Initialt kände jag igen mig i karaktären Bill. Som jägare har jag fler skjutvapen än vad jag har familjemedlemmar, min oro för världsläget har gjort att vi har mat för flera veckor i vår källare och som skåning när jag ett djupt förakt för staten.
Där tar likheterna slut. Till skillnad från Bill vet jag inte vilket vin som passar till kanin, kan inte spela piano och har ingen aning om hur man bygger ett elstängsel med tillhörande eldfällor.
Den största likheten mellan mig och Bill är att jag romantiserar undantagstillståndet och egentligen är livrädd för livet.
Kriget i Ukraina har väckt samma reaktioner som ”The last of us”. Män, och till viss del kvinnor, i Sverige har med stor entusiasm levt sig in i tanken på att bli en del av en hjälteberättelse som till skillnad från ”The last of us” också är högst verklig.
Det är lätt att tro att det handlar om en längtan efter det fruktansvärda. Att de törstar efter våld och ond bråd död. Jag tror att det grundar sig i något mycket enklare än så. Jag tror att det handlar om att vara behövd. En stark inneboende känsla av sin egen meningslöshet och sitt eget misslyckande. Vi lever i en tid där folk ser på mer matlagningsprogram än någonsin men samtidigt lagar allt mindre mat. En tid där den ekonomiska rörligheten blir allt mindre medan vi exponeras för lögner om möjlig rikedom som pumpas ut i allt högre takt. När profeter som Andrew Tate får förgifta oss från barnsben med idéer om vår möjlighet till stordåd medan våra liv inramas allt hårdare. I en sådan tid behöver vi bli behövda.
Den påträngande kapitalismen alienerar oss från livet så att det allt mer sällan rymmer äventyr. I ett sånt samhälle föredrar vissa total frihet framför total trygghet.
För krisen kräver dig. Hela situationen skriker efter just dig.
Oavsett om det handlar om att rädda din drömpartner från zombies eller om det gäller att hålla ditt skyttevärn är det bättre än att leva ett liv utan att någonsin kunna påverka eller vara behövd. Historien är fylld av unga män som känt denna längtan. Pojkar som trots att de inte haft åldern inne tagit värvning. Brittiska unga män som hellre frivilligt valde slakten vid Somme framför kolgruvorna. I samtiden, utan att på något sätt likställa deras handlingar, såg vi unga män lämna livet i Sverige bakom sig för att bege sig till Syrien. Medvetna om att deras liv antagligen skulle ta slut där.
Den actionfyllda döden framstår som ett bättre öde än att steka hamburgare och bo i en trång förortslägenhet.
Svenska män och kvinnor har gått längre än att leva sig in. De har skrivit sina testamenten, sagt upp sig från jobbet och tagit sig till Ukraina för att riskera livet för något större. Vissa har blivit soldater, andra hjälparbetare och några är där för att rapportera krigets verklighet. En verklighet som känns mer verklig än vår.
Samtidens isolerande individualism gör sig ständigt påmind. I vardagen som knegare är du ingen. Att tänka sig ett alternativ, ett samhälle där alla behövs, känns mer avlägset än en fantasivärld där jag behöver skydda de jag håller kära från monster.
