– Det ryms så mycket där som är outforskat. I kärleksrelationer släpper vi förhoppningsvis in folk i våra innersta rum, men det är inte självklart att det leder till något bra. En terapeut liknade det vid en stor vårflod som kan dra med sig allt möjligt. Allt jag skriver handlar egentligen om att kartlägga och undersöka om hur knepigt det är att vara människa och hur mycket motstridiga krafter som ryms i oss. 

Vad önskar du att du hade vetat om kärlek och relationer när du var 20 år?

– Att det kräver ganska stor vaksamhet inåt på de små, små förflyttningar man gör när man står i begrepp att svika förtroendet från den man älskar. I mitt fall har det i alla fall skett genom millimeterförflyttningar åt ett håll som i längden visat sig vara förödande för den relation jag levt i. Jag önskar att jag hade varit vaksammare där. Men det kanske inte hade hjälpt. 

Vilka av dina egenskaper har skapat flest konflikter i dina relationer?

– Jag skulle nog gissa att det är mitt bekräftelsebehov. Det är som en hink med trasig botten. Och det finns en viss sorts bekräftelse som man inte ska hålla på och tråla efter någon annanstans än hos den man lever med. Det blir inte bra.

Hur har det blivit?

– Det behöver ju inte handla om att jag vänsterprasslat, utan mer att jag haft ett oroligt nät utåt efter bekräftelsen som jag inte fått nog av. Det har jag behövt släppa. Det är precis som när jag var yngre och längtade in till stan där allt hände. ”Där kan jag få en plats vid det coolaste bordet”. Men när jag långt om länge insåg att det alltid kommer att finnas ett coolare bord än just det jag sitter vid, då kunde jag lika gärna släppa det där. Hitta ett eget bord, hur coolt eller ocoolt det än är. 

Du är 58 år. Hur har din inställning till kärlek och relationer ändrats med åren?

– Jag har gått i terapi i säkert elva år, och det har jag nog haft viss nytta av. Jag är inte lika tvärsäker och stridslysten som när jag var 30, utan har närmare till att tänka: ”Han kanske har rätt i det här” eller ”Jag kanske blir provocerad för att han har rätt”. De här förändringarna är godartade, men jag kan inte påstå att de har skyddat mig från att hamna i situationer som är rejält tilltrasslade eller plågsamma för mig och den jag lever med. Tyvärr. 

Dina kända relationer har varit med författare (Helena von Zweigbergk, Agnes Lidbeck, reds. anm.). Hur kommer det sig att du ofta dras till skrivande kvinnor?

– Haha, det är inte så konstigt egentligen. Jag är inte typen som börjar prata med främlingar i barer. Det är ju i jobbet som författare jag träffar människor, både vänner och kvinnor. 

Du och kulturjournalisten Åsa Linderborg blev ett par förra året. Hur är det att vara tillsammans med en person som har starka politiska åsikter mycket längre vänster än dina egna?

– Det är spännande. Hon är ju en väldigt öppensinnad och odogmatisk person. Jag tycker nog inte att vi har så himla olika åsikter när det gäller det viktigaste. 

Vad är det viktigaste?

– Hur man ska vara mot varandra som människor. Det finns så otroligt många beröringspunkter mellan två människor som vill beröra varandra, sånt som inte har med rut-avdrag och Mellanöstern att göra. 

Det var roligt sagt, men också fint.

– Ju mer vi lär känna varandra desto mer förstår vi varför vissa frågor har så stark laddning för henne, eller för mig. Och då får man ju respektera det. Sedan får man ibland bara hacka i sig att här kommer vi aldrig att komma överens. 

Och det känns ok?

– Ja. Jag skulle nog påstå att ingen av oss som har fått syn på åsikter hos varandra som vi tycker är förfärliga, och att vi därigenom tycker att den andre är förfärlig. Åsa och jag kan skilja mellan åsikterna och personen. Sen tror jag att vi båda är väldigt olika personer i offentligheten än vad vi är vid köksbordet. I offentligheten kan man ses som stridbar, det är något annat än den man är hemma.

Hur gör du om du vill att någon ska bli kär i dig?

– Då försöker jag umgås med henne så mycket som möjligt. När man träffar någon man är förälskad i så blir man själv också någon som man tycker om. Man vill liksom bara visa den här personen det. 

Det är en underbar fas. Som att vara i sitt överjag!

– Ja. Samtidigt upplever man sig inte det minsta konstlad. Om man har tur så kan den här känslan dröja sig kvar rätt mycket, att man blir en version av sig själv som man gillar. 

Hur får man en relation att hålla?

 – Det finns nog inget sådant recept. Stephen King har sagt i någon av sina böcker att ett äktenskap är alla de här små sakerna som bara ni två vet om. Ja, många säger ju att man ska prata med varandra. Men det kan vara lika viktigt att hålla tyst när någon behöver det. Och det kan vara skitsvårt. 

”Horisonter av icke-vetande” kallar filosofen Jonna Bornemark det, att man måste vänja sig vid ovisshet och att man inte kan lösa allt. Menar du något sånt?

– Just det, utan att se det som ett hot. Och jag tror att det är viktigt att kunna lägga saker bakom sig, för man kommer alltid krocka och göra varandra ledsna även om man inte velat det. 

– Men det är en svår konst att begrava saker och låta dem vara begravda. Ibland försöker man, men upptäcker kanske tio år senare att det inte gick. Men det finns bara ett sätt att ta reda på det och det är att försöka. Och att kanske inte straffa sig själv eller den andra för hårt om det inte gick.

Läs tidigare delar av Kärleksmötet:

Del 1:Josefin Jinder: ”Det killar älskar mig för i början hatar de sen”

Del 2:Jonna Bornemark: Sex är min hobby

Del 3:Boris Jelic: ”Jag vill ha så lite sex som möjligt”

Krönika:Kristin McMillen: Att hålla käften om relationer ger ett bedrövligt fattigt liv