Chimamanda Ngozi Adichie: ”Det är en fråga om kreativ frihet”

Som i ett slags saga tror Adichie att om hon kan skydda sin dotter från att få malaria innan hon fyller sju, kommer hon att ha brutit monstrets förbannelse. Hennes dotter fyller sju nu i oktober och när hon nyligen kom hem från en fotbollsträning fick Adichies skarpa ögon syn på något. Ett bett.

– Jag drabbades av lätt panik, berättar Adichie i ett videosamtal från hennes hem i Lagos, där hon tillbringat sommaren – hennes familj delar sin tid mellan Nigeria och USA, där hennes man jobbar som läkare.

Samplades av Beyoncé

Hennes lilla flicka är inte bara dotter till en bästsäljande författare, som du kanske känner till från hennes debutroman, ”Lila hibiskus”, utgiven när hon var 26, eller ”En halv gul sol”, om Biafrakriget, som BBC tog med på sin lista över de 100 mest inflytelserika romanerna. Sedan hennes tredje roman, ”Americanah”, kom 2013 har Adichie inte gett ut några fler. Istället har vi under det gångna årtiondet fått se henne omgestaltas till en internationell offentlig person, känd för att inte låta sig kuvas. Oavsett om det gäller malaria eller det som brukar kallas cancelkultur så har de gett sig på fel kvinna.

Hennes första Ted-talk, ”Faran i en enda berättelse”, om den vita västvärldens begränsade kanon, är ett av de 25 mest sedda genom tiderna. Hennes andra, ”Alla borde vara feminister”, har över 7,5 miljoner visningar på Youtube, samplades av Beyoncé och delades 2016 ut i bokform till samtliga svenska 16-åringar.

2017 gjorde en enda mening från en intervju med ett nyhetsprogram i brittiska Kanal 4, ”transkvinnor är transkvinnor”, att hon blev föremål för en rasande häxjakt på nätet i Storbritannien och USA. Adichie blev rasande tillbaka. Några av dem som ledde angreppet mot henne var unga författare som Adichie varit mentor för, bland annat en som skrev på Twitter:

”Jag hoppas att det finns andra som kommer att plocka upp sina machetes och skydda oss från den skada transfober som Adichie & (JK) Rowling försöker låta bestå.”

Cancelkulturmobben gav inte Adichie en chans att ge kontext. Hon stödjer transkvinnor och har även kampanjat för hbtq-rättigheter i det homofobiska Nigeria. För de flesta är det bästa rådet att ”inte skriva i vredesmod”, men hos Adichie flyter ilskan genom henne som bläck. Hon publicerade ett svidande svar på sin hemsida, en essä med titeln ”Det är obscent”. Den fick så mycket uppmärksamhet att sidan kraschade. Sammanfattning: patrasket på nätet ”har satt skenheligheten i vrångstrupen och saknar medkänsla”.

Tror du att unga människor är mindre toleranta för det fria ordet, eller är det de sociala medieplattformarnas natur?

– Jag tror att det är vissa sociala medieplattformars natur. Jag skulle säga att det finns en impuls att göra världen bättre, vilket jag tycker är underbart. Det finns många auktoritära rörelser som startade med goda intentioner att göra världen bättre.

”Gillar att vara omtyckt”

Hon är 45, men det känns som att hon just kommit igång. Hennes självbiografiska ”Anteckningar om sorg”, om hennes pappas död, innehöll även en kritik av Nigeria – ”otyglat habegär, nedifrån och upp” – som få västerlänningar vågar sig på. När hennes mamma begravdes förra året drogs Adichie in i ett gräl om katolska prästers korruption.

Jag tänker på henne som modig, gör hon också det?

– Nej, och det är inte bara som jag säger. Människor som jag tycker är modiga är människor som gör verkliga saker i världen, till exempel afghanska kvinnor som har modet att protestera på gatorna, trots att de vet att de utsätter sig för ofattbara risker. Det är mod. Jag bara pladdrar på om sådant jag bryr mig om.

– Så jag vet inte om jag skulle säga att jag är modig, men det är verkligen viktigt för mig att säga vad jag tycker. Det är något med en kvinna som säger sin mening som både män och kvinnor har svårt att acceptera. Och eftersom jag växte upp med att trotsa sådana konventioner är det verkligen viktigt för mig att ha min röst.

– Jag gillar att vara omtyckt, men jag behöver inte vara omtyckt. Tjejer socialiseras till att behöva vara omtyckta. Och jag trotsar det också. Jag säger vad jag tycker och det har ofta konsekvenser, men jag är beredd att ta de konsekvenserna.

Adichie verkar besitta en medfödd auktoritet: personerna som arrangerat vårt möte kallar henne ”fröken Adichie”; hon talar med ett lågt, professionellt tonfall. Hon växte upp på de universitetscampus där hennes pappa, som var professor i statistik, arbetade, och nu står hon själv i talarstolar vid universiten, från USA:s Ivy League till Nigeria. Men hon tar fortfarande illa upp.

– Det är väldigt upprörande för mig när, till exempel, jag känner mig avsiktligt missförstådd. Det är inte roligt. Jag kryper ned i sängen och äter för mycket choklad och blir deprimerad.

– Jag har en hel del sympati för människor, särskilt kvinnor, som helt enkelt inte vill behöva hantera följderna av att säga vad de verkligen tycker. Särskilt när det de tycker strider mot ortodoxin. Men för dem av oss som kan blir det en än större förpliktelse att säga vår mening. Jag känner också väldigt starkt inför att kvinnor inte bara är objekt, utan även subjekt. Jag är också kapabel att ogilla, eller hur? Om någon ogillar mig så kan jag gärna ogilla den tillbaka.

”Lätt för folk att vinkla”

Vi talas vid i två Zoom-samtal. Det första efter en internationell konferens om malaria i Rwanda, där hon talade och senare delade plattform med den blivande kung Charles. Den andra gången, när hon talade från Lagos, var inte långt efter att Salman Rushdie knivhuggits. Hon var väldigt orolig för sin vän Rushdie och för konsekvenserna av attacken.

– Det är en fråga om kreativ frihet, där en person som skapar ska kunna låta sina tankar vandra vart de än vill. De flesta författare har inte för avsikt att provocera, men rädslan att provocera får inte hindra dem från att skriva vad de är inspirerade att skriva. Det är väldigt viktigt.

Har detta någon koppling till den intolerans vi ser på sociala medier?

– Jag vill inte prata om det och jag ska berätta varför. Det är ett ämne som jag varit del av ett bra tag, där det är lätt för folk att vinkla det till vad de vill att det ska betyda. Jag skriver om det och jag vill vänta tills jag har skrivit färdigt om det så att jag använder mina egna ord, med eftertanke.

Tillbaka till malaria. Hon har kampanjat för välgörenhetsorganisationen Malaria no ,ore sedan 2018, och är nu ambassadör för gräsrotskampanjen Zero Malaria. Men det var några år dessförinnan, när hennes dotter föddes, som hon verkligen började engagera sig. Hennes barn, lovade hon, skulle bli ett slags patient noll, eller icke-patient noll. Adichie fick en gång höra att malaria blir mindre riskfyllt efter att barnet fyllt sju, så det blev hennes mål. Nya vaccin kan snart vara på väg – ett lanserades nyligen av Jennerinstitutet vid universitetet i Oxford, och det skulle kunna börja användas så snart som nästa år om det får tillräcklig finansiering.

Hon vill att hennes dotter ska bli den första i en generation nigerianer som inte upplever malaria som ett slags gravitationskraft, som drar hela kontinenten nedåt.

– Jag har två skäl. Jag menar, jag är uppenbarligen en superorolig, superbeskyddande mamma, säger hon och skrattar.

– Som de flesta mammor vill jag att mitt barn ska få en bättre upplevelse än jag hade. Jag minns att familjemedlemmar roades av detta och sade till mig: ”Men hon kommer att få malaria, för alla får malaria.” Men hon har inte fått det hittills. Jag vill att min dotters generation ska vara den första generationen som inte får malaria.

Jag frågar Adichie hur många gånger hon haft malaria.

– Åh, jag har inte tänkt på det. Kanske hundra gånger? Wow. Och det skulle ha varit ännu fler gånger, men jag lämnade Nigeria och flyttade till USA (som universitetsstudent). Varje gång jag kom tillbaka fick jag oundvikligen malaria.

Adichie minns malarian i sin barndom, att den började som en ”vånda” i hennes mage, så vanlig att den ansågs normal. De vuxna brukade tala allvarligt om barn som var för svaga för att bekämpa den. Barn under fem år utgör 80 procent av dödsfallen i malaria i Afrika. Varje minut dör ett barn av sjukdomen, enligt Malaria No More.

– Det är väldigt personligt för mig, det har haft verkliga konsekvenser, säger hon.

Hennes skolkompis fick cerebral malaria i tidiga tonåren och fick bestående men. Hennes kusins barn dog som liten och malaria var sannolikt en bidragande faktor. De som hade tur var de som Adichie, vars malariafeber ofta tvingade henne att stanna hemma från skolan, vilket hon säger är orsaken till att hon inte begriper sig på kvadratiska ekvationer. Det är ett skämt, men samtidigt inte – malaria står för hälften av alla frånvarodagar som kan förhindras i afrikanska skolor. Två personer i hennes närhet har haft malaria i Lagos veckan innan vårt samtal.

– Jag är ovanlig i mitt kompisgäng i Lagos, av dem som har små barn.

Alla andra, säger hon, har oroat sig igenom sina bebisars malaria.

– Det här är orsaken till att jag känner så starkt för det.

Svarthet som identitet

Jag tar upp ämnet kolonialism.

– Kolonialismen efterlämnade mycket som är förfärligt, men eftersom vi inte hade vita bosättare (i Nigeria) är inte ras en grej här. Vi pratar om etnicitet och religion, och allt oftare om klass, som identitetsmarkörer, men inte om ras.

Det var inte förrän hon flyttade till USA som hon verkligen kände sig svart.

– Man ser inte svarthet som en identitet förrän man bor i ett land där ras är en av de centrala idéerna.

Tycker du att brittiska skolor borde under­visa om kolonialism i större utsträckning?

– Ja. Många länder undviker delar av sin historia som de inte är så värst stolta över, och jag förstår den instinkten. Men när vi inte berättar hela historien ljuger vi. Storbritannien har fantastiska historier i sitt förflutna, men man har också historier om kolonialism, och kolonialismen var faktiskt en diktatur. Det var den. Jag tycker att det är viktigt att historien undervisas väl – det gör det lättare att ha samtida konversationer, för då behöver vi inte spilla tid på att försöka argumentera för varför vissa saker är viktiga. Vi bara vet att de är det.

Finns det ett inslag av rasism i den relativt låga prioritet man ger finansieringen av vaccin mot denna sjukdom som främst drabbar svarta afrikaner?

– Nej, inte rasism. Jag tycker att rasism är ett för starkt ord och i det ögonblick man tar in det ordet i en konversation, faller allt bara samman. Det finns många icke-afrikaner som gör ett fantastiskt jobb mot malaria.

Hon berömmer vetenskapliga genombrott.

– Så jag tänker inte på det i de termerna. Jag tänker mer på det i termer av ledare och deras politiska vilja. Malaria kan å ena sidan verka avlägset, å andra sidan, för människor på den här kontinenten, välbekant. Vi glömmer hur många människor som dör av det.

Varför ska västerlänningar bry sig om malaria? En opinionsundersökning 2020 visade att två tredjedelar av britterna stödde regeringens nedskärningar i budgeten för utländskt bistånd.

– Det är inte bara det att den dödar människor som är hemskt. Det är förlusterna.

Hon säger att de förlorade skol- och arbetsdagarna försvagar länder bit för bit.

Har individualismen gått för långt?

– Jag tycker verkligen att den har det. En särskild sorts amerikan skulle kanske kalla det ett nyliberalt sätt att tänka, väldigt individualistiskt: ”Varför ska jag tänka på andra människor så länge jag får vad jag vill?” Ungefär så. Det finns helt enkelt inte tillräckligt mycket ”vi” och ”oss”. Det har sina egna fördelar att tänka mindre individualistiskt. Jag vet det personligen. Jag tycker att det är ett sundare sätt att leva i världen.

Blir det en fjärde roman?

Adichie kanske eller kanske inte skriver på en fjärde roman. När jag frågar henne om det säger hon:

– Jag skulle aldrig berätta det för dig, jag är för vidskeplig. Jag får panik av att prata om ett pågående arbete, säger hon hemlighetsfullt.

Men nu är det oktober och hennes dotters sjunde födelsedag närmar sig. Adichie har, hoppas jag, förbjudit den onda malariafen att surra som en mygga kring hennes barns säng. Att göra det skulle vara en betydande, och individuell, bedrift. Det skulle, om en generation, kunna vara möjligt för alla och inte ses som någon stor grej alls.