Den skotska 35-åriga regissören, som också skrivit manus, är dock ingen rookie i filmbranschen. Efter ­konststudier i London och filmutbildning i New York har hon gjort flera uppmärksammade kortfilmer, men berättelsen om den kärleksfulla relationen mellan en flicka och hennes pappa har hon burit på länge.

– Jag har alltid var intresserad av att utforska den specifika relationen, dels för att det är något som jag själv har upplevt i relation till min pappa, men också för att den så sällan skildras på film. Jag ville att Calum (spelad av Paul Mescal) skulle vara en bra pappa, som trots att han inte bor ihop med sin dotter Sophie längre, är väldigt närvarande och kärleksfull när de är tillsammans, säger Charlotte Wells.

”Bör respekteras som fiktion”

Trots att filmens tema bottnar i egna upplevelser har hon varit tydlig från början med att det är ett fiktivt drama.

– Ändå tar de flesta för givet att filmen är självbiografisk rakt av, vilket stör mig! Min reaktion då blir ofta att jag förnekar det. Om man presenterar något som fiktion så borde det också respekteras som just fiktion, tycker jag. Men eftersom du faktiskt inte ens har frågat om det så kan jag villigt erkänna att jag har hämtat mycket från min egen uppväxt. Jag hade också skilda föräldrar och åkte med min pappa på en liknande charterresa som Sophie och hennes pappa gör. Man kanske kan säga att filmens hjärta och känslor är mina egna, men att händelserna och karaktärerna i filmen mestadels är påhittade, slår Charlotte Wells fast – men skyndar sig sedan att tillägga:

– Fast lite får jag skylla mig själv för det där tjatet om det självbiografiska, för jag gjorde tyvärr misstaget att visa ett gammalt foto på min pappa och mig för några journalister, och då blev det tydligt att jag har valt skådisar som är väldigt lika oss, haha!

Prepubertalt uppvaknande

Förutom det starka far och dotter-temat är ”Aftersun” också en skildring av det ambivalenta och svårnavigerade prepubertala uppvaknandet.

– När du är 11 år, som Sophie är i filmen, är du fortfarande väldigt mycket ett barn – men du har samtidigt ett öga mot vuxenvärlden. Sophie är ett barn som vuxit upp mer omgiven av vuxna än av barn, så hon är mycket mer bekväm i vuxenvärlden. Hon är väldigt nyfiken på allt som tonåringarna vid hotellpoolen gör, och när hon får spela biljard med dem så tror hon nog att hon är en i gänget. Det är rörande på något sätt, säger Charlotte Wells.

Som åskådare, och kanske framförallt i egenskap av kvinna, satt jag hela tiden på helspänn och trodde att något hemskt skulle hända Sophie. Är det för att vi är så vana vid att flickor och kvinnor blir utsatta eller attackerade – både på film och i verkligheten?

– Ja, så är det nog tyvärr. Vi var i alla fall väldigt medvetna om den föreställningen medan vi filmade och försökte aktivt jobba emot den. Framförallt i den del av filmen när Sophie blir utelåst och går runt själv i natten, det är ett sådant typiskt vanligt narrativ att en ensam kvinnlig karaktär eller flicka blir utsatt för något fruktansvärt i mörkret. Därför var det så fint att se hur orädd Frankie Corio, som spelar Sophie, var när vi skulle spela in de scenerna. Hon var så avslappnad och chill så att jag till slut fick säga ”du måste spela lite nervös i alla fall, du är ju helt ensam och det är beckmörkt”.

Att regissera barn var en ny upplevelse för Charlotte Wells, en både utmanande och omvälvande sådan.

– För det första är Frankie extremt begåvad och har en otrolig koncentration och närvaro framför kameran. Allt kretsade kring att göra det så bra för henne som möjligt, vi repade inte scenerna så många gånger för att undvika att trötta ut henne och hon behövde aldrig läsa manus. Det fanns dagar under inspelningen då allt var kaos, men om Frankie samtidigt kämpade med att sätta en scen så struntade jag helt i det kaoset och fokuserade hundra procent på henne. Det var väldigt grundade och hjälpte mig att vara närvarande, både som regissör och människa, säger hon.

Sophies pappa Calum drivs av ångest och ett inre mörker som han försöker skona sin dotter från att se. Du har själv sagt att du dras till det mörka och melankoliska, men trots det har du gjort en ganska ljus och sorglös film. Hur lyckades du?

– Haha, det är min vän och filmens fotograf Gregs förtjänst. Vi har jobbat mycket tillsammans och han känner till mina melankoliska tendenser väl. Därför är han alltid väldigt noggrann med att det inte ska bli för tungt, att vi ska skapa lätthet och ljus. Jag tror också att melankolin i filmen blir som tydligast när vi också visar vad den kontrasterar mot. Som åskådare känner man Calums sorg mycket starkare om man också har sett kärleken och värmen hos honom. Därför var det också något vi försäkrade oss om i klipp-processen, att behålla scener där Calum och Sophie bara har det fint tillsammans och skrattar.

Inre konflikter

En annan sak som var viktig för Charlotte Wells var att inte göra en konfliktdriven film med en tydlig plot.

– I en av de sista omskrivningarna av manuset innan vi skulle börja spela in så tog vi bort alla explicita konflikter mellan Sophie och Calum från manuset. Jag ville att konflikterna skulle ske på ett inre plan, att de skulle utspela sig inom dem båda. Men visst, det är en risk jag tar, för en del kanske kommer tycka att det gör filmen för subtil och händelsefattig.

Du verkar ju ha lyckats ändå, med tanke på hur väl filmen tagit emot. Hur fortsätter man egentligen som filmskapare, när ens debutfilm blivit en sådan succé? Vågar du göra en till eller är du rädd att misslyckas?

– Rädd att misslyckas är man väl alltid, det är den känslan som driver fram bra konst tror jag. Men det är klart, nu när jag är på toppen finns det bara en väg, eller hur? Jag menar, jag kommer inte kunna göra något som blir ännu bättre mottaget än vad ”Aftersun” har blivit. Fast det är ok, det finns något befriande med den utgångspunkten på något sätt. Jag riskerar hellre saker genom att prova något nytt än att bara ta ”säkra” beslut. Det gör mig till en bättre filmskapare.