Men i början av året kom den japanske filosofen Kohei Saitos ”Marx in the Anthropocene - Towards the Idea of Degrowth Communism” ut på engelska. Bokens syfte är att överbrygga klyftan och förena de två rörelserna.
Den japanska förlagan kom 2020 och har sålts i över en halv miljon exemplar, framförallt bland ungdomar. Till och med den 36 årige Saito själv blev förvånad över den kommersiella framgången.
Ekosocialister har gjort en del av arbetet med att hitta en grönare Marx men till stor del verkar bilden av framtiden vara svår att enas kring. Många marxister har tolkat Marx som att kapitalismen är en fas som måste passeras för att socialismen ska kunna uppnås. Produktivkrafterna måste slå sönder de gamla ineffektiva produktionssätten för att ett liv i frihet och överflöd ska kunna uppnås. Det är också vad Marx skriver i flera av sina epokgörande verk.
Men Saito upptäckte att det fanns tecken på något annat när han läste igenom Marx samlade skrifter och då inte bara de publicerade böckerna utan också noter, brev och anteckningar som går att finna i ”Die Marx-Engels-Gesamtausgabe” (MEGA2)
Under de sista 10-15 åren av Marx liv blev han allt mer och mer intresserad av naturvetenskap och antropologi. Han läste om förkapitalistiska samhällen och om hur jordar utarmas, om samhällskollapser och om klimatets betydelse. Särskilt intresserad blev han av arkaiska gemenskaper i Ryssland, vilket fick honom att börja lära sig ryska 1869 för att kunna få direktinformation om vad som hände både i de revolutionära rörelserna och i de områden som fortfarande levde i traditionella bygemenskaper som han också började se som ett frö till kommunismen.
Dessa samhällen byggde inte på tillväxt utan på vad som idag kallas för ”steady state”, alltså att allt bara rullade på utan tanke på tillväxt. Saito lyfter trovärdigt fram att Marx i slutet av sitt liv inte såg samhällsutvecklingen som naturgivet bunden. De förkapitalistiska samhällen som inte byggde på tillväxt var en inspirationskälla och något som Marx också såg som progressivt, vilket traditionella marxister normalt inte gör.
Kapitalets första band kom ut i 1867. Efter det publicerade Marx knappt något alls. De två senare banden av Kapitalet redigerades av Engels och gavs ut efter Marx död. Saito menar att Engels tolkningar av Marx anteckningar inte alltid stämde överens med vad Marx menade och därför kom inte Marx nya syn på historia eller utveckling med i de postumt utgivna delarna.
Framförallt är Saitos kritik av ekomodernistiska marxister som Leigh Philips (”Austerity Ecology & the Collapse–porn Addicts – A defence of growth, progress, industry and stuff” 2015) och Aron Bastani (”Fully automated luxury communism” 2019) strålande. Deras hopp om en framtid i extremt överflöd framstår som futtiga drömmar skapat av ett kapitalistiskt samhälle snarare än något annat. Tron på att teknikutveckling och framsteg ska leda till frigörelse är tankegods av dagens samhälle och inget som faktiskt kommer att leda till att människor blir fria. De placerar hoppet om frihetens rike till robotdammsugare snarare än till kollektivets kamper för en bättre tillvaro.
Enligt Saito förstod Marx att det fanns ekologiska konsekvenser av ökad produktion i form av förstörda miljöer, därför var tillväxten inte möjlig i långa loppet. Tron på evig tillväxt, utan hänsyn till vad naturen kunde ge är i stort en produkt av 1900-talet. 1800-talets ekonomer som Ricardo, Malthus och Mill såg naturens gränser på olika sätt och att det förr eller senare skulle komma en period när ”steady state” var oundvikligt.
Att Marx skulle ha förändrat sin syn på världen och på planetens gränser under de sista femton åren av sitt liv är högst troligt. Kritiken mot upplysningens idéer om att samhället går framåt i stadier är inte ny. Förra året kom till exempel David Graeber och David Wengrows tegelsten ”Början på allt – en ny historia om mänskligheten” som kritiserar bilden av mänsklighetens förhistoria som linjär från jägare och samlare till civiliserade. Sanningen är att kulturer alltid har gått fram och tillbaka i hur de organiserat det nödvändigaste.
Ibland har städer varit hierarkiska, ibland har de varit mer egalitära – samma sak med nomadiska samhällen. Det finns ingen tydlig naturbunden linje från det ena till det andra. Synen på linjär progression är ett arvegods från upplysningsidéerna.
Marx verkar under sina sista år ha lämnat sin prometianska och deterministiska historiesyn. I olika förord till nyutgåvor på Kapitalet och Kommunistiska manifestet lade han in meningar om att det gällde Västeuropa, men att andra samhällen kanske kunde gå direkt till socialismen utan att passera kapitalismen. Det är hett stoft i marxistiska kretsar men kanske inte särskilt intressant för människor utanför just den sfären.
Då och då blir ”Marx in the Anthropocene” bara marxologi, en exercis i vad Marx ”egentligen tyckte” som att det skulle vara ett argument för något alls (även om Saito uttryckligen skriver att det är inte det som är syftet med boken).
Det är också en genomgång av hur marxister sett på hur ekologi kan kombineras med marxismen, från Rosa Luxemburg och Georg Lukács till moderna ekosocialister som Michael Löwy och John Bellamy Foster.
På det stora hela är det en utmärkt bok som förmår att skapa en grönare Marx även om jag tror att den mindre akademiska japanska förlagan skulle ha bättre förutsättningar för att bli en bästsäljare även i Sverige.
