När programledaren av en slump råkade möta min blick på Augustprisgalan 2007 höll jag på att svimma. Själv såg han ut att ha ångest.  

När jag 15 år senare möter författaren på Radiohuset i Stockholm är det en påtagligt hispig Daniel Sjölin som sätter sig mittemot. Den v-ringade tröjan är kvar, precis som det charmigt bångstyriga håret. Men det förvånar mig hur olik sin tv-persona han är i verkligheten. Borta är den lysande självklarheten från rutan. När författaren berättar om sin vånda inför kvällens bokrelease får jag moderskänslor. 

 – Innan releasen av min förra bok fick jag så ont i magen att jag inte klarade av att gå dit, berättar han och drar händerna igenom svallet. Ett nervöst tics, erkänner han sen. 

 Daniel Sjölin förstår inte varför någon vill komma för att fira honom ikväll. Dessutom har han bara en kostym som passar post pandemi-kroppen.  

Han verkar fortfarande ha ångest.

Stals och sågades 

Boken ”Underskottet” hade en minst sagt turbulent start. Inte nog med att Daniel Sjölin sade upp sig från Expressen kultur för att skriva klart manuset på en Ipad (han hade inte råd med en ny dator). Romanen stals också av en 29-åring som över internet lyckats plundra bokmanus från författare över hela världen. En tjuv som senare hittades och greps av FBI.  

”Underbart”, kommenterade Daniel Sjölin då. En av de andra drabbade var nämligen den bästsäljande och mångfaldigt prisbelönta kanadensiska författaren Margaret Atwood. Vilket sällskap! 

Desto värre var att romanen lustmördades i podden ”Alex & Sigge” redan innan den kommit ut. Orsaken: Boken är skriven utan bokstaven ”a”, vilket Daniel Sjölin själv beskrivit som en slags sorgesång till Alan Kurdi, pojken som hittades död på en strand på flykt från Syrien.  

Smutsigt, tyckte Sigge Eklund. Det var att använda Alan för att marknadsföra sin bok, ansåg han.  

– Att Sigge Eklund sågar böcker jag skrivit innan han läst dem, det har hänt förut. Han brukar inte läsa böckerna han sågar, kommenterar Daniel Sjölin kort. 

 Författaren var inspirerad av sin husgud Georges Perec som skrev romanen ”Försvinna” utan bokstaven ”e” efter att delar av hans familj blivit mördade av nazisterna. På samma sätt ville Daniel Sjölin hedra pojken Alan genom att låta sitt skrivande påverkas under en lång tid. Att bygga en värld utan ”a”, helt genomsyrad av förlust.  

Men inte bara.  

– Att knåpa med meningar utan ”a” var också ett sätt att slippa skriva, att hålla mig borta från tanken att jag skulle skriva en roman, säger författaren som sedan ”Världens sista roman” 2007 inte har gett ut någon mer roman under eget namn.  

”Underskottet” har tagit tid. Och under den snåriga skrivprocessen visade det sig att Alan Kurdi inte var det enda barn Daniel Sjölin sörjde. 

Blod från tredje världen 

Det blev en science fiction-roman. Ett Sverige utan ”a” där befolkningen kan frysas ner i kryokorvar eller dammsugas på sina sorger. I ”Underskottet” är året 2122 och en myndighetschef jagar illegalt upptinade fyrtiotalister i ett Sverige härjat av klimatförändringar och ryska hot. Guidad av superroboten Torsten, berättarrösten, kastas läsaren in bland superbroccolikvistar, efterlivshubar, virtuella medborgare och gejminggetton. Men allt kretsar kring huvudpersonen Severin Stenson som väcks efter 100 års nedfrysning och nu behöver premiumblod från tredje världen för att överleva.  

– Jag har inspirerats av barns framtidsbilder. Piller som man blir mätt av, brandmän med vingar och sånt. Den lusten. Sedan ville jag bygga en framtid där det gått ”sådär”. Mycket miljöförstöring, men att det ändå har kommit nya arter. Ett lite svenskt, mjukfascistiskt Sverige. Romanens söderförort ”Sollis” är i alla fall inte värre än Upplands Väsby, säger han.  

Förlusten av ”lilla gli”

Det skruvade upplägget till trots berättar ”Underskottet” på ett djupare plan allra mest om sorg, minnen och ord. Det handlar också om förlusten av ett barn som fötts missbildat och inte överlevt.  

Denna sorg upplevde Daniel Sjölin själv för 17 år sedan, vilket han tidigare bara snuddat vid i sin förra bok ”Världens sista roman”. Förlusten rubbade författaren, som i hela sitt liv bestämt sig för att tro på språket.  

– Och så befann jag mig i en situation där språket bara var falskt. Det var därför det i min värld var världens sista roman, säger han. 

Varför skulle ett ofött barn önska att föräldern teg resten av livet?

Var problemet att språket inte överensstämde med verkligheten i sorgen efter barnet? 

 – Ja. Det var så konkret eftersom ett barn som inte blir fött är ett barn som aldrig får ett språk. Det går inte att säga något ... Allt jag säger, det säger jag ju till mig själv.  

I en text i Expressen Kultur tillägnad ”mitt gli” skrev Daniel Sjölin långt senare: 

 ”Jag minns inte längre den nackspalt som vuxit till en fallskärmsliknande mantel och svepte dig. Jag minns bara ditt ansikte, dina slutna ögon, din fullgångna kropp som aldrig fick leka en enda lek, ljuda ett enda ord, känna en enda smekning över din kind. Förlåt att jag berättar. Det är egoistiskt.” 

 Vad menade du med att det var egoistiskt? 

 – Då tyckte jag att det var värdigt att inte prata. En tystnadens tribut. Men den övergick i tigande och något annat. Men varför skulle ett ofött barn önska att föräldern teg resten av livet? Det är nästan som ett straff.  

Mot dig själv? 

 – Ja. Jag straffade mig själv genom att tiga. Det funkar, men till slut blir det skevt. Och när jag hamnade i en livskris under min skilsmässa så var det som att sorgen och smärtan i den var så djup att jag trevade i mörkret. Då kom jag också fram till erfarenheten med det förlorade barnet. Jag ville komma ut ur all form av tigande. 

De inre korparna 

Man brukar anklaga den typen av böcker som Daniel Sjölin skriver för att vara pretentiösa. Att han krånglar till det och ställer språket i vägen för det han vill säga. Men världen är ju kryptisk och tillkrånglad, varför ska litteraturen då vara enkel och rak? Har han förklarat. 

 – Jag gillar romaner som brottas med sig själva, där romanen själv genomgår en utveckling och man förstår att författaren kanske genomgår en kris. Det händer något. Den stelnar inte. Hellre det än en tråkig bana där det bara går från a till b på ett snyggt sätt, säger han. 

Det är då jag tror att jag är en bluff

Samtidigt blir jag nyfiken på vad det tillkrånglade grundar sig i. Författaren har själv vittnat om sina ”komplexa men infernaliskt tröttsamma labyrinter av självkritik”.  

Sedan han slog igenom i offentligheten tycks Daniel Sjölin också ha pendlat drastiskt mellan det inåtvänt knepiga och det entusiastiskt folkliga. Som om han i ytterligheterna tröttnar så mycket på sig själv att han måste vända tvärt.  

Som att först ge ut den snuskroliga långnovellen ”Erövraren”, där han låter SVT-programledaren Johannes genomgå en skilsmässa och ligga med praktikanter i Bolibompa-förrådet. För att sedan ge ut en experimentell bok utan bokstaven ”a”. 

 – Det är ju inte så att jag anser att det krångliga är det högsta av konst. Men jag har en kärv sida i mig också, konstaterar han.  

Vad bottnar det i, att du gör det så svårt för sig själv? 

 – Det är de inre krafterna, och några droppar dålig självkänsla. Jag har levt med ett jätteavancerat inre system av vad jag kallar för ”korpar”, att hela tiden ifrågasätta mig själv på alla punkter. 

Men du har ju lyckas med att både vara hyllat knepig – och att bli folklig. De flesta författare klarar bara en av de sakerna, om ens det? 

 – Men det är då jag tror att jag är en bluff. Att man inte kan vara båda och att det måste vara något fusk med det här. 

Sexlivet och pengaproblemen 

Det manliga självföraktet har i det närmaste förvandlats till ett krav för vår tids ”intellektuella miljöer”, skrev författaren Andrés Stoopendaal nyligen i Aftonbladets artikelserie ”Mannen”. 

Jag tänker på det resonemanget under mötet med Daniel Sjölin. Undrar om hans neuroser är poser eller förstärkta drag för att de är så säljbara för en kulturjournalist.  

Det verkar inte så. 

Parallellt med skrivandet av boken har Daniel Sjölin genomgått en livskris. Han har sagt upp sig, skiljt sig, flyttat från villan där barnen växt upp och – utan framgång – försökt sluta röka.  

Mitt i allt lanserade han och Expressen-kollegan Eric Schüldt också den mycket mycket personliga podden ”Två män i en podd”. Där berättade Daniel Sjölin bland annat hur han i skilsmässoflytten började gråta på byggvaruhuset Hornbach och blev tagen åt sidan av en anställd som bjöd på kaffe och tröstande kallade den förtvivlade författaren för ”vännen”.  

Jag mår jättebra. Bokrecensenterna får skriva vad de vill

Författaren har även berättat detaljer om sitt sexliv, sina pengaproblem och kroppshatet som följt med honom hela livet. Nu har podden lagts ner.  

– Jag hade jättesvårt att arbeta under den här tiden. Jag var tvungen att göra någonting, så jag grävde där jag stod, säger han och ser ut att rodna lite. 

 – Man fattar det ju inte riktigt det själv när man sitter där. Men intellektuellt förstod jag att jag inte skulle kunna avgöra vad gränserna för min integritet går… 

Nu har du ett nytt jobb som producent på Lundströms bokradio” i P1, där du inte står i centrum. Hur känns det att ta ett kliv ur offentligheten? 

 – Jag mår jättebra. Bokrecensenterna får skriva vad de vill, jag har ett bra jobb att gå till och jag är skyddad. Det känns jätteskönt. Häromdagen såg jag nya grå hårstrån i spegeln, men jag känner mig riktigt nöjd med dem. Varje nytt hårstrå jag får på Sveriges Radio kommer jag att bära som ett adelsmärke. Här vill jag få grå hår.  

2007 sa du att ”Världens sista roman” var din sista roman. Är ”Underskottet” också det eller kommer en ny om 15 år? 

 – Haha, jag passar mig jävligt noga för att säga att det här är min sista bok.

Daniel Sjölin om… 


… vilket ”a-ord” han saknade mest:


– Infinitivmarkering ”att”. Och verb generellt, eftersom de lättar upp. Verben är språkets barn som gör saker. ”Jag” var jobbigt, ”sade” och ”vatten”. Men då fick det bli ”dusch” och ”dricks”

.
… pengar:


– Jag sa upp mig från Expressen Kultur för att göra klart den här boken och har haft svårt att övertyga mina barn om att det var rätt beslut. I somras när inte kunde åka på semester mumlade jag att ”vi kanske inte har så mycket pengar” och de frågade: ”Är det på grund av boken?”. De fattar ju att den inte går att översätta.


… sitt sätt att skriva om sorgen:

– Det är lite som Joe Labero: ”Look look, no hands”. Jag distraherar publiken med massor av annat och DÄR placerar jag det som är absolut känsligast för mig. Men jag vill inte att du ska hålla på och peta för mycket i det. Det här vill jag ha ifred, men jag vill ändå säga det.