Efter explosionen i hamnen den fjärde augusti 2020 har utvecklingen snabbt skenat utom kontroll. Förutom att markera en negativ vändpunkt är dagen ett kollektivt trauma. Tryckvågorna kändes genom hela staden. Förstö­relsen var total – och ingen visste först vad som hade hänt. Över 200 människor dog och mer än 5 000 skadades. Nadra al Ahmad, som den här dagen var gravid i åttonde månaden, kände att någonting hände i kroppen.  

– Förlossningen startade för tidigt. Min kropp var i chock. Sjukhusen i Beirut var fulla med offer som varit i de områden som drabbades värst och vi åkte till ett sjukhus i Saida i södra Libanon. Taha föddes samma dag som explosionen, säger Nadra al Ahmad.

Varje dag arbetar hennes man Khaled Taha al Karkaz i en butik som säljer mattor. Men lönen räcker inte för att täcka deras levnadskostnader. Alla de fyra syriska familjer som ETC möter ger en liknande bild av situationen. Ahmad, som kämpar med att försörja en av familjerna, arbetar på ett skrädderi. Men för varje månad sjunker familjen allt djupare i skuld. De konstanta elavbrotten och en minskande ström kunder gör det svårt att arbeta mer än några timmar om dagen.

Hans yngsta dotter Amira, som liksom sina äldre syskon är född i Libanon, föddes med ett fel i magen. Hon sitter på rad i soffan jämte syskonen Hatem och Yasmin. För att hennes mag- och tarmfunktion skulle normaliseras behövde hon opereras. Operationen kostade över motsvarande 65000 kronor. 

– Hon behöver en uppföljning men det har vi inte haft råd med, säger Ahmad. Nu är de oroliga för att hyran ska stiga – någonting hyresvärden har flaggat om. 

Pressas att återvända

När kriget i Syrien startade 2011 var Libanons styrande politiker tydliga: inga fler flyktingläger skulle byggas i deras land. Hållningen ligger med få undantag fast, och under den ekonomiska krisen har flera politiker sagt att det blivit ännu viktigare att de återvänder. Därför bor syrier i tältläger runt om i landet, på mark de själva betalar hyra för. Andra bor liksom Nadra al Ahmads familj i lägenheter i mindre välbeställda områden. Det har blivit allt svårare för samtliga att klara livhanken.

Flera gånger har den libanesiska regeringen genomfört massvräkningar av syrier. Gärna i områden som Arsal, ett stenkast från den syriska gränsen. Förhoppningen är att övertyga dem om att det är en bra idé att återvända till Syrien. Idag sker de flesta vräkningarna i Beirut och området Libanonberget utanför stadskärnan.

– Den ekonomiska krisen är roten till allt ont vi ser just nu. Du kan inte dela en familjs inkomst på tio, tjugo, eller mer. Nära 80 procent av libaneserna lever under tröskeln för fattigdom. För syriska flyktingar är det nästan 100 procent, säger Elias Jourdi, programchef för Norska flyktingrådet i Libanon. Han varnar också för en kommande bostadskris. Än så länge har husägare varit tålmodiga med att kräva in hyror, men nu krävs hyrespengarna också för deras överlevnad.

Världen har andra prioriteringar

Trånga gränder avlöser varandra i det palestinska flyktinglägret Bourj el Barajneh i Libanon. Endast huvudgatan är stor nog att gå i bredd längs. Redan innan kriget i Syrien var många palestinier trångbodda, men sedan krigets början har syriska palestinier liksom syrier tagit sin tillflykt till Libanon. Bourj el Barajneh och andra palestinska läger har vuxit på höjden. 

Naser Saleh är anställd av UNRWA, FN:s organ för palestinska flyktingar, och rör sig vant i den labyrint som utgör Bourj el Barajneh. Han tycker om att skämta om högt och lågt och hälsar på var och varannan person vi möter. Han berättar att frustrationen hos de boende växer för var dag som går. 

– Mitt jobb går till stor del ut på att prata med människor. Vi har 800 lägenheter i behov av renovering i Bourj el Barajneh. En del har tak som rasar ner över dem. De kommer till mig och ber om hjälp och jag lyssnar, men kan inte göra något. Det är brist på pengar. Jag vet att världen har andra prioriteringar nu, som krisen i Ukraina. Syrienkrisen var också en chock för oss alla, säger Naser Saleh.

Lägesbilden delas av Huda Samra, UNRWA:s presstalesperson i Libanon. De är gravt underfinansierade i hela regionen och missnöjet hos dem de ska hjälpa växer. Nästan dagligen är det protester utanför UNRWA:s huvudentré. 

– Arbetslöshet och sociala och ekonomiska problem ökar och en konsekvens av detta är psykisk ohälsa, säger Huda Samra när vi ses på hennes kontor.

Hon lyfter också en oro över att stödet för palestinier ska minska ytterligare. Den nya flyktingkrisen som uppstått efter Rysslands invasion av Ukraina tävlar med de redan existerande.

– Världen behövde inte en till stor flyktingkris som kräver humanitärt stöd. Vi kan inte spekulera, men givet hur snabbt humanitärt stöd kan skifta är vi oroliga för att det är på väg bort från UNRWA än mer.

Barnmisshandeln ökar

Att priserna har stigit och behoven ökat har det palestinska civilförsvaret i Bourj el Barajneh märkt av. De tar emot ETC på sitt kontor i en smal gränd. Hjälmar och brandsläckare är prydligt uppsatta på väggarna. Det palestinska självförsvaret har funnits här sedan 2016 och är helt volontärbaserat. De släcker bränder, behandlar brännskador och hjälpte till med röjningsarbetet efter explosionen i Beirut. Under pandemin har de gjort hembesök hos människor som har varit sjuka i covid.

– Det var då vi märkte en skillnad. Många hade inte mat, mediciner eller andra förnödenheter hemma. Vi började förse dem med små matpaket och har fortsatt med det. Vi använder våra egna fickpengar – det finns ingen budget för den här typen av stöd, berättar teamledaren Mohammad Al Habet.

Befolkningen i Bourj el Barajneh är ung. Många har fått sluta i skolan, eller tvingas jonglera skolgång med arbete så gott det går, för att hjälpa familjen att försörja sig. Pandemin har också trängt ihop många i små lägenheter. I de trånga utrymmena har ilskan ibland kokat. Fler barn än tidigare har upplevt misshandel från föräldrar eller närstående, berättar Sussan Qassem, som arbetar som koordinator på en skola i Bourj el Barajneh.

– Barn tillåts inte längre vara barn. Många är idag nervösa och stressade.

Sussan Qassem får medhåll av två kollegor, läraren Nisreen Awad och socialarbetaren Eman Joumaa. Tillsammans sitter de hopträngda på rad i ett pyttelitet dunkelt kontor på skolans bottenplan. De märkte hur barnarbete ökade i början av pandemin när en del föräldrar började förlora sina arbeten och hur det accelererade när den lokala valutans värde gick i botten. Medan flickor oftare arbetar inomhus är pojkarna ofta ute. Flera arbetar som bud och bär tungt. Deras ansiktsuttryck ändras, de får ont i ryggen och är blekare än förut.

Nisreen Awad arbetar med lite äldre barn. Exemplen hon räknar upp från det senaste året är många.

– En pojke ville fortsätta gå i skolan trots att han behövde arbeta. Han var bud från klockan åtta på kvällen till klockan sex på morgonen. Då sov han i fem timmar och sen gick han till skolan. Men hans resultat blev snabbt sämre. Dels sov han inte tillräckligt, men han hade heller aldrig tid att studera, säger Nisreen Awad. Hon gör en jämförelse mot tidigare – innan den ekonomiska kollapsen och pandemin – då kunde det vara två barn i en grupp på 40 som arbetade. Nu är det snarare två som inte arbetar.

– Vi går igenom en prövning som är större än oss själva. 

Kan inte återvända

Prövningen, som Nisreen Awad diplomatiskt väljer att kalla det, har lett till många absurda situationer. Det menar Ronald Stade, som är professor i antropologi vid Malmö universitet. Han har tidigare bott i Libanon och följer sedan många år tillbaka situationen för flyktingar. 

– Valutan tappade snabbt allt sitt värde och det ledde till en diskussion om man skulle fortsätta ge flyktingar stöd i dollar eller gå över till libanesiska pund. Till slut blev det så att de syriska flyktingarna hade det bättre ställt än många libaneser. För att undvika konflikter har man nu gått över till libanesiska pund, säger Ronald Stade över Zoom från Jordaniens huvudstad Amman där han nu är baserad. I praktiken har det lett till att också syrier har det sämre ställt nu än tidigare – när de fick en större summa i dollar.

Det har eldat på de motsättningar som redan funnits. Tre av de fyra syriska familjer som ETC talar med menar alla att det har förvärrats i och med den ekonomiska krisen i landet. Ahmed, som bor tillsamman med sin fru Asmaa och deras tre barn, menar att de försöker skaka av sig glåporden. 

– Vi har hört allt möjligt. Vanligast är när vi går till UNHCR för att hämta ut vårt kontantstöd, då kan någon som passerar säga något som ”ni stjäl våra pengar, åk hem”, säger Ahmed, och påpekar att han vid ett återvändande skulle kunna tvingas in i militären eller straffas för att ha avvikit.

Ronald Stade menar att det är en väletablerad, men felaktig, uppfattning i Libanon att syrierna skulle stanna för att de har det så bra i Libanon. Rasismen är uttalad. Han menar också att det är ett stort problem att UNHCR delvis har vikt sig i frågan om återvändande. Mycket resurser har de senaste åren omfördelats till den syriska huvudstaden Damaskus. Något som enligt honom är verklighetsfrånvänt. 

– Situationen i Syrien är fortfarande extremt oberäknelig. Stora delar är idag i det närmsta ryska eller iranska kolonier. Syrierna i Libanon kan inte återvända hem. UNHCR säger att hälften av syrierna vill återvända. Men vad de inte säger är att de vill återvända, men inte under denna regim. De som kan återvända hem nu är maximalt fem procent av de 1,5 miljoner syrier som finns i Libanon, säger Ronald Stade, och trycker på att det är viktigt att omvärlden inte glömmer bort Libanon när andra kriser uppstår.

Kan det bli bättre?

Nadra al Ahmad, som födde barn samma dag som explosionen inträffade, spenderar mycket tid hemma. Dagarna är snarlika: hon vaknar runt klockan nio, gör frukost till sig, Taha och sin man. Sedan går hennes man till mattbutiken där han arbetar. Nadra al Ahmad städar, äter ett mellanmål och lagar middag. När hennes man kommer hem äter de middag tillsammans. Nästa dag börjar det om igen. De vänder på vartenda öre för att få det att gå ihop. Men trots att Taha är född för tidigt och de har det knapert ställt ligger han före kurvan, berättar Nadra al Ahmad med ett litet leende.

Sonen Taha spottar ut nappen på mattan och Nadra al Ahmad torkar av den mot tröjan. Hon tänker mycket på att livet inte blev som hon hade tänkt sig. Hon lärde sig aldrig att läsa och skriva som barn och nu har hon levt nästan halva sitt liv i Libanon. Att åka tillbaka till Idlib där hon kommer ifrån, eller Raqqa där hennes man föddes, är inte ett alternativ. Där har de ingenting av värde kvar. De var båda barn när de flydde.

– Även om det är kris i Libanon är det bättre här än i Syrien. Det är säkrare. Där är allting dyrare. Priset på bröd, mjölk och annan mat är högre, säger Nadra al Ahmad. 

Bedömningen delas av samtliga familjer ETC möter. 

Nadra al Ahmad rör vid magen under den lössittande, rosa tröjan. Om fem månader blir Taha storebror.

– Jag har gjort en abort sedan Taha föddes. Men när jag blev gravid igen ville jag föda barnet. Våra familjer vill att vi ska skaffa fler barn. Jag vet att de kommer att stötta oss på alla sätt de kan. Jag vill att mina barn ska få studera, bli läkare eller apotekare – sådant som jag och min man inte har kunnat göra på grund av kriget.

Redan idag har Nadra al Ahmad och hennes man det svårt att få det att gå ihop. Känslan inför det nya barnet är en blandning av oro för situationen – hur ska de försörja en växande familj? – men också nyfikenhet och hopp. Kanske blir det bättre snart? 

– Inshallah (om Gud vill), säger hon.