När jag var åtta år gammal blev jag bjuden på maskerad. Jag bestämde mig för att klä ut mig till luffare. Jag sotade mig med en kork i ansiktet för jag antog att luffare inte hade möjlighet att tvätta sig så ofta. Sedan tog jag en av min fars pilsnerflaskor och hängde i ett snöre i bältet. Fäste slutligen ett klädbylte i änden av en käpp och så gick jag på kalaset. Där var flickorna utklädda till prinsessor i guld och rosa medan pojkarna var utklädda till poliser eller brandmän. Deras föräldrar såg på mig med avsmak. Mina egna, som aldrig följde med på några kalas, hade uppenbarligen misslyckats med att skola in mig i samhället.
Ett halvt sekel och åtskilliga snygga kostymer senare känner jag mig alltjämt som en luffare, men behöver inte längre markera det med några yttre attribut. Jag hanterar oron på andra sätt, bland annat genom att iaktta den hos andra. Jag minns en kvinna med hisskräck som jag lärde känna och som gick omkring på stan hela nätterna. Jag minns en kvinnlig författare som sett mer av världen än jag men inte längre vågade resa ensam i länderna runt Medelhavet. Trots ivrig argumentation lyckades jag inte övertyga henne.
Någon gång bestämde jag mig för att det var genom att förstå kvinnorna som jag också kunde nå fram till en förståelse av mig själv.
Jag minns en kvinnlig konstnär vars oro ökade ju närmare klockslaget för sista bussen vi kom. Jag tänkte aningslöst att jag väl kunde sova på kökssoffan. Hon tänkte på bybornas skvaller. Jag minns alla dessa för mig gåtfulla kvinnor som jag har mött och försökt spegla mig själv i. Ja, någonstans i mitt liv blev kvinnorna intressantare än min egen luffarproblematik. Någon gång bestämde jag mig för att det var genom att förstå kvinnorna som jag också kunde nå fram till en förståelse av mig själv.
Aldrig klander och aldrig beröm till kvinnor
Att vilja förstå kvinnor kan vara att röra sig på farlig mark. ”Ingen annan får sitta vid mitt bord. Bara Jan Henrik. Han är den ende som har vett att hålla käften.” Att vara den som lyssnar kan dock vara riskfyllt. Eller att göra en insiktsfull läsning av en kvinnas dikter.
Genom att jag ”ser” dikten känner hon sig i förlängningen själv sedd. Fast jag aldrig har sett henne. Och det kan vara rena knockouten. Det finns så mycket oseddhet bland kvinnor. En kvinna började skicka brev till mig efter att ha blivit sedd, ibland upp till trettio brev om dagen. Ibland såg jag henne utanför mitt hus på natten. I skrivargruppen jag höll i under många år med psykiskt sköra kvinnor gav jag beröm till en av dem inför de andra. Efteråt tog hon mig avsides och sade åt mig att aldrig mer berömma henne. Jag hade brutit mot en helig princip. Aldrig klander och aldrig beröm till kvinnor. Vi skulle bara skriva och sedan läsa högt för varandra. Innehållet fick gärna kommenteras. Men inte sådant som nivå, utveckling, språk. Kvinnor som kom med eget beröm blev inte långvariga i gruppen.
För någon dag sedan var det en ung kvinna på Facebook som skrev att hon fått rådet av sin mamma att säga nej med blicken om hon blev ofredad. Det tyckte hon inte var så klokt. ”Killar kan inte läsa blickar”, konstaterade hon. ”Man måste värja sig eller säga nej på något sätt.” Kanske har hon rätt. Eller så kanske problemet snarare är att killar inte vill läsa blickar, kanske inte ens förstår vitsen med att göra det. De tittar någon annanstans.
Våldet följer en genom livet
Ett tiotal år före Metoo visades en dokumentär i Stockholm om en prostituerad, latinamerikansk kvinna som kämpade för sina rättigheter. Jag hade då arbetat i många år som volontär på Klaragården, en fristad för hemlösa kvinnor. Jag följde med ett tiotal av dem till biografen. Dokumentären visade sig innehålla autentiska ljud på högsta volym från en brutal våldtäkt och den skräck, det enorma adrenalinpåslag som tog kvinnorna i besittning gick som en stötvåg genom salongen. Genom mig också. Kvinnorna satt allihop och återupplevde vad de själva utsatts för, med ljud och allt.
Jag fick en rejäl utskällning av Kulturprofilen som förklarade att min handling visade brist på etikett
Jag har själv upplevt våld på nära håll och vet att det följer en genom livet. Jag har skrivit ett femtontal romaner och de saknar varje spår av våld. Det kan låta som om jag är rädd, som om jag undviker något, men jag vet att jag kan bemästra min rädsla och sätta ord på saker, därför tror jag inte att det är en efterhandskonstruktion att det rör sig om ett ytterst medvetet val. Jag vill ge alternativ. Berätta historier som inte förutsätter våld för att bli begripliga. Berätta om utanförskap men också om kärlek och längtan. Hjärtats oro. Varför skriva om hat och våld? Det finns det ju så många andra som gör. Finns det inget annat? Räcker inte fantasin till? Måste det vara sexinslag eller våld var fjärde minut i TV-serierna för att vi inte ska sluta titta?
Ingen upprördhet som gör avtryck
Jag minns avslöjandena i Expressen om Kulturprofilen för över tjugo år sedan. De diskuterades mycket bland både män och kvinnor. Många bestämde sig för att sluta gå till Forum som i åratal varit Kulturprofilens klubb för litteratur, musik och konst. Kanske fattade några i hemlighet även andra beslut. Men den riktiga upprördheten, den som gör avtryck, ville inte på allvar infinna sig.
Några år senare hade lugnet lagt sig, livet vid Stureplan fortsatte som om ingenting hänt. I ett större sällskap dök plötsligt Kulturprofilen upp och räckte fram ett glas med sprit åt mig och några till. Jag reagerade med ryggmärgen och gav utan att hinna tänka glaset vidare till någon annan. Jag fick en rejäl utskällning av Kulturprofilen som förklarade att min handling visade brist på etikett, att jag verkligen betett mig ohyfsat. Samtidigt hände allt så snabbt, ljudnivån var så pass hög, många var berusade, jag tror inte att någon annan märkte något.
Det här med etikett är viktigt i sammanhanget. Horace Engdahl har skrivit att Kulturprofilen borde ses som ett föredöme i konsten att föra sig i finare kretsar. Hur man dricker vin, hur man konverserar sin bordsdam, hur man klär sig. Allt sådant skulle Kulturprofilen kunna hålla kurser om, enligt Engdahl. Men det är alltså kurser för män vi talar om.
För kvinnor finns en annan uppförandekod som Kulturprofilen ofta har slagit mynt av. Kvinnor som inte tycker om att bli tafsade på har fått höra av honom, och verkligen inte bara av honom, att de är borgerliga, pryda, fega och att de inte kommer att ha en chans i kulturvärlden om de inte byter stil.
Den vreden, över hur kvinnor behandlas, kan jag sakna hos män.
Tjugo års frustration
Män distanserade sig från Kulturprofilen. De tyckte att han hade gått över alla gränser i något slags krig som de själva inte ville dras in i. Kvinnor reagerade med fysiskt obehag. De var måltavlorna. Den starkaste kvinnliga reaktionen jag upplevt när det gäller honom var en äldre servitris på en av hans favoritkrogar. Det var som om tjugo års frustration över allt han tillåtit sig nu fick komma ut och hon, den till synes hårdhudade kvinnan, darrade i kroppen av vrede.
Vi undviker kvinnor för att vi är rädda
Den vreden, över hur kvinnor behandlas, kan jag sakna hos män. Kanske är den oförlöst. Kanske står en väldig massa osäkerhet i vägen. Vi tänker att vi vill göra allt tillsammans med vår partner, hjälpas åt med logistiken. Vi vill inte ligga sömnlösa och oroa oss för att bli övergivna. Likt kråkor vill vi bygga våra bon i de största träden, drömma om fester på takterrassen. Men till skillnad från kråkorna är några av oss rädda. Vilka kvinnor är det vi undviker? Eller ber ta sista bussen hem, mot löfte om att följa dem till hållplatsen, eftersom de inte vågar stå där ensamma i mörkret? Vi berättar på fester om resor vi skulle vilja göra, alldeles ensamma. Eller kanske allra helst, men det säger vi inte, med en annan man.
