Bari Weiss: ”Min publik är tiotals miljoner djupt missnöjda människor”

Bari Weiss plockades upp av New York Times, och anställdes för att bidra med ”intellektuell mångfald”, efter att ha inlett sin karriär på den högerorienterade Wall Street Journal. Hennes nya arbetsgivare hade kanske inte räknat med riktigt så mycket intellektuell mångfald. Varje krönika slog upp stora hål i den offentliga diskursen. Som Bari Weiss säkerligen förutsett var de efterföljande kontroverserna utmärkta för hennes karriär. Inte många journalister blir stjärnor, men pratshowvärden Bill Maher behövde bara läsa en av Bari Weiss krönikor (ett försvar för komikern Aziz Ansari, som anklagades för sexuella övergrepp, med rubriken: ”Aziz Ansari är skyldig – till att inte vara tankeläsare”) för att besluta att han skulle ”göra henne känd”. Hon har Bill Mahers pratshow Real Time att tacka för mycket av sin tidiga popularitet.

Bari Weiss är inte någon djuptänkare (absolut inte den sortens person som, till exempel, ser kulturkriget som en civilisationernas kamp för västvärldens själ). Och hon är inte, med sina stötiga förkunnande meningar och blytunga sarkasm, någon ovanligt storartad skribent. Hennes kompetens bygger på två kvaliteter: ”mod” och vad hon blygsamt beskriver som ”timing”. Hon var på plats vid alla de bästa bråken. Och hon var på plats tidigt. Bari Weiss har en avundsvärd förmåga att identifiera vilka nu kontroversiella ställningstaganden som återigen kommer att ses som sunt förnuft och snabbt ställa sig bakom dem.

Min generation tror att om man ber någon om en drink så är det sexuella trakasserier

För att förstå dramat i Weiss första utflykter i den offentliga debatten, hjälper det att minnas att dagens kulturkrig har blivit utnötningskrig. Den rådande känslan av stagnation kan överskugga hur, för bara några år sedan, vår fasta moraliska grund verkade falla sönder under våra fötter. När jorden skakade dråsade Hollywoodstjärnor till marken, och hela institutioner krängde och vacklade, och förvisade desperat anställda som verkade märkta av förbannelsen med moraliska överträdelser.

New York Times pressade sin debattredaktör att avgå för att ha publicerat en debattartikel av den republikanske senatorn Tom Cotton, i vilken denne argumenterade att militären borde kallas in för att tygla protesterna kring Black Lives Matter. Samma behandling fick en annan av tidningens journalister för att ha använt n-ordet inför studenter under ett samtal om rasistiskt språkbruk. 

Mitt under all denna kontrovers och osäkerhet verkade Bari Weiss skriva från en stabil grundval, och besitta en underlig och obesvärad tilltro till sin tillgång till ett evigt förråd av sunt förnuft. Hennes ståndpunkter har en excentricitet som garanterar autenticitet, om än inte alltid orubblighet. Hon är för yttrandefrihet, migration och feminism, men tycker att metoo gick för långt. Hon är också sionist, med en djup och polariserande övertygelse – ett ämne som hon tar sig an i sin hastigt skrivna polemiska bok ”How to fight anti-semitism”. Hon inspirerades att skriva boken efter skjutningen 2018 i synagogan Tree of Life i Pittsburgh, där hon firat sin bat mitzva. Elva människor dog.

Det här är en farlig tid för intellektuell inkonsekvens. Många polemiker är egentligen bara ute efter uppmärksamhet och att verka modiga. De får det att se ut som överträdelser, men håller sig hela tiden försiktigt innanför gränserna för de åsikter som accepteras av deras politiska skara. Bara Weiss är inte rädd för att reta upp sitt team. Det enda hon vill göra, säger hon oskyldigt, är att säga sådant som folk säger till sin ”partner när de ligger i sängen om kvällarna, men som de aldrig skulle våga säga högt på kontoret”.

Att Bari Weiss blev en sådan återkommande måltavla för näthat beror kanske på det faktum att hon, åtminstone fysiskt, framstår som en osannolik buktalare för den tysta majoriteten. Den unga Bari Weiss – nervös, självrättfärdig, änglalik, ugglelikt glasögonprydd – såg ut precis som den sortens person som kan försöka att deplattformera en vid ett av USA:s dyrare universitet. Hon utstrålade bara inte vibben att hon var en passionerad försvarare av yttrandefrihet. Och människor föredrar när folk beter sig som vi förväntar oss att de ska göra. Twitters reaktion på hennes krönikor kunde vara så fientlig att den ”golvade” henne. En del dagar, säger hon, kunde hon ”knappt kliva ur sängen”.

Bari Weiss erfarenhet är en påminnelse om att kulturkriget är ett socialt, såväl som ett intellektuellt, fenomen. Twitter är inte vad det ibland optimistiskt tros vara – en debattlokal eller ett ”torg”. Det är en skolgård. Mycket av det hat som Bari Weiss tvingats utstå är skolgårdshat – avund, förvirring, kvinnohat, tribalism, det uråldriga hatet mot plugghästar. Första gången hon medverkade i Real Time med Bill Maher framstod hon som en brådmogen, ogillande ordningselev som smyger fram till läraren för att misströsta över oansvarigheten hos resten av klassen, som just gjort upplopp.

– Min generation tror att om man ber någon om en drink så är det sexuella trakasserier, säger hon klentroget till Bill Maher.

Han skrockar trött.

Weiss åsikter (och förmodligen också hennes framgång) gjorde henne till föremål för öppet förakt bland New York Times unga, progressiva anställda, som snart ”öppet krävde att jag skulle få sparken” och skrev ”yx-emojin” [engelskans ”axe” kan även betyda att ge sparken) intill hennes namn när hon nämndes i företagets interna meddelandesystem. Det gick så långt, säger hon, att hon inte längre kunde göra sitt jobb. Hon kände sig stöttad av cheferna, men tror att de ”hade tappat kontrollen över kulturen. En ganska liten grupp ideologer hade tagit kontrollen”. Hon berättar att hon iakttog ”väldigt juniora personer utmana väldigt seniora personer”, som ”underdånigt bad om ursäkt”. 

– Det var väldigt märkligt att se.

Så hon – återigen denna talang för timing – slutade. I sin berömda avskedsansökan framför Bari Weiss varje ton i den liberala misströstans nu välbekanta hymn: 

”Intellektuell nyfikenhet – för att inte tala om risktagande – är nu en olägenhet på the Times… Självcensur har blivit norm… Om en persons ideologi stämmer överens med den nya ortodoxin, skärskådas inte den och dennes arbete. Alla andra lever i rädsla för det digitala slagfältet.”

Enligt Bari Weiss fiender var hennes avskedsansökan en pr-grej, en cynisk ”själv-cancellering”. Naturligtvis förnekar hon detta. Om den var det, hävdar hon, skulle hon ha förberett sig bättre för nästa steg i sin karriär. Sanningen ligger antagligen någonstans mittemellan. 

Det är, tror jag, möjligt att tro på den inneboende rättfärdigheten i hennes avskedsansökan, och samtidigt tillstå att ingen blir en framgångsrik åsiktskrönikör i tidiga 30-årsåldern utan en talang för att marknadsföra sig själv.

Det är historien om hur alla de här institutionerna började vända sig bort från sitt ursprungliga uppdrag och omvandlas till något annat.

Den enorma responsen på Weiss avskedsansökan kan härledas till det faktum att den publicerades mitt under den märkliga och febriga sommaren 2020, som förmodligen kommer att kommas ihåg som kulturkrigets kulmen. Black Lives Matter-protesterna tvingade in sjudande konflikter om rasism i det offentliga medvetandes mainstream. Strider som tidigare hade utkämpats på universitetscampus och nyhetsredaktioner bland unga, välutbildade personer, rasade plötsligt genom samhället. Instagramanvändare världen över postade svarta rutor i sina feeds till minne av den mördade George Floyd. 

Jag minns att tidigare opolitiska bekanta använde sloganen ”tystnad är våld” – med innebörden att om man inte postar inlägg om rasism så är man i maskopi med rasisterna.

Bari Weiss inbördeskrig på New York Times skulle tidigare ha varit internt skvaller i medievärlden. Hennes avskedsansökan lästes av miljoner, då någon version av den konflikt den beskrev var bekant för nästan alla som arbetat vid en liberal institution i den engelsktalande världen.

– Det är inte bara en historia om New York Times, säger hon.

– Det är historien om hur alla de här institutionerna började vända sig bort från sitt ursprungliga uppdrag och omvandlas till något annat.

Bari Weiss var inte längre bara en deltagare i kulturkriget, hon hade blivit kulturkriget. De upprörda åsiktskrönikorna var inte längre skrivna av henne, de handlade om henne.

Bari Weiss spekulerar, föga övertygande enligt min mening, i att hennes talang för kontrovers kan härledas till hennes bakgrund i Pennsylvania, som dotter till medelklassföräldrar som jobbade inom golvbranschen.

– Min pappa är konservativ, min mamma är liberal, berättar hon.

– Att vara bekväm med meningsskiljaktigheter har alltid varit en del av mitt liv.

Eller kanske, fortsätter hon, har det att göra med att hon är judinna: ”En misstänksamhet gentemot mobbar och totaliserande ideologi" finns ”djupt i mitt kulturella dna”.

Här är hon kanske något på spåren. Hon utkämpade sitt första kulturkrig vid Columbiauniversitetet, där hon hamnade i gräl om Israel med vänsterorienterade studenter. Ett ”intensivt” år på en kibbutz nära Gazaremsan väckte hennes sionism. Hon har stämplats som ”ny-McCarthyist” och det ryktas att hon kampanjat för att få en muslimsk professor avskedad för antisemitism, men Bari Weiss förnekar att det var så det var.

Om historien är intressant så skriver jag den så klart.

Hon beskriver sin erfarenhet vid Columbia som en första skymt av vad som komma skulle. Men Bari Weiss gick på universitetet 2002, långt före de moderna yttrandefrihetskrigen på universiteten, vilka vanligtvis dateras till omkring 2013. Columbiakontroversen var på riktigt (den har sin egen Wikipediasida), men en del läsare kan även tillåta sig att misstänka att ett annat inslag i den historien är att Bari Weiss har en talang för att skapa kulturkrig vart hon än går, som en orkan som skapar sina egna vädersystem.

Den färdigheten kommer Bari Weiss att ha nytta av nu när hon anslutit sig till raden av tänkare som utgör vad hon en gång beskrev, i en beundrande krönika i New York Times, som ett ”intellektuellt darknet”. I detta nätverk av ”kätterska tänkare”, som är fientligt inställda till ”woke”, ingår personer som psykologiprofessorn Jordan B Peterson, poddaren Joe Rogan, författaren Bret Weinstein och filosofen Sam Harris, som alla verkar, med varierande grad av förstånd, utanför de akademiska institutioner och medier som tidigare skulle ha varit deras hem. Detta är en ny medievärld av podcasts, nyhetsbrev på plattformen Substack och virala Youtubeklipp.

Detta intellektuella darknet omfattar nu några av internets mest kända och välbetalda kändisar (ingen programledare i världen tjänar mer än Joe Rogan) och deras framgång är ett viktigt symtom på det sätt som kulturkriget har konsumerat vårt samhälle. Intellektuell debatt – ju mer smädande och såpoperaliknande desto bättre – har blivit en av vår tids stora offentliga skådespel.

Förr i tiden nådde intelligentsians trista käbbel knappast öronen på de mäktiga affärsmän som ledde amerikansk kapitalism. Men under 2000-talet har miljardärer, entreprenörer och handlingsmänniskor funnit sig lockade till detta intellektuella darknets skenbara glamour. 

Den mest framstående av dem är Elon Musk, som förr var en klumpig och fånig figur på Twitter (som anklagade en av dykarna i den thailändska grotträddningen för pedofili och kraschade Teslas aktier efter ett skämt om marijuana). Nu twittrar han om sin rädsla för att ”wokeviruset driver vår civilisation mot självmord” och förra året gick han så långt som att köpa Twitter i ett möjligen extravagant försök att ta itu med dess uppfattade progressiva tendens uppifrån.

Så en fredag i december, runt middagstid, fick Weiss ett sms från Musk som bjöd in henne till Twitters högkvarter för att gå igenom företagets arkiv för att leta efter bevis på partiskhet och vanstyre under den tidigare ledningen. 

– Ibland blir jag uppringd av en källa som är en hemundervisande mamma i Oklahoma. Ibland blir jag uppringd av en källa som är världens mäktigaste man. Om historien är intressant så skriver jag den så klart.

Hon flög dit samma kväll.

Snart fann hon sig sittandes i ett kvavt rum, där hon gick igenom företagets arkiv. Omtumlade ingenjörer låg utspridda på kontoret och sov under sina skrivbord (offer för sin nya chefs ”extremt hårda” arbetsfilosofi). Elon Musk själv slumrade av och till på en soffa. Hans tvåårige son, X Æ A-12, kunde ses tulta omkring på kontoret. Weiss säger att Musk är ”extremt skarp, rolig” och ”har sömnbrist”. Han är, säger hon, ”fullständigt ofiltrerad” – han saknar de lakejer som vanligtvis skyddar en miljardär från PR-katastrofer. 

– Han kunde komma in i konferensrummet där vi satt och rapporterade en sen kväll och säga ”Åh, vad bra! Sushi!” och äta den från min tallrik.

Vad pratade de om?

– Twitter, politik …

Hon gör en ironisk paus.

– En hel del om Twitter. Men även om romaner han gillar, filmer. Han ville ofta visa oss klipp med komiker han gillar.

Från detta avslappnade och kanske plågsamt absurda kejserliga hov i 2000-talstappning, fick Bari Weiss fram två historier som hon publicerade på Twitter. Den första gällde hennes upptäckt att företaget hade ”shadowbanned” en del kontroversiella högerorienterade användare (det vill säga minskat synligheten för deras tweets utan deras vetskap). Den andra dokumenterade den planlösa interna process som ledde till att Donald Trump stängdes av från plattformen i efterdyningarna av stormningen av Kapitolium den 6 januari 2021. För en del konservativa var Bari Weiss avslöjanden fällande bevis för en progressiv konspiration.

En opartisk observatör skulle förmodligen finna konspirationstolkningen svår att bestyrka. Filerna kan få en att undra huruvida det är klokt att ett privat företag har sådan exempellös makt över vår yttrandefrihet, men tonen är klantighet snarare än konspiration – Bari Weiss uppdagade ängsliga techtyper som är ute på för djupt vatten, men gör sitt bästa.

Mer illavarslande var Elon Musks beslut att stänga av flera fientligt inställda vänsterorienterade journalister kort efter publiceringen av Twitter files. Bari Weiss kritiserade, berömvärt, hans beteende offentligt –”den gamla Twitterledningen styrde enligt sina egna nycker och förutfattade meningar och det ser sannerligen ut som att den nya ledningen har samma problem” – och krävde att användare som Elon Musk stängt av skulle släppas in igen. Bland dem, påpekar hon, fanns ”några av mina största mobbare”.

Även om Elon Musk nu lite grinigt har avföljt Bari Weiss på Twitter, fördubblade tilltaget hennes följarskara och gav hennes sajt The Free Press ett lyft. Hon säger att hon har hittat ”en publik på tiotals miljoner människor som är djupt missnöjda” med mainstreammedia. Hon tror att The Free Press, med sin blandning av originaljournalistik och principfasta wokekritiska reportage (plus en del rutinmässig kontrarism och en och annan skum röst förbunden med covidskepsis), erbjuder en ny utmaning för mainstreamjournalistiken.

Det är uppenbart att Bari Weiss känner att det här bara är början. När jag, något lättsinnigt, frågar huruvida hon tror att The Free Press någonsin skulle kunna bli ännu större än New York Times, svarar hon klentroget och undvikande, men hon förnekar det inte helt. 

Jag slås av tvivel: det finns många wokekritiska åsiktssajter som konkurrerar om samma marknad, kulturkriget kommer inte att vara för evigt… Men att invända mot Bari Weiss talang för timing känns meningslöst, om inte rentav dumt. Jag lämnar henne med en kuslig känsla att hon redan har identifierat kulturkrigets tre nästföljande slagfält. Vi kommer alla att vara där, det är jag säker på. Men självklart kommer hon att vara där först.