Chelsea Manning: ”Jag har alltid haft en känsla av meningslöshet”

Under timmarna som följde kämpade Bradley Manning med butikens svajiga wi-fi för att ladda upp hemliga militära dokument till Wikileaks, visselblåsarplattformen som grundats av Julian Assange. När hon var ­färdig, en halvtimme innan bokhandeln stängde klockan 22, hade hon läckt närmare en halv miljon rapporteringar om sammanstötningar med fienden, explosioner och dödssiffror – i stort sett alla händelserapporteringar som armén någonsin inregistrerat om krigen i Irak och Afghanistan.

Uppgifterna hade smugglats ut ur ­Bagdad på ett minneskort i hennes kamera. När hon kom tillbaka erbjöd hon Wikileaks mer material, bland annat videor av till synes omotiverat dödande under en amerikansk helikopterattack mot Bagdad och en räd mot en afghansk by, som dödade uppskattningsvis 147 civila.

Hennes förhoppning var, även om hon kanske inte trodde det, att om dessa katastrofer visades skulle de betryggande, halvt accepterade narrativen om USA:s frihetskrig svänga mot hennes uppfattning, vilken var att de var ett kaotiskt, självantändande och lönlöst försök att etablera amerikansk ­regional hegemoni genom rädsla.

FN: Hon blev torterad

Istället förändrade, högst bevisligen, denna omfattande läcka Mannings liv. Pentagon och president Obama såg i sin unga, olyckliga och kanske omdömeslösa, men utan tvivel modiga, rekryt ännu en fiende. Hon arresterades i maj samma år och hölls inspärrad i 49 dagar i en bur, som hon menade snarare passade ett stort djur. Därefter satt hon fängslad på en marinbas i Quantico, Virginia. En FN-utredning fastställde senare att behandlingen av henne kränkt hennes mänskliga rättighet att inte bli torterad.

2011 förflyttades hon till militärfängelset Fort Leavenworth i Kansas, som kom att bli hennes hem under de följande sex åren. ­Manning ställdes inför krigsrätt 2012, fälldes för spioneri och stöld (men friades från ­anklagelsen att ha hjälpt fienden) och dömdes till 35 års fängelse. Under 2016 försökte hon ta sitt liv två gånger, den andra gången när hon satt i isoleringscell – ett straff, som hon såg det, för att hon överlevt sitt första försök.

”Hade ingen riktning”

Bradley Manning heter nu Chelsea Manning. Jag kommer inte använda vad transpersoner ofta kallar hennes ”dödnamn” igen. För kontinuitet och av respekt håller jag mig också till feminina pronomen, även om en stor del av hennes historia inträffade före hennes könstransition från man till kvinna. Det var en frigörelse som den amerikanska armén med framgång underlättade.

Hon släpptes 2017, då Barack Obama medgav att straffet varit oproportionerligt och utnyttjade presidentens befogenhet att benåda för att omvandla hennes straff och släppa henne.

Men under de där sju åren i fängelse, ­önskade hon inte att hon aldrig klivit in i den där bokhandeln?

– Det var inte så jag såg det, säger ­34-åringen.

– Jag var helt säker på att det aldrig skulle bli något av mitt liv. Jag hade varit hemlös. Jag hade haft dubbla jobb för att kunna försörja mig och jag kände att jag inte hade någon riktning. Det var det som drev mig in i det militära. Jag har alltid haft en känsla av meningslöshet, att ingenting någonsin kommer att gå bra, att jag aldrig kommer att bli framgångsrik, att ingenting någonsin kommer att funka och att dåliga saker alltid kommer att hända mig. Det är så jag känner.

Jag hör henne och känner mig väldigt ledsen, säger jag.

– Det borde du. Jag tror att mitt liv kunde ha blivit bättre om en del saker hade varit annorlunda.

Flydde in i armén

Med ”en del saker” måste hon mena sina föräldrar. Hennes pappa är en våldsam man som var med i flottan. Han är ungefär lika lång som hon (cirka 157 centimeter) med extrema föreställningar om maskulinitet. Hennes walesiska mamma var alkoholist. Manning växte upp med dem i Oklahoma, i en dyster, paranoid atmosfär (som tonåring tillbringade hon dock tid med sin mamma i Haverfordwest, Wales, efter föräldrarnas skilsmässa).

Hennes historia – splittrad familj, hem­löshet, lågavlönade jobb, avbrutna ­universitetsstudier, förhållanden som oftast inletts på nätet, osäker könsidentitet – var, tror hon, bara ”en extrem version av vad många människor i min generation gick igenom”. Men hennes liv måste verkligen ha varit hårt för att hon skulle tro att den amerikanska militären skulle kunna erbjuda andrum.

Hennes bakgrundshistoria harmonierar inte riktigt med den nätta, eleganta unga kvinna jag sitter tillsammans med i en fotostudio i östra London. Här avrundas en lång internationell turné för att marknadsföra hennes mästerligt berättade nya bok, ”README.txt”. Manning har långt hår, utan tvivel en reaktion mot den snaggade frisyr hon tvingades ha i fängelset. Hon är, säger jag försiktigt till henne, vacker, vilket måste ha gjort hennes könstransition lite enklare.

– Jag är i god fysisk form och jag försöker ta hand om min hud med några ganska enkla metoder, svarar hon.

Hon inledde könsbekräftande hormonbehandling i fängelset, och genomgick underlivskirurgi 2018. Jag säger att man ibland hör skräckhistorier om det.

– Nej, jag tycker inte att det var en skräckhistoria. Det var ganska okomplicerat. Jag hade en bra läkare. En av de bättre kirurgerna i USA, doktor Bowers, tog hand om mig. Jag pratar inte så mycket om det, men ja, det var ganska okomplicerat.

Fick diagnos i isolering

Fyra dagar före vårt möte har jag sett henne bli intervjuad vid ett event på How To Academy i centrala London. Hon sitter på scenen och nedanför hänger en affisch med texten: ”Fria Assange, Ingen utlämning”. Hon vägrar dock att diskutera Assange av juridiska skäl. Om Edward Snowden, konsult vid USA:s signalunderrättelsetjänst som läckte hemligstämplade dokument om globala övervakningsprogram från den amerikanska nationella säkerhetsmyndigheten NSA, säger hon att hon stödjer honom, men att timingen för hans avslöjanden, på den tredje dagen av hennes rättegång, var ”besvärlig”.

Jag antecknar att hon, under de 75 minuter hennes framträdande varar, knappt ler eller skrattar. När en person i publiken säger ”Vi är så glada att du är här!”, fräser hon: ”Kan vi komma till frågan?” Hon nästan snäser av en frågeställare som hävdar att hon gick in i det militära med identitetsproblem, men hanterade dem genom att i stället ta sig an USA. Manning svarar att det är ”milt uttryckt” att USA genomgår en identitetskris. Hon har alltid varit benhård med att röjandet av nationella hemligheter inte var hennes intrikata sätt att komma ut. Så när jag säger att jag i dag tänker dela upp vår intervju i sektioner om trans och transparens, säger hon ”fantastiskt”, utan sarkasm.

Hon är hur som helst mer avslappnad den här morgonen. I torsdags hade hon precis ­flugit in från Paris, där hon tappat sin plånbok. En ledig helg i London har gjort underverk. Hennes svar är pratiga, men levereras lika högt som på en exercisplats eller ett fängelses rastgård.

Armén diagnostiserade henne med en mild form av Aspergers syndrom. Tror hon att hon är neurotypisk?

– Jag tror inte att jag är så neuroatypisk som jag framställts som.

Vår konversation verkar vara typisk.

– Exakt. Jag uppfyllde kort diagnos­kriterierna för Aspergers, men jag har testats sedan dess. Jag är inte på spektrat. De gjorde den här psykologiska utredningen när jag satt i isoleringscell och vägrade att medge att det var en faktor i mitt tillstånd.

Vad var en faktor?

– Det faktum att jag hållits inlåst i isoleringscell. Jag hade varit isolerad i åtta månader. Jag hade en massa problem, men ingen verkade kännas vid det eller ta hänsyn till det. Det finns sådant som jag nu, som civilperson, utanför fängelset och utanför det militära, kan få behandling för. Det är typ, nej, du hade den här traumatiska upplevelsen.

– De två diagnoser som jag kunnat ta itu med nu är komplex PTSD (posttraumatiskt stressyndrom) och, uppenbarligen, könsdysfori, vilka jag ägnade åren efter krigsrätten åt att äntligen ta itu med. Och mitt liv är så mycket bättre nu, så mycket mer välfungerande.

Men armén behövde övertalas om köns­dysforin?

– Ja, men chockerande nog tycker jag att jag lyckades bättre med att få behandling för det än med att få ett erkännande för det faktum att jag hade komplex PTSD. Varför är det så? Jag tror att det finns en tveksamhet inom militären att erkänna att deras utbildning i sig kan orsaka PTSD. Det handlar i grund och botten om att utsätta människor för förhållanden som ger dem traumatiserande mängder stress.

Avgörande händelsen

Och visst är det väl så, säger jag, att det skulle ha varit något fel om hon inte hade blivit lite galen av vad hon sett i sitt jobb. Informationen hon analyserade var inte bara numerisk data, utan videor, skriftliga rapporter och vittnesmål från fiendesidans fångar och angivare. Sammantaget övertygade de henne att USA:s taktik, blint eller medvetet, skapade en ”rundgång” av aktioner, motaktioner och mot-motaktioner.

En särskild händelse drabbade henne hårt och personligen. I december 2009 gick något väldigt fel vid en nattlig räd för att tillfångata en måltavla hon hade spårat i veckor. Soldaterna använde två år gammal information, istället för de uppgifter hon nyligen uppdaterat. Det fick till följd att de stormade fel adress i östra Bagdad och dödade ett dussin förmodligen oskyldiga människor, medan den tilltänkta måltavlan försvann. För hennes överordnade var det ett ”misslyckat uppdrag”. För henne var det en rad onödiga dödsfall som skulle ha kunnat undvikas om hon inte gått på middagsrast i just det avgörande ögonblicket.

Var det då hon insåg att jobbet plågade henne?

– Nej, jag kände att det hade plågat mig varenda dag. Det var kaos. Det var som att dricka ur en brandslang.

”Vad håller vi på med?”

Några veckor senare, på nyårsafton, bestämde hon sig för att agera. Hennes nedladdade krigsloggar från Irak och Afghanistan överfördes till ett minneskort. 36 dagar senare satt hon på Barnes & Noble. Hon skickade sitt dokument ”README.txt” tillsammans med ett följebrev till Wikileaks, och förklarade att det avslöjade ”2000-talets asymmetriska krigsförings sanna natur”, men tillade att dokumenten hade ”rensats från all information som kan identifiera källor”.

Hennes uppfattning att uppgifterna inte kostade några amerikanska liv kvarstår, och ingen åklagare har lyckats bevisa motsatsen. Hur de skadat USA:s rykte är en annan sak.

Hur var hennes sinnesstämning när hon laddade upp underrättelserna? Arg? Hämndlysten?

– Det här är förmodligen det mest förvirrande i allt detta, men jag såg nästan det jag gjorde som en förlängning av mitt jobb. Att gå utöver vad som krävs är vanligt inom militären, att göra det där extra som du inte ombetts göra. Jag såg det, på ett skruvat sätt, som det. I mitt huvud rättfärdigade jag det som ett sätt att stoppa blockeringen. Vi visste bara inte varför vi var där vid det laget. Vi tänkte: Vad håller vi på med? Vad uppnår vi? Vi åstadkommer inte demokrati i Irak. Om något så understödjer vi bara potentiellt en bisarr teokratisk diktatur.

Och det rapporterades inte tydligt i ­pressen?

– Eller så hade det inte längre något nyhetsvärde. Det var inte så sexigt. Och jag tyckte att det var frustrerande. Var det en drivkraft? Jag menar, kanske. Jag tror att den större drivkraften var den diskrepans mellan det jag såg och tog del av, och sedan vad jag hörde från folk när jag åkte hem.

Och ändrade det narrativet?

– Jag vet inte. Jag har fått höra att det gjorde det. Det verkar som att det av allt att döma gjorde det.

Bröts ner i fängelset

USA:s tillbakadragande från Irak hade så gott som slutförts i slutet av 2011. Konflikten i Afghanistan fortsatte i ytterligare ett decennium. Men om hennes ingripande påskyndade lämnandet, om så bara med någon månad, måste det väl vara ett rättfärdigande?

– Men mitt mål var inte att stoppa kriget. Jag såg aldrig mig själv som en antikrigsaktivist. Folk har helt klart projicerat det på mig, men jag hade definitivt intrycket att den inhemska amerikanska diskursen saknade kontext och detaljerad information om vad fan det var som hände.

Antog hon att hon skulle upptäckas och straffas?

– Jag menar, ja och nej. Jag tror att jag visste att det skulle upptäckas. Åtminstone att kriminaltekniker skulle kunna spåra det till mitt kontor. Men konsekvenserna? Ingen hade någonsin hamnat i fängelse för något sådant här tidigare. Jag var den första och det fanns inga exempel på personer som suttit i isoleringscell i ett år.

Isoleringen var brutal. När hon satt i buren visste hon inte vad hon anklagades för, hon hade inte tillgång till en advokat eller till nyheter. Av alla de straff hon sedan fick i fängelset – sömnberövande, verbala övergrepp, bråk – var perioderna i isoleringscell vad hon fruktade och hatade mest. Hennes största tröst var breven från sympatisörer. Hon fick 270 000 brev i fängelset.

Hon vet inte säkert varför militären behandlade henne så illvilligt, men hennes gissning är att påfundet att läcka hemligheter på nätet var nytt och regeringen ville kväva det i sin linda. Om man försökte bryta ned henne lyckades man.

– Oh ja. Visst. Jag var nedbruten. Jag tänkte inte på att släppas eller något sådant. Jag tänkte bara: ”Hur ska jag överleva det här?”

På Fort Leavenworth återfick dock Manning, som beskriver sig själv som extrovert, gradvis möjligheten att träffa andra. Förberedelserna inför krigsrätten tillsammans med sina advokater erbjöd också en väg tillbaka till civilisationen. Några av de juridiska samtalen handlade om hennes könsdysfori, som efter att hennes sexdrift utplånats under utbildningen och traumat i Irak, återigen blivit en trängande fråga. Hon tillkännagav att hon var trans 2013 och 2015, efter att hon ansökt i domstol, blev hon den första personen i ett amerikanskt militärfängelse att få feminiserande hormonbehandling.

Hennes åsikt i transfrågan

Hon är utomordentligt beläst. Jag frågar huruvida hon har några teorier om varför människor får könsdysfori.

– Det har jag inte. En del människor får det, andra får det inte. Jag tycker inte att det borde vara så medicinskt kontrollerat som det är. Det är min åsikt. Jag är lite skeptisk mot föreställningen att det behöver vara så patologiserat som det är, men det är bara min uppfattning. Jag har fått vad jag behöver.

– Folk frågar mig ofta: ”Hur det är att vara trans? Hur det är att vara en transperson i 30-årsåldern som identifierar sig som kvinna och som suttit i fängelse?” Och jag svarar: ”Det är som att vara en vit kvinna i övre medelklassen och behandlas som det.” Jag menar, jag tar uppenbarligen fortfarande hormoner och det är en del av min rutin, men det kommer nästan aldrig upp i mitt vardagliga liv, när jag går på stan eller är i mataffären. Jag måste betydligt oftare hantera att jag är Chelsea Manning.

Jag frågar, med hänvisning till debatten i Storbritannien, huruvida unga som säger att de är trans borde ges hormondämpande medicin.

– Jag har inte läst på så mycket om dem. Jag vet inte vilka risker som finns.

Som alltid är Manning datadriven.

– Men jag skulle ha uppskattat att i alla fall ha möjlighet att överväga dem. Som tonåring skulle jag absolut ha kunnat förstå och navigera det.

Blev slagen av pappan

Två år efter att hon släpptes från fängelset 2017, under återhämtningen efter sin könsbekräftande operation, greps hon för lagtrots för att hon vägrat vittna inför en åtalsjury om läckorna 2010. Hon satt i fängelse i ytterligare ett år. Den här gången var det åtminstone ett civilt kvinnofängelse, men hon sattes ändå i isoleringscell en tid. Jag kan förstå att hon fortfarande ser världen genom galler.

– Jag är en person som tillbringat tillräckligt mycket tid i fängelse för att det nästan ska kännas som hemma. Något jag kämpar med är att jag ser saker filtrerat genom min egen erfarenhet i fängelse.

Känns den här intervjun som ett förhör?

– Nej, det här känns inte som det. Vad jag menar är den otroliga mängden polisnärvaro i större amerikanska städer. Antalet övervakningskameror, mängden pappersarbete som genereras kring vad man gör, ens kreditkort eller bankkonton. USA är väldigt mycket ett fängelseland.

Jag antar att fängelset också är ett mikrokosmos av den toxiska maskulinitet som hon först upplevde hos sin pappa?

– Ja, helt klart. Jag menar, jag har fortfarande ett slags grabbig mentalitet till saker, särskilt dataspel. Men min pappa var väldigt hård mot mig, väldigt intensiv. Jag ville att han skulle älska och respektera mig. Jag ville känna villkorslös kärlek, men jag kände att den var väldigt villkorad och berodde på vad jag gjorde. Jag tillbringade så många år med att försöka förtjäna hans kärlek, men det funkade aldrig. Han var ganska våldsam mot mig. Jag visste inte det för jag kände inte till något annat. Till slut fångade myndigheterna upp honom, för skolan fick reda på att han hade slagit mig så att jag fick stora blåmärken.

Men han åtalades inte?

– Han åtalades inte, för att jag ljög åt honom.

Han var dock själaglad när Manning tog examen från militärakademin 2007. Han körde över 60 mil från Oklahoma till Missouri för ceremonin. Men hon har ingen relation med honom i dag.

– Senast jag hörde av min pappa var 2011, när jag satt i fängelse. Jag har hört om honom från min syster och min faster, men de har inte längre kontakt med honom såvitt jag vet.

Skrev han till henne i fängelset?

– Nej. Eller, han bad mig om pengar en gång och jag svarade typ: ”Jag har inga pengar. Jag sitter i fängelse. Jag har rättegångskostnader att betala.”

Hennes mamma dog för två år sedan av alkoholism.

– Det var inte oväntat. Hon hade överlevt två stroke tidigare. Så hon dog när hon var 61 år, tror jag.

Befarar våg av terror

Mannings övertygelse att dåliga saker alltid kommer att hända har omvandlats till en oro för USA i allmänhet. Sekretess, tror hon, är inte längre den verkliga striden, men verifiering är det. Allt finns på nätet, men långtifrån allt är sant. Numera känner hon sig mindre benägen att vara aktiv i sociala medier eller dela information, och skulle hellre hålla en föreläsning än skriva ett inlägg som blir viralt. Hon har för avsikt att skriva ännu en bok. Frågan är om vad.

– När den väl blir utgiven tror jag att USA kommer att gå igenom en mycket mer våldsam och instabil period än landet gör nu till och med.

Hon förutspår en epok som liknar det ­Italien uthärdade under 1970- och 1980-talen, när terrorattacker blev norm.

– De kommer att ske på ställen som Oregon och delar av Appalachia, där det kommer att bli oerhört farligt. Jag tror att det i Texas kan uppstå något slags inrikespolitiska oroligheter som kommer att inbegripa våld.

Dessa profetior skulle vara mindre oroande om de inte kom från en tidigare underrättelseofficer, vars tolkning av informationen i Irak verkar ha stämt.

Hon bor i Brooklyn, i ett område som befolkas av musiker, författare och konstnärer, men har även ett ställe i Maryland, där hennes faster, som hon står nära, bor. Hon skulle inte vara bekväm med att besöka Oklahoma.

Hon försörjer sig som säkerhetskonsult med ett eget litet företag som gör riskbedömningar åt privatkunder samt tillhandahåller fysisk och digital säkerhet.

Hon har för närvarande ingen partner, men verkar inte överdrivet bekymrad över det.

– Jag är mitt i 30-årsåldern. Jag känner mig ung. Jag känner också att dejtingvärlden börjar bli äldre. Ett problem jag har som offentlig person är att det ofta finns ett intresse för vem jag dejtar. Jag har inget intresse av att få mitt privata liv, som är ganska känsloladdat och väldigt intensivt och ganska svårt att navigera, granskat under lupp av media.

Hur mycket kändis är hon nu? Syns hon på CNN regelbundet? Går hon på röda mattan?

– Det händer. Jag är lite kontroversiell. Jag är inte alltid mittpunkten. Jag är definitivt en kändis, rör mig helt klart i de kretsarna. Jag är inte nödvändigtvis en a-kändis på röda mattan, men jag kan vara på efterfesten.

Känner hon kärleken nu?

– Det gör jag. Jag känner kärleken, särskilt i New York. Det känns som att jag äntligen hittat hem.

Och den hemska känslan att ingenting bra kommer att hända henne, hur är det med den?

– Jag känner den mindre nu. De senaste åren har jag känt att jag hittat fotfästet. Folk frågar mig varför boken slutar 2017, när jag fick mitt straff omvandlat. Det är för att det var då mitt liv verkligen började.