Samtidigt rullade den stora utvandringen på, och träbyggnadskunskaperna seglade över Atlanten. I USA lyckades en del svenskar bli rika byggherrar och bidra till att etablera flervåningshus och broar i trä som självklarheter. Drygt hundra år senare reste Thomas Thörnqvist och Sven Thelandersson till USA:s västkust. Det var dags att ta hem kunskaperna igen. De svenska sågverken hade lagt ner ett efter ett, trähantverkskunskaperna värderades allt lägre i takt med att massproduktion av skog och hus tog fart under 1900-talet, och forskningen om träets egenskaper förtvinade. Massaindustrin hade tagit över. Men företaget Södra Timber i Växjö hade en koncernchef som ville annat, och han anställde jägmästaren och forskaren Thomas Thörnqvist för att undersöka hur den sågade trävaran kunde användas bättre. 

Thörnqvist föreslog att de för första gången på över hundra år skulle bygga flervåningshus med trästomme i Sverige. Med ny teknik var brandrisken inte större än i hus i andra material, och Thörnqvist hade dessutom fått nys om att förbudet snart skulle hävas – vilket det också gjorde 1994. Två år senare stod två byggnader i Wälludden i Växjö färdiga. Från början skulle båda ha varit fyra våningar höga, men eftersom det precis hade byggts ett fyra våningar högt hus med trästomme i Åbylund i Linköping bestämde de att ett av husen skulle vara fem våningar högt. 

– Vi ville vara först med något, skrattar Thomas Thörnqvist.

Han är tillbaka vid Wälludden för första gången på många år och berättar hur byggprocessen gick till. De började med taket, vilket de sedan lade ovanpå varje våning vartefter en sektion med väggar blev färdig – för att hålla träet torrt under byggperioden. 

– Det insåg vi ju att det var ingen bra idé när det snöade och isade på vintern.

I sin roll som chef för forskning och utveckling bidrog han med sina virkeskunskaper. Tanken var att göra Wälludden till ett referensobjekt som skulle sätta fart på träbyggandet i Sverige igen, och bidra med kunskaper om hur det skulle göras. Det var en ständig kamp att försöka maximera andelen trä i huset.

– Det största problemet var hissen, säger Thomas Thörnqvist.

– Hur fasen ska vi göra, ska vi gjuta ett schakt? Trä rör ju sig, säger han och drar isär händerna flera centimeter.

– Man vill ju inte ha ett sånt glapp mellan hiss och golv. Men efter mycket om och men är det bara trä i schaktet i hissen. Tio år efteråt såg man ingen skillnad. Det ska bli kul att se hur det ser ut nu, vi går väl in?

Bengt Axelsson kommer förbi medan vi pratar. Han berättar att han följde byggprocessen innan han flyttade in i det nybyggda huset på valborgsmässoafton 1996. Han är en av en handfull som bor kvar än idag och sitter i bostadsrättsföreningens styrelsen sedan 2015. 

– Har det varit några problem? frågar Thomas.

Bengt pekar upp mot ett fönster som har behövt bytas ut. 

– Vi har lagt en plåt i botten för det började bli lite röta. Men det har inte varit några stora problem. 

Han berättar att de ännu inte behövt måla om fönstren vilket Thomas Thörnqvist tillskriver träets goda kvalitet – eftersom det knappt rör sig spricker inte färgen.

– Vi har haft några fönsterfirmor här, men de rekommenderar att inte byta ut fönstren än, vi kan vänta ett tag till, säger Bengt Axelsson.

– Jag kan tala om för dig att det här virket är speciellt utvalt, det är kärnvirke i allt, säger Thomas Thörnqvist.

– Det är sågat i Västervik när Västervikssågen fanns, och ingen stock var under 32 centimeter så det är bara tätvuxen kärna – från området runt Norra Kvill. Så det vore hemskt ifall ni byter de här, ni får inte tag i liknande material.

– Är det så? Här lär man sig, säger Bengt Axelsson och berättar att det under de första åren han bodde här kom busslaster med journalister och andra intresserade från hela världen. När han gick ut på balkongen för att äta frukost kunde det hända att det låg en japan i gräset utanför med kameran i hand.

– Det var nästan för mycket.

Växjö tog till sig lärdomarna från Wälludden. Idag kallar man sig Europas första moderna trästad, ett epitet Thomas Thörnqvist tycker är rättvisande. Ytterligare ett trähus uppfördes vid Wälludden ett par år senare, strax innan M-huset byggdes på universitetsområdet – vilket då var ett av Sveriges största nya hus med trästomme och där Thomas Thörnqvist snart skulle infinna sig som professor i virkeslära. 

Ett stort område från campus in till stadskärnan är reserverat av staden – där får endast trähus byggas, och forskningen kring trähusbyggandet är hela tiden tätt förknippat med byggprocesserna. Tusentals personer från hela världen fortsätter att besöka Växjö för att lära sig mer. Även ETC Bygg har helt nyligen färdigställt tre hyreshus av trä i Växjö, och utvecklar hela tiden byggprocessen för att pressa klimatavtrycket.

Fördelarna som lyfts fram med att bygga med trä är många: det är en förnyelsebar råvara som är lätt att återanvända, det innebär lägre energiförbrukning, och det går snabbare att bygga. Idag, när mycket av tillverkningen görs i fabrik, skapas lokala arbetstillfällen och fler kvinnor får plats i byggbranschen eftersom de oftare jobbar på fabrikerna än på byggplatserna. Forskningen pekar ändå åt olika håll kring hur bra trä är jämfört med andra material, men på en punkt är slutsatsen tydlig: det är nästan alltid mycket bättre ur klimatsynpunkt att bygga i trä än i stål och betong. 

Klimatargumentet var knappast med i diskussionen kring trähus på 1990-talet, men har vuxit i styrka under 2000-talet. Ändå går det inte riktigt att säga att Sverige inträtt i en ”ny träålder”, som Svenska dagbladet förutspådde på 1990-talet när de skrev om Wälludden. Basen i byggandet är fortfarande stål och cement.

– Men när vi började här på slutet av 1980-talet och början av 1990-talet var det ytterst få studenter på byggsidan som hade läst någonting överhuvudtaget om trä. Idag däremot, har alla en rejäl utbildning om trä på alla de tekniska utbildningarna, nu kan de räkna på och känner sig bekväma med trä, säger Thomas Thörnqvist.

Så grunden för att Sverige nu kan gå in i en ny träålder har ändå lagts. Sedan några år är det också en starkt ökande trend i stora delar av landet att bygga med trä, med flera stora kontorsbyggnader som precis är färdiga och med Skellefteås 20 våningar höga kulturhus i trä som ett inspirerande monument.

En som förhåller sig sval till denna utveckling är Sven Thelandersson. I slutet av 1980-talet satt han med i en kommitté på Boverket som tittade på om Sverige skulle börja bygga flervåningshus i trä. Det var han som fick Thomas Thörnqvist att rikta in sig på denna idé och som ordnade resan de gjorde tillsammans till USA. Under åren med Wälludden hade de ett nära samarbete. 

Efter ett tiotal år i nära samarbete med industrin började Sven Thelandersson titta mer oberoende på träbyggandet utifrån sitt jobb som professor i konstruktionsteknik vid Lunds tekniska högskola. 

– Då lärde jag mig att det finns en del problem med detta, att bygga med trä kräver ganska mycket. Man måste göra rätt, annars är det känsligt: du kan få problem med livslängd och beständighet.

Det uppstår problem med många av de träbyggnader som har uppförts med pompa och ståt, berättar Sven Thelandersson. Det gäller parkeringshus, bostadsområden och hallar – som Tarfalahallen där taket rasade för två år sedan och där det var ren tur att ingen omkom eller skadades. 

– Drivkraften att bygga i trä kommer idag väldigt mycket från skogsindustrin som vill gå in i byggandet. Huvudmålsättningen har varit att ju mer trä man använder desto bättre är det. Det är en felaktig utgångspunkt tycker jag, därför att ska man bygga bostäder ska man bygga bra bostäder – utan att på förhand bestämma vilket material man använder, säger Sven Thelandersson.

– Entusiasmen tar över, och det sunda förnuftet försvinner.

Men träbyggandets problem är egentligen detsamma som hela byggbranschens problem, menar han. 

– Fram till 1990 hade vi en lagstiftning som gjorde att man hade insyn över byggprojekten, byggnadsnämnder i kommuner och så vidare. Det var problem med det också, för det fanns en del småpåvar som ställde till rätt mycket bekymmer, men i ett slag så avreglerade man och tänkte sig att nu ska marknaden sköta sig själv och få ner kostnaden.

Istället har kostnaderna skenat. Enligt Boverket kostar alla fel, brister och skador i svenska byggnader över 100 miljarder kronor varje år, vilket ”innebär att var fjärde investerad krona i byggbranschen inte är värdeskapande”.

– Varje gång de gjort en sådan utredning stiger den kostnaden, säger Sven Thelandersson och skrattar till.

– Man blir lite less.

Avregleringen inom byggbranschen är också grundorsaken till att den inte lyckats minska sina klimatutsläpp – de ligger stabilt på ungefär en femtedel av Sveriges totala utsläpp – menar Sven Thelandersson. 

– Det finns inte tillräckliga incitament för branschen att ställa om. De regler som finns fungerar oftast inte. Det som byggs ska ha en livslängd på 50 år och liknande, men när du bygger här blir du fri från ansvar, du har inte ansvar på samma sätt som när du bygger till exempel bilar.

Just nu undersöker han själv, trots att han varit pensionerad sedan länge, byggandet av en ny järnvägsbro söder om Lund. Den ska göra exakt samma jobb som den bro som byggdes 50 år tidigare och som nu ska ersättas – men kostnaderna och klimatavtrycketför den nya bron är dubbelt så högt. 

– Vi har sökt ett anslag för att ta reda på vad det är som gör att vi idag gör det sämre än vi gjorde för 50 år sen. Det passar en gammal gubbe som jag att syssla med, säger han.

Anna Graaf, White arkitekters hållbarhetschef och nyligen utvald till regeringens delegation för cirkulär ekonomi, håller med om att det behövs tydligare regler för att byggbranschen ska ställa om. Precis som de byggnormer för energi som funnits sedan 1970-talet har bidragit till att vi har energieffektiva hus i Sverige, behöver vi gränsvärden för hur mycket klimatavtryck en byggnad får göra. 

– Inte förrän då blir det lika förutsättningar för alla, konkurrens på lika villkor och lättare att ställa upphandlingskrav. Ett gränsvärde kommer att stimulera till olika tekniska lösningar och materialval, till exempel hybridkonstruktioner (med en kombination av trä, betong eller stål), eller att i mycket högre grad ta till vara på de byggnader och material som redan finns och bygga om, säger hon.

Från och med i år måste byggnader klimatdeklareras; byggherren måste redovisa hur stor klimatpåverkan en ny byggnad har. 

Boverket föreslår att gränsvärden införs först om fem år, 2027 – för att sedan skärpas 2035 och 2043 – men många menar att det går för långsamt. Anna Graaf är trots allt optimistisk till att ”takten kommer öka” i branschen. 

– En del aktörer har redan formulerat egna gränsvärden, kunskapen ökar kring träbyggande och hur man bygger med låg klimatpåverkan, och vinsterna med att bevara byggnader och återbruka byggmaterial blir alltmer tydliga. Vi märker också att särskilt träbyggnader är väldigt attraktiva för hyresgäster. Med digital design kan man dessutom enklare skapa mer materialeffektiva konstruktioner och undvika spill.

Det är små steg mot det som Anna Graaf menar måste till för att branschen ska sänka klimatavtrycket: en mycket mer resurseffektiv och cirkulär byggnation. Men för att det ska bli en systemförändring krävs tydliga statliga regler, och att det offentliga ställer högre krav. Svenska politiker behöver inte resa långt för att lära sig hur man kan göra, säger Sven Thelandersson. 

– Tittar man på andra länder som Norge, Finland och Danmark så är man betydligt tuffare, och ställer krav.

En som tycker att politikerna borde ta ännu fler steg tillbaka innan de ritar om regelverken kring byggande är Robin Al-Sálehi. Han är en av dem som under de senaste åren kämpat hårdast i Sverige för att få gehör för tanken: ”Den mest hållbara byggnaden är den som aldrig behöver byggas”. Han är grundare av lokaldelningsplattformen Vakansa, jobbar halvtid på arkitektbyrån Codesign som jobbar med återbruk av tunga byggnadsmaterial, och är 

initiativtagare till Krama byggnaden­kampanjen som handlar om att rädda byggnader från rivning. Idag rivs många fullt fungerande byggnader eftersom det går att tjäna bättre pengar på att bygga något nytt, inte för att byggnaden inte går att använda. Här skulle en omvänd bevisbörda kunna användas, menar Robin Al-Sálehi, som gör att inget får rivas om det inte bevisats att det är omöjligt att använda den.

Robin Al-Sálehi påpekar också att väldigt många lokaler i Sverige står tomma nästan hela tiden.  

– Kontor nyttjas så lite som tio procent av tiden, och skolor nyttjas så lite som 16 procent.

Grundproblemet är att fastighetsägare tjänar pengar på att jaga det högsta marknadsvärdet, sedan spelar det mindre roll om lokalerna hyrs ut eller inte. De gör vinst på ägandet snarare än på användandet. Därför måste systemet göras om, menar Robin Al-Sálehi, och ett exempel skulle kunna vara att fastighetsägare tvingas hyra ut till en lägre hyra om lokalen stått tom i två år.

Robin Al-Sálehi menar att vår första uppgift borde vara att titta på vårt befintliga bestånd och ställa frågor kring hur vi kan använda det. Det gäller även bostäder. Den genomsnittlige svensken har 42 kvadratmeter till sitt förfogande, men det är ojämnt fördelat. Personer i barnfamiljer har 16 kvadratmeter var medan ensamstående kvinnor som är 65 år eller äldre och bor i eget småhus har 115 kvadratmeter att röra sig på. Sverige leder klart EU-ligan över ensamhushåll, här finns nästan två miljoner sådana. Över 760 000 av dem bebos av människor som är 65 år eller äldre. För att lösgöra alla kvadratmeter som de äldre sitter på skulle man behöva skapa flyttkedjor, exempelvis genom att bygga om kontor som inte används, till kollektivboenden för äldre, säger Robin Al-Sálehi.

– Då ger man dem ett värdigt alternativ som de faktiskt ser fram emot.

Trappan i bostadshuset i Wälludden påminner om en gammal villa, den knarrar dovt och trappuppgången har en doft av trä. 

Små trädetaljer pryder väggar och dörrar – det syns att huset byggdes på plats och att det är omsorgsfulla hantverkare som varit i farten. Husen här på Wälludden var en viktig del av att lägga grunden för den träbyggnadsboom som till sist verkar komma till Sverige, men byggbranschen och skogsindustrin har införlivat träbyggandet i sina effektiva, standardiserade och fabriksbaserade processer. Hantverket i de här husen stannade i Wälludden. 

Thomas Thörnqvist är spänd när han öppnar hissdörren, hur mycket har träet rört på sig, hur stort är glappet mellan hissgolvet och golvet utanför? Det är helt slätt, inte en millimeters glapp. Thomas Thörnqvist tittar upp och runtomkring sig, i det som han var med och skapade. Säger stolt:

– Visst ser det jävligt bra ut? 

-----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Enkät: Vad tycker du om att det byggs mycket i trä i Växjö?

Carin Axelsson

– Jag har bott på Wälludden sedan det byggdes 1996. Det byggs för mycket, det står så mycket lägenheter ledigt här, både bostadsrätter och hyresrätter. När vi cyklar ut till Everdal ser vi hus som har varit tomma i fyra, fem år kanske, där är det väl inte ens en tredjedel som är uthyrt, och ändå bygger de ännu mer. Och det är också att det är så dyrt, en trea hörde vi kostar 16 000. Det har blivit någon grej, men det är nog likadant över hela Sverige, att man bygger, bygger, bygger. 

Hans Wickström

– Det är bra för miljön tror jag, att det är hållbart att bygga i trä. Jag har bott här på Wälludden sedan det byggdes 1996. Det är annorlunda att bo här. Man hör att det är ett trähus, ibland kan det smälla till någonstans, det knäpper i byggnaden.

Tynde Mako

– Jag har bott i trähus i ett år på Torparängen i Växjö. Jag tänker att det finns för- och nackdelar. Att avverka naturskogar och skapa träfarmar för industrin skapar monokulturer, och monokulturen i sig är ett hot mot biologisk mångfald. Det är problemet, men andra material har också en miljöpåverkan, så jag vet inte på vilket sätt det ena är bättre än det andra.

Jasim Alkashaf

– Jag har fått lära mig mycket om att bygga högt i trä som platschef på byggen här i Växjö, vi lägger sand mellan lagren till exempel. Men man måste ju alltid lära sig en massa, vad man än bygger i för material. Det går snabbare att bygga i trä, och det är bra för naturen. Sedan är det såklart frågor kring hållbarheten, som inte alltid är lika bra som betong. Men det är ett bra material, det är inte grått.