Det är försommarvarmt och exakt åtta månader kvar till pension när Marita Axelsson sätter sig på bussen från Gnosjö till Värnamo för att ta sig till Pensionsmyndighetens kontor. 

– Jag hade räknat ner hela våren. Elva månader kvar till pension. Tio månader. Nio, berättar hon.

Marita har arbetat för Samhall i snart ett decennium. Hon städar och tvättar personal­matsalen, kylrummen och kundkorgarna på Willys i Gnosjö. 

Det är ett jobb hon trivs med, och som har gett henne stabilitet sedan hon tog sig ur sitt missbruk för nio år sedan. Ett missbruk som under flera år gjorde att hon stod utan både bostad och jobb.

Trots att hon trivs på jobbet har hon sett fram emot ­pensionen.

Men när hon i början av sommaren, efter en 45 minuter lång bussresa, kliver in på Pensionsmyndighetens kontor i Värnamo möts hon av ett besked som ska komma att tynga henne i flera månader.

Bara dagar tidigare har nämligen riksdagen beslutat att ändra pensionssystemet. Beslutet innebär att åldersgränserna för att få ta ut bland annat garantipension och bostadstillägg från och med årsskiftet höjs till 66 år. 

Samtidigt finns en skrivelse i kollektivavtalet mellan LO-­förbunden och Samhall som tvingar de anställda att sluta vid 65. Något som för 64-åriga ­Marita skulle inneburit att hon från och med februari nästa år skulle kastats ut i arbetslöshet – utan rätt till vare sig bostads­tillägg eller garantipension förrän året därpå.

– Jag tänkte bara att nu ger jag upp. Jag har stolt tagit mig ur mitt amfetaminmissbruk och varit ren i nio år. Jag trodde att jag skulle få känna lite stolthet den dag jag blir pensionär, säger hon.

Utdraget – trots enighet

När de nya åldersgränserna i pensionssystemet klubbades igenom den 31 maj i år började varningsklockorna att ringa inom såväl Samhalls företagsledning som hos de åtta berörda LO-förbunden. 

– Jag tror alla ser att det här är årgångar som har hamnat i kläm, säger Sabina Rasiwala, HR- och kommunikations­direktör på Samhall.

Jag vet ärligt talat inte om vi hade kunnat lösa det här tidigare.

I förra veckan skrev Samhall och LO-förbunden under ett tilläggsavtal. I och med det nya avtalet ges de Samhall-anställda som fyller 65 under nästa år, rätt att arbeta till 66.

Både fackförbunden och Samhall har varit mer eller mindre eniga sedan problemet först uppdagades. Ändå har det tagit nästan fem månader innan ett tilläggsavtal nu finns på plats.

Under tiden har Marita Axelsson varit så pass orolig att hon har haft svårt att sova om nätterna. 

– Jag vet ärligt talat inte om vi hade kunnat lösa det här tidigare. Det har ju kommit semestertider emellan. Vår avsikt har varit att ordna det här för de medarbetare som fyller 65 nästa år och att det skulle vara klart i god tid innan dess, säger Sabina Rasiwala på Samhall.

Vad tänker du om att flera av era anställda har känt sig oroade?

–  Samhall har ett unikt uppdrag på svensk arbetsmarknad och vi behövde hitta vår egen lösning, så vårt fokus var att hitta en hållbar lösning i god tid innan den träder i kraft. Vi behövde tid att analysera och utreda, därtill förhandla med flera motparter. Hade vi kommunicerat tidigare hade det skett med stor osäkerhet, säger Sabina Rasiwala.

”Ingen som tror mig”

Hemma hos Marita i Gnosjö har det hunnit bli höst. TV:n står på utan ljud och garnet som hon annars brukar sticka tröjor av ligger orörda i soffan. Ännu känner hon inte till att Samhall och LO-förbunden har för avsikt att avtala bort åldersgränsen i kollektivavtalet. 

Faktum är att ingen verkar ha någon information överhuvudtaget.

Sedan den där försommar­dagen på Pensionsmyndighetens kontor i Värnamo har Marita tillbringat eftermiddagarna framför datorn. Hon har skrivit och ringt till chefer, fackförbund, Kalla fakta, Uppdrag granskning, lokaltidningar och politiker. Allt för att få svar på frågan: “Hur ska jag kunna klara mig utan varken jobb eller rätt till garantipension?”

Inte en enda har svarat. 

– När jag har berättat det här för folk så är det ingen som tror mig. De tror att jag skojar. Jag har känt mig helt övergiven, som om jag suttit på en öde ö. Samtidigt har jag känt att jag måste göra min röst hörd, säger hon.

När det har känts som allra värst har hon googlat på husvagnar, tänkt att det åtminstone skulle kunna vara ett sätt att få tak över huvudet.

Ingen ska behöva genomleva det här helvetet, särskilt inte vi på Samhall som redan ligger ner.

Roger Sandlund är avdelningsordförande för Fastighetsanställdas förbund i Haparanda och heltidsfacklig på Samhall.

– Vi har hamnat mellan ­stolarna, konstaterar han.

Han delar Maritas bild av att informationen från företaget har varit dålig.

– Våra medlemmar har pratat om det här sedan pensions­åldern höjdes. Samtidigt verkar inte ens cheferna ha vetat om det här. Men en sak är säker och det är att informationen om att du ska sluta när du är 65, den har de varit tydliga med, säger Roger Sandlund.

Situationen borde aldrig ha uppstått, menar han. Frågan borde ha varit löst redan innan de nya pensionsåldrarna klubbades i riksdagen.

– Vi som jobbar på Samhall är ju under en statlig åtgärd. Samtidigt är det regeringens politik som har drabbat oss nu. Om man går in och gör en så stor förändring från regeringens håll i pensionssystemet så måste man ju titta på helheten. Samhall är ett jätteföretag med 24 000 anställda, säger han.

”Känns som att jag vunnit”

I lördags nåddes Marita av beskedet att hon tillåts jobba kvar tills hon fyller 66. Samma dag plockade hon upp det där garnet som de senaste månaderna har legat orört i soffan.

– Jag har inte kommit så långt men det ska bli en kofta. Jag har inga barnbarn, men en tjej på jobbet väntar en liten son. Så det här ska bli en liten blå tröja till honom, berättar hon.

– Nu kan jag andas ut. Men jag måste se det innan jag vågar tro på det på riktigt. Ingen ska behöva genomleva det här helvetet, särskilt inte vi på Samhall som redan ligger ner. Men det känns ändå som att jag har vunnit!

Att det blir ett års jobb till säger hon ändå är okej: 

– Hellre det än att behöva gå utan vare sig jobb eller pension.