De fortsätter kämpa för en trygg förlossning

Från Långsele är det 11 mil dålig väg till närmsta förlossningsmottagning. Gravida Tova Modén, 22 år och boende i tätorten Långsele en mil väster om Sollefteå, och många i hennes situation, har gjort vad de kan för att planera så att man ska slippa köra i halka till förlossningen. Så när Tova och hennes sambo Jonathan väl blev gravida och fick veta att det var dags i februari så tyckte hon att det kändes jobbigt, trots glädjebeskedet.

Förlossningskris i hela landet

Förlossningskrisen i Sverige har briserat extra hårt under hösten, det saknas nu barnmorskor i nästan alla av landets regioner och förlossningsavdelningar hotas på löpande band. Extra pressat är läget i Stockholm, men förlossningskrisen pågår överallt.

Sollefteå kommun i Västernorrlands län är bara en av Sveriges glesbygdskommuner där det är många mil att åka till närmsta förlossningsmottagning, speciellt eftersom deras egen förlossning och BB inte längre är i bruk. Här handlar det snarare om ett politiskt beslut att lägga ner verksamheten i en bygd där det sker ”för få födslar” och om ekonomiska incitament. Den gemensamma nämnaren är att födandes rätt till en värdig förlossningsvård äventyras.

Sedan nedläggningen av kommunens förlossnings- och akutsjukvård för fem år sedan har ockupationen av Sollefteå BB, som strider för rätten att föda tryggt och nära, pågått dygnet runt. På grund av covidläget är ockupanterna för närvarande inte på plats utan visar sin närvaro och sitt engagemang digitalt via ockupationens Facebookgrupp under alla dygnets timmar. Entrén i sjukhuset ser nu ut som den gör mest, de stolta storkmaskotarna lyser med sin frånvaro efter en stöld i november. Men kämpaglöden i samhället går inte att ta miste på, människor i Ådalen står upp för sina rättigheter.

Och om man lyfter blicken belyser folkrörelsen och detta uttryck för Ådalens ockupationsanda hela sjukhuskampen i Västernorrland, men i synnerhet också den regionala BB-krisen. Och i ett vidare perspektiv hela den allmänna nedmonteringen av välfärden utanför storstäderna. Centraliseringen funkar helt enkelt mindre bra i Norrland.

Ett stort orosmoment

Tova Modén har, som så många andra i Västernorrland och från hela landet, ett stort engagemang i BB-ockupationen och har själv ockuperat sjukhusentrén ett flertal gånger. 

– Jag känner jättemånga just nu som reagerar och engagerar sig, det pratas mycket kring frågan.

Tova Modén är beräknad att föda sitt första barn den 24 februari. Förlossningen är ett stort orosmoment för både henne själv och för hennes partner. Ångermanländsk februari brukar kunna innebära både köldknäppar och snösmockor med strömavbrott och blockerade vägar som resultat.

– Förra året just vi den tiden då vi ska föda kom ingen utanför dörren här uppe, det hade snöat igen. Jag är väldig rädd för det nu, säger Tova Modén.  

Och det är anmärkningsvärt, men föga förvånande, att Tova Modén berättar att tajmingen är central för att slippa det värsta vinterväglaget när det är dags att föda. 

– Det är en stor planering kring att göra barn här. Vägarna härifrån till Sundsvall och till Örnsköldsvik, det är långa sträckor utan mobiltäckning och det kan vara mycket renar och många lastbilar ute på vägarna – och så kör man kanske lite för fort om man ska föda. Det kan bli farligt.

Tova är tacksam för att hennes sambo Jonathan inte är nervöst lagd, med tanke på sträckorna man står inför i stora delar av landsbygden. Dessutom arbetar Jonathan som tunnelsprängare i Stockholm och av den anledningen har han nu tagit ledigt fem veckor innan beräknat förlossningsdatum, för att minimera risken att Tova ska behöva åka in utan honom mitt i midvintern. Till Örnsköldsvik är det antingen 13 mil på landsväg kombinerat med E4, eller 11 mil dålig landsväg. Till Sundsvall är det 11 mil. Och från de nordligaste delarna av länet är resvägen uppåt 20 mil.

– Det är ju inte heller säkert att jag får tag i Jonathan om det drar igång tidigt, säger Tova Modén. Och i värsta fall får han möta mig – eller oss – i Sundsvall, jag har i alla fall tur som har folk som kan skjutsa mig.

Ockupationsandan lever

Ockupationsandan verkar vara lite av en lokal arvedel. För exakt 40 år sedan hängde en banderoll utanför Eisers trikå­fabrik i Sollefteå med budskapet ”Vi är kvar – Vi ger inte upp!” – i princip identiskt med det som står på BB-ockupationens banderoller och i sociala medier-sammanhang idag. Då ocku­perade de i huvudsak kvinnliga arbetarna som protest i åtta månader. Kampen ledde till att ett arbetarkooperativ bildades med statligt stöd, där 15 av de 65 sömmerskorna fick jobb. 

Det är heller ingen slump att namnet på initiativet och facebookgruppen för BB-ockupationen är just ”Ådalen 2017”. Händelseförloppet kring en arbetskonflikt i Ådalen, Ånger­manälvens dalgång där bland annat Sollefteå finns som tätort, där fem demonstranter sköts ihjäl av militär, blev centrala för den svenska arbetarrörelsen. Händelsen i maj 1931 anses vara en bidragande orsak till att Socialdemokraterna vann valet året därpå. Och inte minst till att arbetarrörelsen är en stark politisk kraft i området.

I det traditionellt S-starka Ådalen känner sig många invånare nu överkörda av politikerna och i senaste valet tappade S drygt 30 procentenheter i Sollefteå kommun. Och ockupanterna ifråga uppger att deras kamp kommer att fortgå tills akutsjukhuset återställts av politikerna. 

Fortfarande lika arg

Carina Hellström är en av initiativtagarna till ockupationen av Sollefteå BB. Och hon är fortfarande lika arg och lika driven, ett halvt decennium efter BB-ockupationens start.

– Sjukvården i Sollefteå har ju nedmonterats och varit i fara många gånger. Men jag vill verkligen också framhäva att det inte bara är för BB i Sollefteå som vi kämpar, det är för sjukvården och förlossningsvården i stort i hela Sverige. Den fungerar inte som den ska. 

Carina Hellström bor själv i den gamla regementsstaden och hon sa tidigt i kampen för BB att om hon inte lyckas öppna BB genom ockupationen så fick hon väl bli politiker. 

Sagt och gjort. Carina Hellström kom in i regionfullmäktige efter valet 2018 och satt som ledamot och som ersättare i hälso- och sjukvårdsnämnden för Vänsterpartiet fram till i somras. 

– Jag gjorde det jag kunde, men när majoritetspolitikerna inte lyssnar på fakta utan gör allt för att få igenom sin centraliseringspolitik på bekostnad av personalen, då insåg jag att jag ville lägga tiden på annat. Jag tror att jag kan påverka mer genom BB-ockupationen, säger hon. 

Så vad är den främsta drivkraften till att hålla i? Överlevnad i landsbygd och att välfärden nedmonteras. 

– Allt centraliseras ju, och det fungerar inte, speciellt inte i Norrland där avstånden är så stora, säger Carina Hellström. 

Carina Hellström och hennes medockupanter har sett ”små, små saker” som händer tack vare att de hänger i. Men inte tillräckligt mycket.

– Vi ger inte upp, annars skulle vi inte sitta där vi gör i dag. Men när det handlar om politik tar alla förändringar lång tid. Som det är nu skulle majoriteten i vårt landsting aldrig öppna BB, det handlar om prestige, säger hon och fortsätter med emfas: 

– Politikernas argument har varit patientsäkerhet, personalbrist och pengar. Men det finns egentligen inga hållbara argument. Det hade ju till exempel ”bara” fötts sju barn utanför sjukhus. Ett är för mycket! 

Carina Hellström understryker att argumentet att alla kvinnor eller barn ska överleva förlossningen är ett orimlig lågt krav i dagens Sverige. Och att den som behöver föda längs vägen kan drabbas av svår posttraumatisk stress, vilket också har varit fallet.

Ockupationen kommer att pågå tills förlossningsavdelningen öppnar igen, påtalar Carina Hellström. Och hon menar att eftersom Sollefteå inte är så stort är det relativt lätt att driva frågan, för det finns en gemenskap i att alla strävar mot samma mål. 

– Jag tror inte att det här skulle ha gått i en större stad. Men hela Sverige är i samma kris, födande kvinnor och slitande barnmorskor finns faktiskt överallt, säger hon. 

Solidaritet och gemenskap

Att BB-ockupationen är unik är något som även Ingegerd Hildingsson, barnmorska, professor och forskare på Uppsala universitet, skriver under på. Att solidariteten och gemenskapen får bygden att hänga i, och att nedläggningen leder till långtgående problem är det heller ingen tvekan om.

– Vi ser att stängning av en välfungerande BB-avdelning sätter spår hos både kvinnor, partners och barnmorskor. Förlossningsrädslan ökar och likaså rädslan att föda efter vägen, säger hon och fortsätter:

– Jag tänker också på alla blivande fäder som ska köra bil, en del har berättat om färder på 200 kilometer i timmen för att de är så stressade att inte hinna fram i tid. 

Barnmorska hela vägen

Det var Ingegerd Hildingsson som tillsammans med verksamhetsutvecklare Ulrica Sjöstrand initierade projektet Barnmorska hela vägen i samband med stängningen av Sollefteå BB i oktober 2016. Projektet gav möjlighet att som första kommun i Sverige testa det Ingegerd Hildingsson menar är ”den mest evidensbaserade vårdmodellen som finns”, det vill säga att samma barnmorska följer kvinnan under graviditet, förlossning och eftervård, en modell hämtad från Australien där den utvecklats för att skapa ökad trygghet för blivande mammor i glesbygd.

– Det forskning visar är att kvinnor som fick vård av en barnmorska inom det projektet hade en mer positiv förlossningsupplevelse. För de som var förlossningsrädda och hade sämre mental hälsa var kontinuiteten extra värdefull. 

En annan aspekt är att induktionerna, det vill säga medicinsk igångsättning av värkarbetet, totalt sett har ökat över tid. Även om orsakerna är många och högst individuella kan lång resväg till förlossningen ha påverkat, menar Ingegerd Hildingsson. 

– Året före stängningen av Sollefteå BB var andelen induktioner i Västernorrland 18 procent, säger Ingegerd Hildingsson med hänvisning till att det inte är möjligt att få ut data för enskilda sjukhus längre. Hon fortsätter:

– I projektet Barnmorska hela vägen hade 29 procent av deltagarna igångsatt födsel. Detta kan jämföras med 35,8 procent bland kvinnor bosatta inom samma område men som inte var med i projektet.

De flesta uppgivna orsaker till induktion, menar Ingegerd Hildingsson, kan klassas som medicinska (överburenhet, havandeskapsförgiftning, sjukdom hos mamman, vattenavgång utan värkar), cirka 26 procent har psykosocial indikation (förlossningsrädsla, tidigare dött barn, lång resväg, tidigare snabba födslar), 11 procent ligger i en gråzon. 

– Man måste ha träffat den enskilda kvinnan för att ge ett ordentligt svar på exakt vad som ligger bakom. Barnmorskorna i projektet uppmanade ofta kvinnorna att åka tidigt till sjukhus när förlossningen startade. Det kan ha inneburit att de blev igångsatta (av omtanke) i onödan. 

– Men det intressanta är, understryker Ingegerd Hildingsson, att när man journalgranskar ser man att det finns en ny kod – lång resväg – som en indikation för igångsättning.

Vill känna trygghet

Den långa resvägen till trots, Tova Modén och hennes sambo har valt att bo hemma i Långsele under förlossningens sista veckor. Visst har de, som många andra i samma sits och som har den socioekonomiska möjligheten, haft funderingar på att boka hotell, hyra stuga eller bo hos släktingar i veckor innan förlossningen på grund av rädslan för hur det kommer att bli när det väl är dags. 

Tova Modén känner ilska för att hon och många med henne ska behöva känna oro inför förlossningen, att det inte ska få vara självklart att vara i sin trygga hemmiljö när värkarbetet börjar. 

– Den första tanken när man får ett positivt graviditetstest ska inte behöva vara ”ånej, det är mitt i vintern, hur ska vi lösa det här?”. Just det här med stressen inför resan gör kanske att förlossningen upplevs sämre. Jag vill ju inte ha det så.

En fråga är också vid vilken tidpunkt man ska åka in. I områden med närmare till en förlossningsklinik kan många med normala graviditeter spendera större delen av förlossningen hemma, men så kan inte Tova tänka. 

– Man får lita på någon magkänsla man inte har, för man har ju kanske ingen erfarenhet heller. Man har ingen koll. 

– Visst gör det mig orolig att det är kris och panik. Men jag tänker att en sådan här stor kris i hela Sverige kör situationen i botten, och då kanske det kan gå upp igen. Man får verkligen hoppas det.

Bubblar av pepp

Vad BB-ockupationen i Sollefteå leder till står fortfarande skrivet i stjärnorna. Tova Modén och Carina Hellström är hoppfulla. Och ockupationens facebookgrupp Ådalen 2017 bubblar av pepp och envishet. Många unga barnfamiljer flyttar också tillbaka till kommunen, flyktingmottagandet i Kramfors och Sollefteå är och har varit stort och regementets återinförs från januari 2022, så visst händer det en del i Nipornas stad. 

Samtidigt pågår nedmonteringen av välfärden utanför storstadsregionerna. Nu senast berörs 30 gravida när förlossningen och BB på Lycksele lasarett stängde tre veckor över jul och nyår – för att ha arbetskapacitet att kunna hålla förlossningarna i Umeå och Skellefteå öppna. Och psykiatrimottagningen i Örnsköldsvik har lagt ner. Även om där nu finns ett system med mobilt omvårdnadsteam innebär det ändå att närmsta psykiatrimottagning ligger i Sundsvall. Det är 16 mil dit. •