– De ska vara glada, det är inte gratis direkt att hyra in allt det här, säger Aliyare Gaani med ett drag av allvar innan hans breda leende tar över när ytterligare en person kommer för att byta några ord.

Härifrån är det svårt att föreställa sig den parallella verklighet som också tagit sitt grepp om Biskopsgården det senaste decenniet. Startskottet för gängkrigen i Biskops­gården brukar beräknas till den 5 juli 2012, då en person som ska ha varit del i ett kriminellt nätverk mördades. Den 18 mars 2015 skedde det uppmärksammade dubbelmordet på en restaurang på Vårväderstorget, där skottlossningen resulterade i många skadade. I det som beskrivits som efterföljande hämndattacker dödades två barn, fyra och åtta år gamla, i sprängningar. Den 30 juni förra året sköts en polis till döds, och i november dömdes en 17-åring för mordet, samtidigt som det fastställdes att polisen, precis som de små barnen, inte lär ha varit måltavlan.

Mordet på polisen ledde till att MP, V och Fi på lokal nivå tog initiativ till en haverikommission. De hade hört att mamman till den pojke som mördade polisen vid fler­talet tillfällen sökt hjälp hos skola, polis och socialtjänsten ”men inte fått det stöd som efterfrågats. Det måste anses vara ett haveri att vi som samhälle inte lyckats hantera och förebygga denna tragiska händelseutveckling när vi fått så många chanser,” skrev MP och V i sitt yrkande i augusti. En enig kommunstyrelse beviljade haverikommissionen. Även socialförvaltningen Hisingen har granskat ärendet. Det är plågsam läsning. Mamman orosanmäler gång på gång och vill få hjälp att få bort sin son från det dåliga umgänge han hamnat i. Kan han placeras på boende? Kan de få hjälp att flytta? Hon är rädd att han ska mördas eller tvingas begå våld mot andra människor. Ett av hans syskon följer efter pojken i smyg och rapporterar att hon sett honom prata med en person som vill hämnas för en dödad anhörig. Allt antecknas av socialtjänstens handläggare. Mamman försöker vara med honom så mycket det går, men behöver hjälp. Vad kan socialtjänsten göra? I myndighetens riktlinjer står det att: ”Vid anmälan om kännedom eller misstanke om att ett barn far illa, ska socialtjänsten genast göra en bedömning om barnet är i behov av omedelbart skydd, en så kallad omedelbar skyddsbedömning”. 

Pojken bor i ett av områdena i Sverige där personer löper störst risk att dras in i dödligt våld, och precis det varnar hans mamma för ska hända. Trots det gör socialtjänsten inte en skyddsbedömning.

När kommunens haverikommission var klar i mars befäste den att samarbetet mellan myndigheter fungerar dåligt, att de har för lite resurser, att kunskapsnivån är låg gällande gängkriminalitet och att ”det förebyggande arbetet är avgörande”. 

Abdiaziz Abdikadir är liksom Aliyare Gaani en av grundarna av Neutrala ungdomsföreningen. I hans öron låter kommunrapportens ord som samma gamla visa.

– Kommunens haverikommission lägger tillbaka ansvaret på dem som har misslyckats, tjänstemän i stadsdelen. Det är inte deras fel, många av dem är nyutexaminierade, de har inte tillgång till alla resurser. Det är mest teoretiskt, vi ser ingen strukturförändring. Vi lägger ansvaret på kommunen. Hela strukturen är fel.

Abdiaziz Abdikadir och Neutrala ungdomsföreningen startade i höstas en alternativ ”Folkets haverikommission” på initiativ av Tariik, mamman till den dömde polis­mördaren. I delrapporten ”Vi är de bortglömda” intervjuar en extern konsult, Sophia Kaså vid Katalysator, tolv mammor i Biskopsgården: 

”Bakgrunden till samtalen är Tariiks hopplösa kamp för att få hjälp till sin son. Så många av de somaliska kvinnorna i området känner igen sig i Tariiks berättelse och har sett hennes fruktlösa kamp på nära håll. De vill förklara att det inte handlar om en enskild situation. Det är ett systemfel. Ett samhällshaveri,” skriver Kaså.

– Tariik är vår vän, berättar en av mammorna.

– Varje gång vi skulle träffas så hade hon inte tid att vara med. Hon sa alltid att hon skulle träffa någon, socialtjänsten, de som hjälper unga och allt vad det var. Hela tiden var det möte efter möte. Vi sa att vi har varit där. Vi har försökt göra allt. Vi sa till henne ”Sluta spring. De kommer inte att kunna hjälpa dig”. Men, hon hade ett hopp om att de svenska myndigheterna skulle hjälpa henne. Nu har hon fått sitt svar. Det är ingen idé att be om hjälp. Vi är det bortglömda folket i Biskopsgården.

Fartun Mohamed, kanske varmast klädd på hela eid-festen, i sin bruna tjocka kappa, nickar instämmande när hon hör att mammorna i rapporten återkommer till det där ordet.

– Vi är en bortglömd stadsdel. Det är ingen som hjälper oss. Tjänstemän och politiker är långt borta, det är väldigt korrupt allting, säger hon.

– Neutrala ungdomsföreningen är det enda stället vi kan vända oss till, de är våra advokater. Och när något problem händer är deras lokal den enda vi kan komma till.

Neutrala ungdomsföreningen har kommit att bli en kanal mellan medborgarna och makthavarna. Men det är en kanal som skapar frustration i Biskopsgården. En av mammorna i Folkets haverikommission beskriver det så här:

– Vi har varit på en massa möten med både polisen, sociala myndigheter och andra. Det har varit en massa gånger som vi har pratat om hur vi känner och hur våra barn har det. De skriver ner våra berättelser och utfärdar tomma löften men inget händer. Det är för att de inte bor här. De lämnar det här jobbet, åker hem till sin lilla villa och kommer tillbaka nästa dag. Vi som bor i området och är i skiten, det är vi som drabbas, inte dem.

Från början var Neutrala ungdomsföreningen en praktisk lösning för att få sparka boll. När Abdiaziz Abdikadir var i 16-årsålden spelade han och några kompisar fotboll på en grusplan. För att få spela inomhus på vintern var de tvungna att starta en förening. Spelarna hade bakgrund i en mängd olika länder, och för att visa att den öppenheten skulle förbli valde de att kalla sig ”Neutrala”. Ungefär samtidigt började Biskopsgården förändras, berättar Abdiaziz Abdikadir. När han flyttade hit 1994 var det en blandad stadsdel, där många jobbade på Volvo och SKF.

– 1997, 1998 kom det många flyktingar hit, och sedan dess har det nästan kommit att bli som en transitplats. Så fort man får jobb och möjlighet så flyttar man härifrån.

Föreningen har vuxit och anpassat sig till stadsdelens behov. Först handlade det om fler fotbollslag, och sedan tillkom basket, kulturverksamhet och samhällsevenemang. Nu är lokalen vid Svarte Mosse en samlingsplats i Biskopsgården, öppen varje dag, som samlar många barn, ungdomar och föräldrar i området.

När det började bli mer oroligt i Biskops­gården för drygt tio år sedan startade Neutrala ungdomsföreningen en avhopparverksamhet. Abdiaziz Abdikadir berättar att omkring hundra personer kom till ett möte i föreningens lokaler där ett tiotal ungdomar berättade att de behövde stöd för att kunna byta bana.

– De var rädda. Om man lämnar har man inte skydd från andra gäng, och man är rädd för det gäng man var med i. Och man är rädd eftersom man inte vet: ”har jag en framtid i samhället?”

Till sist var det åtta ungdomar, som i olika grad var insyltade i kriminell verksamhet, som bestämde sig för att delta i projektet – som kallades Hoppets allians och finansierades av Allmänna arvsfonden. Abdiaziz Abdikadir beskriver det som en mycket utmanande verksamhet. Myndigheter ville ställa upp med jobbcoacher medan ungdomarna knappt var vakna på dagtid. Men genom engagemanget från lokalsamhället, och genom att gå balansgången mellan att känna in och ställa krav på ungdomarna lyckades projektet. 

– Efter tre år hade de här killarna lämnat kriminaliteten, börjat jobba, skaffat behörighet till höskolan, berättar Abdikadir.

– Tre är anställda på kommunen, de är trygghetsvärdar, jobbar på skola, är ledare i föreningen, har skaffat familj.

Till sist uttrycker Abdiaziz Abdikadir framgången i termer som beskriver verkligheten i Biskopsgården:

– Alla åtta lever idag.

* * *

Den 12 januari 2017 sköts 16-åringen Ahmed Obaid till döds vid en busshållplats i Rosengård. Mordet på en 16-åring utan kriminella kopplingar var en del av en eskalerande våldsspiral i Malmö vid den tiden och ett av få mord som skapade ilska, rädsla och protester i hela staden. Sannolikt var den egentliga måltavlan, Ahmed Abdulaziz, precis intill, i liknande jacka. Han berättade det för polisen, som erbjöd honom skydd, och placerade honom vid ett tillfälle på skyddad adress i Ängelholm i Skåne.

– Han visste att han behövde ta sig bort, men han kände sig ensam där, säger hans syster Enass Abdulaziz, fem år senare.

Hon berättar att Ahmeds föräldrar inte räckte till, att skolorna kastade ut honom utan att hjälpa till med hans problematik, att han fann sin hemvist på gatorna i Rosengård.

– Där var det fullt normalt att hålla på med kriminalitet och skit, det var de enda de visste, de kunde inget annat och var du från Rosengård var du stämplad, så han kunde inte ta sig ut. 

I P1-dokumentären ”Beställningsmordet i Malmö”, som kom i april, beskrivs Ahmed som en ”obetydlig springpojke” i de kriminella kretsarna. Men han trampade fel person på tårna 2014, och överlevde ett mordförsök samma år.

– En som känner sig som storkriminell känner att den inte kan ta skit från någon som inte har samma status, och tänker: ”jag måste sätta ner min fot så att andra inte kan tro att de kan göra likadant,” säger Enass.

En sådan person beställde mordet på Ahmed Abdulaziz. Och Ahmed visste om att hans dagar var räknade. Men han klarade sig inte i Ängelholm.

– Han var i en stad där han inte hade något att hämta. Det fanns ingenting där, inga vänner, ingen familj, jag åkte inte heller dit, men jag gick i gymnasiet, jag visste inte så mycket bättre. Så han kom tillbaka till Rosengård, berättar Enass.

– Antingen skulle gatan ta hans liv eller så skulle han vara deprimerad och ensam hela sitt liv.

Den 30 mars 2017 avrättades Ahmed Abdulaziz med flera skott i Rosengård. Tack vare att polisen lyckades dekryptera en telefon har mordet klarats upp och gav unika inblickar i gängvåldets uppgörelser. Det är pengarna som styr – mordet beställdes för en halv miljon kronor – och som gör vänner till fiender.

– Alla han trodde var hans nära vände sig mot honom i slutet, han blev ensam och hade ingen som kunde hjälpa honom. Han visste att det skulle sluta som det gjorde, men han sade ”ingen bryr sig”, berättar Enass Abdulaziz.

Men hon bryr sig. Efter gymnasiet utbildade hon sig till behandlingspedagog, och sedan januari i år jobbar hon som aktivitetsledare på Hela­malmös stora mötesplats i stadsdelen Nydala. Här hjälper hon barn och ungdomar med läxor, spelar pingis och dataspel, hänger i sminkrummet eller gör det som behövs för att aktivera ungdomarna. Men framför allt pratar hon med de äldre tonåringarna, om situationen hemma, relationer, om gängvåldet i deras omgivning.

– Ungdomar kan välja att känna trygghet här, säger Enass Abdulaziz.

– De förlitar sig på personalen här och det ger dem alternativet att antingen går jag och håller på med skit, eller så går jag och pratar med den personen som jag vet kan relatera till mig och som jag kan ta råd från om vad jag ska göra istället.

HelaMalmö startade som ett projekt genom basketlaget Malbas, och har likt Neutrala ungdomsföreningen anpassat sig till de behov man sett. De har det också gemensamt med föreningen i Biskopsgården att de sätter sina medlemmars och deltagares behov först, och att det medför en skarp kritisk udd mot makthavarna inom politiken och på myndigheter. Men Helamalmö har samtidigt lyckats skapa breda samarbeten med kommunala och privata aktörer. Idag är organisationen en av Sveriges största som jobbar i socioekonomiskt utsatta bostadsområden, och de har en lång rad samarbetsprojekt och aktiviteter i Malmö. Hjärtat är mötesplatsen i Nydala. Innan de öppnade höll ett tiotal killar på med öppen droghandel på torget vid mötesplatsen, berättar Nicolas Lunabba, verksamhetsansvarig och den ledande kraften genom Helamalmös historia. 

– Vi ställdes inför ett val. Ringer man polisen eller skickar in dom på institution kommer de ofta ännu värre ut. De är otrygga som fan där de är, och så ska man placera dem nånstans där de är ännu mer otrygga?

HelaMalmö valde en annan väg. Ett antal anställda vigde en stor del av sin tid till att först heja på killarna på torget, sedan småsnacka, sedan ta med dem att käka, sedan bjuda in dem att måla om i lokalen, sedan träffa Bamse-tecknaren Tony Cronstam på mötesplatsen.

– Sedan var de här nere igen, plötsligt har vi skapat relationer, byggt förtroende, och med vårt nätverk kunde vi slussa ut dem till olika grejer.

Idag är nästan ingen av dem ”kvar i skiten”, enligt Nicolas Lunabba. Istället har de gått vidare till Räddningstjänsten, jobb, komvux, praktik.

Det kommunala bostadsbolagets undersökning visade 2019 att den upplevda tryggheten i Nydala hade ökat med åtta procent på ett år, och många aktörer i området är överens om att Helamalmö spelat en nyckelroll.

– Det kostade 2,5 miljoner kronor på ett år i en hel stadsdel, den insatsen som ökade den upplevda tryggheten, säger Nicolas Lunabba.

– Hade vi haft 25 miljoner, en spottstyver när du pratar kommunala pengar, då hade vi förändrat hela Nydala. Eller om man hade systematiserat det här arbetet, då hade Sverige förändrats. 

Nyckeln är enligt Nicolas Lunabba att satsa på det omhändertagande, istället för det bestraffande.

– Man motverkar kriminalitet eller extremisering av olika slag genom att omfamna, ta in, ge vederbörande ett annat sammanhang att känna sin tillhörighet i, säger han.

– Vi måste inse att de här grabbarna är lätta offer. De är sköra, de behöver känsla av sammanhang, de äldre kriminella kan lätt ta in dem. Vad gör vi? I princip samma sak.

Den komplicerade frågan om hur Sverige ska komma till bukt med gängkriminaliteten och dess grova våld kan alltså ha enkla svar. Det handlar om resurser men framför allt relationer, och det handlar om att systematisera lösningar som redan visat sig fungera.

– Det är ett medvetet missförstånd att sociala insatser inte har omedelbara effekter, man hör alltid att det tar lång tid. Men vi visar att vi för lite pengar kan förändra dynamiken i ett helt område, säger Nicolas Lunabba.

Varken han eller Enass Abdulaziz ger mycket för den politiska kapplöpningen om hårdare tag för att motverka gängkriminaliteten. Men polisen har ett jobb att göra, säger Enass Abdulaziz.

– Myndigheterna, särskilt polisen, borde sätta större press på de storkriminella istället för att ge sig in i utsatta områden och snurra runt med mer poliser eller ordningsvakter än det redan finns. De storkriminella, de som är nyckeln till de här utsatta undgomarna, befinner sig inte i de utsatta områdena. De är kanske i ett annat land, eller i en fin lägenhet i ett annat område.

* * *

”Abdi” ropar en kvinna som lagar maten i föreningens lokaler samtidigt som en kille kommer fram för att hälsa och hans telefon ringer. Abdiaziz ”Abdi” Abdikadir ser ut att ta allt med samma lugn. Det har gått 25 år sedan han var med och startade Neutrala ungdomsföreningen, och alla oräkneliga obetalda timmar – han lönearbetar på Hyresgästföreningen – han lagt har gjort honom till ett nav i Biskopsgården. Det har gett honom mycket, men har också varit tungt. 

I flera år och omgångar har Neutrala ungdomsföreningen velat göra om det framgångsrika avhopparprojektet Hoppets allians. Behovet har växt och förändrats, allt yngre dras in i gängkriminell verksamhet. För ett år sedan gjorde föreningen en undersökning och hittade 35 ungdomar som var intresserade av att hoppa av. Åtminstone sju verkade tillräckligt motiverade. Men föreningen har inte fått in tillräcklig finansiering. Och de hamnar i konflikt med stadens myndigheter, som Abdiaziz Abdikadir menar vill detaljstyra verksamheten i utbyte mot ekonomiskt stöd.

Ni tycks ha hittat en lösning på det som alla pratar om, hur vi ska komma till bukt med gängkriminaliteten och skjutvåldet. Ändå har ni svårt att få stöd?

– Man blir besviken och fundersam: varför vill man inte göra det här? Är det på grund av att vi är en invandrar­förening? Hade det sett annorlunda ut om vi var svenskar?