De bekämpade IS i Syrien – nu strider de för Ukraina

Alltid lugn och på gott humör gick befäl­havaren för denna grupp, Damian, 41 år, anställd på Amazon inom den civila sektorn, på obetald ledighet för att gå med i armén. De är fler än tio som har följt med honom till Lviv, bara några dagar efter början av den ryska invasionen. De träffades medan de kämpade i kurdiska YPG mot Islamiska staten. 

* * *

De har behållit sina erfarenheter av kriget i Syrien. Alla sina trauman, men också en solid stridsträning och en stark vänskap. 

– Jag är också här för Damian, förklarar Andrew, 49, som är lastbilschaufför i det civila. 

– Alla pratar alla om demokrati, om att försvara friheter, men innerst inne har vi alla personliga skäl att ge oss in i kriget. 

Tack vare Damians kontakter i Ukraina fick de ett speciellt kontrakt, som inte binder dem under hela krigets varaktighet. Ett administrativt maraton som tog dem genom Kiev och Odessa. 

Plan A: Starta ett center för stridsträning i Lviv. 

Plan B: Starta ett center för akutmedicin. 

Plan C: Direkt till fronten.

De antog slutligen C. De vägrar att få betalt av den ukrainska armén, utan strider som frivilliga. De har vänsteridéer, pratar relativt lite om politik, men accepterar inte ”fascister”. 

Gruppen har gjort det paradoxala valet att döda för en bättre värld. 

Deras militärinstruktör är Peter, en lång och tålig 37-åring med utsökt brittiskt manér tills han har en pistol i handen. Så fort han pratar om att förstöra stridsvagnar eller kasta granater börjar han svära som en borstbindare. Mer än 20 års yrkesvana, värvad i hennes majestäts armé vid knappt 16 år: ”Det är datumet för min död även om min organism har fortsatt fungera.” Sitt första testamente undertecknade han vid 17 års ålder. Han drar sitt långa hår bakåt. Han är legosoldat.

– Jag väljer mina fiender.  

Han tog en semester från kriget i Kongo för att utkämpa kriget i Ukraina. 

* * *

– Vi har alla skit i hjälmen.

Max ler när han säger det. Men de har sett och gjort hemska saker, de har förlorat kamrater i strid, blivit knivhuggna, undvikit kulor. Han är känslig, generös, varm.

– Jag höll på att återhämta sig från en traumatisk barndom, jag jobbade, med min flickvän hade jag ett väldigt lugnt och borgerligt litet liv, tre skärmar i huset... 

Sedan var det IS, det behövdes göra något. Han hamnade med YPG, först i bakgrunden, sedan vid fronten med tunga vapen. Max bär alltid halsduk som en kurdisk krigare, stoppar choklad i fickorna på sina kamrater och har i sin stridsväska t-shirten av en kamrat som dog i Syrien. 

Bland de unga män som ”gjorde” YPG finns också Mike, 25, en amerikan ”fascinerad sedan barnsben av allt militärt”. Armén vägrade ta emot honom på grunt av ett omfattande brottsregister (”inte så mycket allvarligt”), så det blev ett år i främlingslegionen. Nu låter han håret växa, säger att det här ska bli hans sista krig. Hans motto: ”Vi gör dåliga saker mot dåliga människor för att hjälpa bra människor.”

Samma sak för Mitch, även han amerikan, 25 år gammal. Lugn, aldrig ett ord för mycket, den tuffa och lojala killen som ska gifta sig med sin flickvän, han ser ut som marinsoldaterna från Hollywood-filmer som kommer tillbaka från fronten med trauma. 

* * *

Natalia, 25, är ett nytt tillskott i truppen. Hon har inget trauma ännu. Den enda ukrainska personen i gruppen, tidigare journalist.

– Men journalistiken, i det här läget, är för passiv för mig. 

Hon fungerar som tolk mellan truppen och myndigheterna, underlättar kommunikationen. Natalia föreställde sig aldrig att gå i krig.

– Det är inte livet jag drömde om. Men jag tänker inte kämpa för tillfället, jag är inte redo. 

Hon bär uniform, rosa läppglans och en ­pistol, ”men det är mest för att ingen ska stjäla den från mig”. Gruppen kallar dessa oundvikliga försvinnanden av vapen och ammunition för ”materialets befrielse”. 

* * *

På vägen mellan Odessa och Mykolaïv, gränsande till havet och med täta checkpoints, kör Peter en gammal Lada 4x4 på väg att ge upp andan, och Damian en Toyota som har sett bättre dagar. Ukrainska arméns gåvor. 

– Det är normalt, säger Peter. 

– Ukrainare är rädda för att utlänningar kommer hit för att leka cowboys, ta några bilder och sedan köra iväg med bilarna och ammunitionen. 

Denna ruttna Lada som darrar och ”går från noll till 160 på 27 minuter” är gruppens väg ut, och civilas, Peter tänker redan på hur många han kommer att kunna ta med sig. Ingenting gör honom lyckligare än att se dussintalet av evakueringsbussar fulla med kvinnor och barn som kör i motsatt riktning. 

– Självklart kommer de inte att ge oss (pansarvärnsroboten) Javelin, säger Max. 

– I Syrien började vi med Kalasjnikov som hölls ihop med snöre! De måste lita på oss först.  

Sedan president Volodymyr Zelenskyjs uppmaning har Ukraina lockat många unga utlänningar, ”men 80 procent av dem är Call of Duty-soldater”, säger Peter och hänvisar till det populära tv-spelet. 

– De som inte är rädda innan striderna ska fara hem igen. Om du inte är rädd när någon försöker döda dig har du ett problem. 

En stor del av deras jobb är att vänta. 

Order, vapen. 

– Det är soldatens frustration, sammanfattar Max. 

De packar och packar upp sina väskor, står alltid redo, deras rum är oklanderliga, träning för att undvika att bli rostig.

– När det gäller strömförsörjning och utrustning så var det en del strul i starten, men nu är det på topp. Å andra sidan är organisation och kommunikation komplicerat. Det är värre än Syrien. De ville skicka oss för att bekämpa stridsvagnar med Kalasjnikov! Vi vägrade. Andra, nya, accepterade, eftersom de inte längre kunde hålla sig. En del visste inte ens hur de skulle ta på sig en skottsäker väst, de fick lära sig att skjuta. Fem skott ...

* * *

De fem nya rekryterna från den ukrainska främlingslegionen återvänder till basen efter 24 timmar, upplivade och chockade. De kommer tillbaka med bilder av fronten. Ett regn av snäckskal. Flera soldater som dödades framför deras ögon.

– Vi kunde inte ens behandla dem, det fanns ingenting kvar, jag hann i alla fall ge en av dem en cigarett! 

Det samlas publik framför befälhavaren, Fox, en hårdnackad och brännskadad man. Rasande bestämmer han sig: ”Desertering!” De reste utan tillåtelse. En allvarlig anklagelse men med mycket lätt påföljd: de fem får sparken. Så truppen packar snabbt ihop sin utrustning. Därefter luftlarm, drönare upptäckt, telefoner avstängda, lampor släckta. 

De unga legionärerna skickas tillbaka till Odessa mitt i natten. Nästa morgon, tillbaka till lugnet, är Fox hjärtlig med truppen, men han varnar: 

– Vi har inte tid att träna nybörjare. Prioriteten är att möta upp den reguljära armén vid fronten. 

På basen i Mykolaïv välkomnar ukrainarna dem varmt. 

– Det är alltid bra för truppernas moral när det finns utlänningar, förklarar Andrew, 49. 

– De känner sig stöttade. Men det finns inte utrymme för galna hundar, då förstörs allt snabbt. 

Truppen, som nu har testats och godkänts, får äntligen sitt första reguljära uppdrag: spaning, support, sabotage. Nu börjar det. Max uppskattar att ”om hälften av oss kommer tillbaka levande kommer det att vara ganska mycket”. Han har själv redan planerat sin för sin återkomst.

– Innan jag ens säger hej till min älskling, kommer jag att lägga in mig på ett psykiatriskt sjukhus, jag vet att jag kommer att behöva det. 

Men:

– Det här blir en slakt. Jag tror kanske inte att jag kommer tillbaka ändå.