaterina Sjulman tar händelsen med ro. Hon har överklagat beslutet, bara för att markera mot systemet, men den varningstext (”detta innehåll har producerats av en utländsk agent”) som lagen tvingar henne att lägga in på sociala medier, klistrar hon in frivilligt.

– Jag vill inte dölja att jag utsätts för en repressiv och godtycklig lagstiftning. Jag tänker inte låtsas som ingenting har hänt, säger hon.

– Jag uttrycker min protest, min oenighet med de här metoderna. Jag kommer ta det vidare till Europadomstolen i Strasbourg, fortsätter hon. 

Även Moskvas eko har gjort comeback, i ny form. I höstas lanserades nyhetssajten Echofm.online av tidigare anställda som flytt eller gått under jorden i Ryssland. 

Maksim Kurnikov visar en enkel app som fungerar likt en piratsajt. Myndigheterna har svårt att stänga ned den.

– Det är en ständig katt och råtta-lek. Varje dag har vi hundratusentals som använder appen och miljontals besökare på Telegram och Youtube som fortfarande fungerar i Ryssland, säger han.

Kvar i Ryssland är de journalister som utmanar ödet och i hemlighet jobbar för sajten, berättar Maksim Kurnikov.

– Och ska jag vara ärlig så vet jag inte hur de jobbar. Men jag är verkligen rädd för deras skull. Jag har försökt att övertala varenda en om att lämna Ryssland. Men de vill fortsätta jobba därifrån, säger han.

Min bästa gissning är att kriget är ett personligt projekt för ledaren.

Under programmet tar Jekaterina Sjulman upp att alla statliga initiativ att bekämpa kurroptionen har upphört efter att Ryssland lämnat internationella avtal på området.

Med ironiskt tonfall påpekar hon att regimen uppmuntrar eliten att resa till Dubai istället för Europa och USA för att berika sig själva. Jekaterina Sjulman definierar det ryska systemet som en personbaserad autokrati som bygger på imitation, hyckleri, terrorisering och avpolitisering av människor till passiva individer. 

Men än så länge har det inte gått att se tecken på att systemet har förvandlas till något annat – till exempel en militärdiktatur.

– Hur överraskande det än kan tyckas, är det fortfarande samma sorts system. Som är dåligt rustat för krig men desto bättre på maktkonservering och resursfördelning bland eliten. Det är dess natur och det förblir dess natur. Systemet klarar inte att gå i krig, och den stora frågan är nu hur kriget kommer att avsluta det, säger hon

Jekaterina Sjulman tror att kriget sannolikt får ett slut om landets ledare Vladimir Putin försvinner från makten. Hon nämner honom inte ens vid namn. 

– Min bästa gissning är att kriget är ett personligt projekt för ledaren. Ingen annan är intresserad av det.

Hur stora chanserna är att Ryssland skulle gå i en demokratisk riktning, vid ett maktskifte, är svårt att veta, men det är inte omöjligt, tror Jekaterina Sjulman. Den korta erfarenhet av demokratisering landet upplevde under 1990-talet har betydelse, menar hon.

– Det garanterar inte framgång men det gör det heller inte hopplöst. Ryssland har en urban och utbildad befolkning. Det är ett postindustriellt samhälle med en växande servicesektor som baseras på kommunikation. Och det urbana samhället efterfrågar en viss nivå av politisk frihet.

Jag är rädd för hur det kommer att påverka samhällets grundstruktur.

Som en följd av kriget och mobiliseringen den 21 september förra året har det skett en massiv utflytt av ryssar, särskilt unga män i krigsför ålder, till flera närliggande länder som Kazakstan, Georgien och Armenien. 

Det påverkar demografin och förutsättningarna för regimens krigsföring. Enligt Jekaterina Sjulman består makteliten i princip enbart av män över 65 år som skolats till byråkrater i den sovjetiska statsapparatens topp – nomenklaturan. 

De vill bara sko sig på systemet. 

– Ingen av dem har gjort militärtjänstgöring, inte ens de på försvarsdepartementet. Och de styr landet som i majoritet består av kvinnor över 40 år, där andelen män som dör i för tidig ålder är hög och som har brist på unga män, inklusive en stor immigration.

– Det var helt osannolikt att landet skulle starta krig, men de gjorde det.

Vad fruktar du för konsekvenser av kriget för det ryska samhället?

– Barbarism och vana att bruka våld. Att massor av människor som utsätts för direkt eller indirekt våld vänjer sig vid blod och vid frånvaron av regler och anständighet. Att de blir traumatiserade. Jag är rädd för hur det kommer att påverka samhällets grundstruktur. Det är min största rädsla.

Ser du något hopp för framtiden?

– Jag tror fortfarande att vi är ett urbant land som består av utbildade människor. Ett land som mestadels utgörs av kvinnor över 40 år. Och vi är inte bra på våld.