"Ursäkta att det tar lite tid, nyheten om laxskatten fyller upp tablån som du säkert förstår."
Även om jag aldrig varit hos NRK, norsk public service, tidigare förstod jag det klart som korvspad när NRK-journalisten bad mig att vänta i de blå sofforna för gäster till Nyhetsmorgen. Den norska regeringen, en koalition mellan socialdemokrater och centern, har precis föreslagit en punktskatt på 35 procent för laxnäringen. Högern och näringslivets är kritiska och säger att det kommer att slå hårt mot konsumenterna som köper den norska laxen.
Den parlamentariska vänstern i Norge, som består av Socialistisk Venstre och mer radikala Rødt, säger att de norska "laxbaronerna" inte betalar tillräckligt, och att deras storvinster borde komma staten och folket till gagn. Norges miljörörelse säger att laxnäringen gör oreparerbar skada på det lokala klimatet där den verkar.
Trots att det handlar om uppretade röster och oförenliga perspektiv i en gigantisk inrikespolitisk fråga är debatten inte särskilt hetsig. En annan NRK-journalist säger att det är typiskt, att man debatterar lugnt och utan onödiga överdrifter. Jag kan inte riktigt bestämma mig för om det känns sansat och skönt eller lite mesigt.
Grön parterapi för industrin
Kulturkriget finns men perkolerar mest om begreppet "woke". Till och med då är tonen annorlunda. I tidningen VG skriver en ung aktivist debattartikel med rubriken "Hei, jeg er woke". Svaren rubrikssätts med "Hei, Selma. Kom så skal jeg forklare deg hva Woke er" och "Hei, jeg heter Maria, og jeg er ikke woke. Det bør ikke du være heller".
Det är ett politiskt klimat med en irrelevant och marginell ytterhöger, en till största del enad och glad vänsterrörelse, och nästan inga svordomar.
Det är i det klimatet som den progressiva tankesmedjan Manifest bygger broar och lägger an motorväg för en rödgrön opinionsbildning. Man har bland annat lyckats med att ena fackligt aktiva i industrin med Norges radikala klimatrörelse genom "parterapi" och samtal. Samarbetet ska äga frågan om den gröna omställningen – med ett klimat- och arbetarfientligt näringsliv som gemensam fiende. I Sverige har fackförbunden, och kanske särskilt LO, hållit tydlig distans till klimatrörelsen och organisationer som Fridays for future.
Alla speglar sig i Sverige
Manifest arrangerar en konferens dit undertecknad var inbjuden för att prata om Sverigedemokraternas mediestrategier, och i synnerhet den egna propagandakanalen Riks. Jag delade panel med medieforskaren Paul Bjerke, författaren och journalisten Carline Tromp (som bland annat jobbar på norska Klassekampen) och högerjournalisten Espen Teigen med bakgrund som spinndoktor och pr-person åt Fremskrittspartiets Sylvi Listhaug. Rubriken för samtalet var "ytterhögerns appell till de osynliga" och kom mest att handla om mäns nätvanor och nätskador. Espen Teigen sa att kulturkriget är framtvingat av vänsterns eviga tjat om ras, kön och trans, jag sa emot och invände att högern älskar och behöver kulturkriget som en del av sin kommunikation. I Norge pekar man inte lika tydligt ut politiska fiender, och de som gör det står ut som extrema. Med ett undantag: Sverige.
Sverige är ett skräckexempel över hela det norska politiska spektrat. För högern är motståndet mot "det svenska tillståndet" en central punkt – och man pratar ibland som om Sverige vore i ständigt krig eller förlorat. Det är raskodat och ibland explicit att det handlar om invandring och naiva politiker. Kraftiga överdrifter håller elden levande. För vänstern är det istället friskolorna som skrämmer. Det svenska friskolesystemet beskrivs i apokalyptiska termer, och med förvåning. Hur kan riskkapitalbolagen få göra så stora vinster på skolbarn och skattepengar? Svenska miljardärer beskrivs som tydligare skurkfigurer och bättre politiska fiender än många norska motsvarigheter, som ofta avskyr lyx och vräkighet.
”Tut for tariff”
Efter konferensen och innan efterfesten väntar två stora bussar utanför Sentrum Scene. Manifest skickar iväg de hundratals deltagarna till ett lager, 360 Logistics, strax utanför stadskärnan. Där hålls en solidaritetsmanifestation – lagerklubben och de mestadels unga och invandrade arbetarna har strejkat i snart 50 dagar för att få till ett kollektivavtal (tariffavtal på norska). Det är tio minus utomhus när strejkvakterna, aktiva från andra fackförbund och en riksdagsledamot från Rødt håller tal. Talare avbryts när förbipasserande bilar och lastbilar tutar, de har läst och följt instruktionerna på den stora skylten med texten ”tut for tariff”.
Ledamoten avslutar sin appell med att säga:
– Ni tackade mig för att jag kom hit. Men det är ni som ska ha tack för att ni kämpar, och ni har hela arbetarklassen bakom er.”
Jag intervjuar en ung strejkvakt som säger:
– Det är kallt i kylan, men när det kommer så många hit och stöttar oss känns det varmare.
Från startup-hub till bokcafé
De första svenskar jag springer på i Oslo sitter och fikar i caféet på stadens största samlingspunkt för startup-bolag. Hubben har köpt en anrik teater ett stenkast från parlamentet. Allt i caféet köper du genom en app. Längst in håller ett bolag med en röd fågel som logotyp någon form av högljudd kick-off. Det är det närmsta jag har känt mig Sverige och särskilt Stockholm på tre dagar.
Elise, Daniel och Ingrid är de jag har mest kontakt med på Manifest, och att höra dem prata om norsk politik och rörelse är som frisk luft. Man pratar optimistiskt om kommande projekt, som en uppsjö av vänsterpoddar under nya Manifest Media, och det finns en nyfiken grundinställning till samarbeten, agitation och vikten av rörelsebygge. Finansieringen kommer från lokala fackklubbar.
Mellan öl, norska kebabrullar (som oförlåtligt nog har majs i sig) och kaffe sitter jag med på diskussioner och möten. En person säger att norrmännen är lite naiva, och glada. En annan kallar konsekvent näringslivet för ”täringslivet”. Många ställer frågor om Sverigedemokraterna, om rasismen i Sverige och om högersvängen i politiken i stort.
Tiden i Norge avslutas med ett besök på det röda bokcaféet Anarres som nyligen hyrt in sig i en lokal efter att ha haft en husvagn som bas under pandemin. Där finns allt som behövs och förväntas; klistermärken, slitna norska utgåvor av Lenin och många andra, en storformatsprinter för planscher och en nödutgång för säkerheten. Det är fint på Anarres och caféet är väl värt ett besök.
Att lämna det svenska tillståndet var den här gången både inspirerande och roligt.
