Sexåriga Daniil håller visserligen bara i en automatkarbin av plast. Men han greppar leksaksvapnet likadant som han sett de ukrainska soldaterna göra med sina vapen. Precis som de gör på sina uniformer har han surrat gul tejp runt överarmarna, och han bär ett riktigt armétygmärke på sin lilla mössa. Nu står han här i hemstaden Cherson och ”håller vakt” på gatan framför sitt hus. Mitt emot ligger ett arrestfängelse som omvandlades till ett fruktat tortyrcenter under den ryska ockupationen.

– Jag kunde höra hur de som var där inne grät och skrek, säger Daniil.

Han rör inte en millimeter på smilbanden varken när vi pratar, när han poserar för bilder eller när han får titta i kameran efteråt.

Vågade inte gå ut

Cherson var den senaste större staden som befriades i Ukraina, i början av november efter mer än åtta månader under ryskt styre. Detta har åter aktualiserat frågan om vad som görs för att hjälpa det växande antal människor som har traumatiserats av kriget, men också av att vara under långvarig rysk ockupation.

Precis som i andra krig är det även av särskild vikt att se hur barnen påverkas av allt, likaså av att växa upp i ett militariserat samhälle. När ungar ”leker soldater” kan det tyda på underliggande skador, oavsett om de som de imiterar råkar vara hemmastyrkorna.

I centrala Cherson träffar Dagens ETC de två vännerna Angelina Patravka och Diana Onishenko, 15 och 14 år, som står på Frihetstorget och försöker koppla upp sig mot ett mobilt wifinät. Båda tjejerna stannade kvar i hemstaden under ryssarna och de famlar efter orden när de försöker sammanfatta hur det var.

– Vi var alla väldigt rädda under den första tiden. Jag gick inte ut från mitt hem en enda gång förrän under den tredje månaden, men då fortfarande bara i den egna stadsdelen, säger Angelina Patravka.

Oro för sexuellt våld

De enda fysiska skolor som drevs i Cherson var ryskkontrollerade. Där ville varken de här tjejerna eller deras vänner sätta sin fot. Istället fortsatte de i hemlighet studera i den ukrainska skolan, hemifrån och över nätet.

– Ryssarna tillät inte det, de sa att det var olagligt. Och om de såg att det var barn utomhus under skoltid kunde de straffa föräldrarna så inga barn kunde ändå vara ute på dagarna, fortsätter Angelina Patravka.

Diana Onishenko känner till flera personer som fick stora problem med ryssarna. Bland annat en kvinna som bloggade och stöttade Ukraina aktivt ända fram till ockupationen.

– Hon blev gripen och torterades. De släppte henne till sist men först tvingade henne medverka i en film där hon sa att hon älskar Ryssland.

Redan kort efter att Cherson hade ockuperats kunde de också läsa i medierna att ukrainska kvinnor och flickor hade utsatts för sexuellt våld av de ryska styrkorna. Det blev ännu ett skäl att känna oro. Bägge två har idag vänner som mår så dåligt att de fortfarande bara stannar inomhus.

Har ni erbjudits att få prata med någon om det ni har upplevt?

– Vi har pratat lite med en lärare, över nätet, men inte mer, säger Angelina Patravka.

Missat skolan i tre år

Tetiana Pechonchyk är ordförande i den ukrainska människorättsorganisationen Zmina som har sitt säte i Kiev. Hon säger till Dagens ETC att traumaproblematiken som uppstått under kriget i år inte är ny. Samma problem har synts också på Krimhalvön och i Donbassområdet, som Ryssland ockuperade redan 2014.

– Vi har sett detta också hos den unga generation som vuxit upp där. Barnen har påverkats mycket, även av den tydliga militariseringen av samhället.

2022 års kan dock ha satt extra djupa spår. Betydligt fler unga har blivit flyktingar, har förlorat sina hem, anhöriga och upplevt bombningar. Dessutom hade den vanliga vardagen redan varit på paus en längre tid innan krigsutbrottet i februari.

– Ukraina hade två år med covid och hade inte någon normal skolundervisning. Så fort alla restriktioner slutade så kom invasionen. Många barn har därför inte kunnat gå till skolan som vanligt på tre år nu och de har berövats en vanlig social miljö. Jag tror den här tiden kommer få långvariga konsekvenser för generationen som växer upp nu. Det handlar om en konstant traumatisering, säger Tetiana Pechonchyk.

”Svårt att fördöma staten”

Innan den ryska invasionen i år kritiserade ukrainska hjälporganisationer landets makthavare för att inte ha gjort mer för att stötta alla de som traumatiserats sedan 2014. Hjälpen var otillräcklig då och är det fortfarande idag.

– Det finns inte tillräcklig psykologisk hjälp till alla behövande, särskilt inte som även vuxna skulle behöva stöttning. Men just nu har vi förstås många utmaningar att handskas med så det är samtidigt svårt att fördöma staten för bristande agerande, säger Tetiana Pechonchyk.

I Ukraina har det emellertid under årets gång dykt upp en mängd initiativ av olika ickestatliga organisationer, som går ut på att erbjuda gratis psykologisk assistans. Även om det kanske bara är några droppar i havet har det redan hjälpt till att fylla ut luckor.

Föreläser för frontens barn

En av dessa organisationer är Inscience som erbjuder gratis onlineföreläsningar om vetenskap, medicin och hälsa. När kriget började påbörjade man också flera nya nödsituationsprojekt som särskilt vänder sig till barn.

– Vi ger praktiska föreläsningar om första hjälpen, om psykologiskt stöd och överlevnad. I oktober hade vi dessutom ett samtal om minor och säkerhet efter att barn själv hade inkommit med en förfrågan, säger Polina Limina, projektledaren bakom arbetet.

Under föreläsningarna har experter lärt barnen hur de ska agera vid farliga situationer. Psykoterapeuter har lärt dem övningar i att få en normal andning, för att hantera stress och motverka panikattacker. Man avslutade nyss också ett sex månader långt föreläsningsprojekt som genomförts med stöd av Unicef Ukraina.

– Ungefär 60 procent av barnen som deltar live bor nära frontlinjerna i södra och östra Ukraina. Vårt mål är att lära dem hur de själva kan agera i extrema situationer, säger Polina Limina.