Raisa säger att hon är rädd för inbördeskrig i Ryssland. Så stor kommer bitterheten att vara hos dem som stött det här kriget, tror hon, när det inte går som de hoppas. Värmen i Sankt Petersburg är nästan tropisk och Raisa går runt barbent i sitt hem, klädd i bara en blus och stilig för sina sjuttio år. Enligt hennes ordval har TV:n gjort människor till zombier. ”Dumskallar” säger hon upprört; ”med imperieföreställningar, fast de lever i fattigdom!” Det sista syftar på lönerna och pensionerna. Själv är hon driftig, självständig och har höga anspråk, handlar sin mat i Finland eller i Petersburgs finaste butiker; nästan inga varor i hennes kyl är inhemska. Hon arbetar fortfarande, säger att hon inte har råd att gå i pension.
Raisa gillar inte det hon kallar imperiemedvetandet. ”Vova tar oss till tredje världskriget” säger hon och menar Putin. Hon beskriver en manifestation hon gått förbi vid Aleksandr Nevskij-klostret, med insamling till stöd för ryska armén. Skyltar och banderoller om ”Natosoldater 20 mil från Petersburg”. Raisa återger hur hon ropat ironiskt till de 40-åriga männen: ”Snart är de här och tar kål på er!” Men så frispråkig är hon inte alltid; Raisa berättar hur hon hållit inne sin kritik av kriget under den senaste bilturen efter matvaror till Finland med en väninna och dennas vänner.
Jag är i Ryssland för att rädda ett familjearkiv och efter varje kontakt med mina lynniga släktingar är det en lisa att återvända till Raisas lägenhet. Hon är lugnet och förutsägbarheten själv; även om hon har svårt att sova eftersom hon ser på TV-nyheterna i sängen. Hur ska jag förstå att det finns människor i Ukraina som sägs stödja kriget? frågar jag. ”Det beror på propagandan!”, ropar Raisa upprört. ”De har sett på TV att allt ska vara så bra i Ryssland men det är ju lögn! Priserna stiger och pensionsåldern har höjts.
Jag tänker på vad kvinnorna på museet berättade, där jag var för att be om hjälp med morfars arkiv. Två högt kvalificerade specialister strax under pensionsåldern, chefer för varsin avdelning beskrev att de tjänar 14 000 rubel i månaden, en lön de inte kan leva på. ”I vår ålder”, sa de, ”orkar vi inte ha ett andra och ett tredje jobb som många av de yngre”. De berättade om en doktorand med halvtidstjänst vid samma institution, som får ut 3500 rubel i månaden. ”Det första han gör när han får sin lön är att köpa ett busskort. Sen går han och försöker köpa något kött som går att frysa in och kan räcka ett tag. Han är ung, gift och har förstås ett jobb till. Men tanken är ju att hans tid ska gå till forskning och att han ska orka forska!”
Chefen för handskriftsavdelningen tog emot mina dokument och berättade att det är ett hårt slag för dem att bli avskurna från kontakt med experter i andra europeiska länder. ”Jag vågar inte kontakta min kollega i Tarttu”, sa hon. ”Jag är inte rädd för egen del, men vill inte att hon ska få obehag”.
Sista kvällen i Petersburg förstår jag Raisas val att ibland hålla tyst om sina tankar angående kriget. Jag återser två släktingar som jag inte träffat på över 30 år. Det är ett viktigt möte för mig; sen moster gick bort jag har känt att mitt band till rötterna, den ryska delen av min identitet, i hastig takt tycks tas ifrån mig, liksom går förlorat. 80-åriga Ritas oväntade tillrop, som ska gälla mitt utseende, gläder mig därför särskilt: ”Helt och hållet XXX-skaja!” (mitt ryska släktnamn). Jag trivs i lägenheten där samma estetik råder som hos moster. Jag njuter av att se de gamla föremålen som knappt ändrats eller flyttats sen jag var där sist, och tänker att deras familj är frisk, stöttar och hjälper varandra; inte slits sönder av samma sjuka som min egen släktgren lider av. Mor och dotter samtalar kärleksfullt och jag bjuds på hemlagad mat med färska blåbär till teet.
Senast jag träffade Ritas dotter, min syssling, var Olga 18 men såg ut som tolv, en märklig, blåblodig flicka. Idag jobbar hon som läkare vid ambulansen, med två högre utbildningar i bagaget. TV:n står på i bakgrunden och plötsligt hör jag henne utbrista, likt Raisa: ”Idioter!”, uppenbarligen med anledning av nyheterna som hon hör med ett halvt öra. Jag berättar glatt att min värdinna inte heller kan lyssna på nyheterna utan att uppröras, ivrig att få prata uppriktigt med mina återvunna släktingar. Olga fortsätter, men inte som jag tänkt: ”Vad sorts förhandlingar kan man föra med nassar och krigsförbrytare?” säger hon indignerat och syftar på Zelenskys regering. TV:n rapporterar tydligen om de turkiska förhandlingarna med Ukraina. Jag tystnar. Jag tycker så mycket om de här människorna, behöver dem.
Det är den tredje, för mig verkligt betydelsefulla människan jag riskerar att mista för gott. Nummer två är Irina, min vän sen 30 år. Det intresserade mig särskilt att få höra just hennes tankar om kriget eftersom hon är både ukrainsk och rysk, uppvuxen i Mykolaiv och Odessa och senare bosatt i Leningrad. Irina svarade, oväntat för mig, med exakt samma språk som Putin och jag vågade, inspirerad av Raisa, mig på en försiktig formulering: ”Vi är på olika sidor av barrikaden”. Morgonen därpå sms-ar Irina ett svar: ”På min sida kämpar de som vänder sig mot folkmordet i Donetsk, provokationen i Butja, beskjutningen av kärnkraftverk o s v. Ditt vapen är ordet och jag vet att det, även när du tiger, riktas mot mig och dem som kämpar under den röda flaggan”.
Förenklat skulle man kunna beskriva Irina som lite av en sovjetnostalgiker, men hennes betecknande av dagens ryska invasionsarmé som ”kämpande under röd flagg”, kan bara förklaras med tre ord: TV, propaganda, indoktrinering. Samma förklaring ligger bakom att min verserade och välutbildade syssling, som ser ut att inte kunna göra en fluga förnär, blodtörstigt far ut om att inga förhandlingar ska föras, utan processen bör göras kort med ”nynazisterna” i Ukrainas regering.
Jag beskriver för en rysk medpassagerare i bussen jag återvänder till Stockholm med, hur motsägelsefullt det känts, när Sveta och jag kom i kort samspråk med ett par kvinnor på Nevskij prospekt. Kvinnorna frågade varifrån vi kommit, och jag hörde Sveta svara ”från Ukraina” varpå kvinnorna blev idel välvilja; ”Välkomna hit”, sa de och önskade ”en skön semester här hos oss”. Medpassageraren såg inget konstigt i situationen utan framhöll sina landsmän som varmhjärtade och generösa.
Vi kan förfasa oss över ryssarna, tro att de är en annan sort än vi, hur kan människor vara för detta krig? Svaret är att med massiv propaganda och eliminerandet av alla röster som skulle kunna säga emot med någon auktoritet, kan man få även mycket motsägelsefulla uppgifter att gälla. Slutsatsen av min korta ryska resa är att det inte går att tala om det här kriget utan att samtidigt tala om TV:s och andra mediers betydelse, om mediepolitik i allmänhet och vikten av ett starkt och oberoende public service, även hos oss. Sverige är inte på något sätt vaccinerade mot en motsvarande utveckling.
