– Han tog fram idén om att ”det ska vara jobbigt att vara knarkare”. Och att man ska rikta polisinsatserna mot gatunivå, säger Björn Johnson, professor i socialt arbete i Malmö, som skrivit en bok om den tongivande psykiatern.

Nils Bejerot satt aldrig i riksdagen och gick aldrig med i det socialdemokratiska partiet, men han skrev hundratals debattartiklar, hade goda vänner i maktpositioner och stod för utbildning av en hel mängd svenska konstaplar.

Som ung gick han med i Sveriges kommunistiska parti (SKP), föregångare till dagens Vänsterpartiet, och utbildade sig till psykiater. Senare lämnade han SKP, stod nära socialdemokratin och hade en rad starka idéer om beroende. Internationellt är han känd för att han myntade begreppet ”Stockholmssyndromet”. I Sverige framför allt för att han parallellt med 1968 års studentrevolt och drogliberala ungdomskulturer ställde sig i den andra ringhörnan gällande narkotikan. Och han vann.

– I kriminalpolitiska frågor låg han närmre högern än vänstern, säger Björn Johnson.

Nils Bejerot kom i kontakt med brukare av narkotika genom sitt arbete som psykiatrisk konsultläkare åt Stockholmspolisen och tillsynsläkare vid Stockholmshäktet.

Som forskare var Nils Bejerot tesdriven och envis och hans tydliga linje var att en liberal narkotikapolitik gav ökat missbruk, medan en restriktiv minskade det. Detta slog han fast i sin avhandling från 1974. I efterhand har det konstaterats att hans slutsatser inte var statistiskt signifikanta.

1969 grundade Bejerot Riksförbundet Narkotikafritt Samhälle. Narkotika kom förstås till Sverige tidigare än så. Under 1940-talet var amfetaminpreparatet Fenedrin receptfritt och brukades bland annat av det litterära sällskapet Metamorfos under 1950-talet. ”Vill du banta ner dig så ta en tablett” sjöng Cecilia Bruce med ironisk slutnot 1962. Innan dess hade problematiskt beroende inte ansetts vara ett samhällsproblem, utan en fråga för individen.

Politisk indoktrinering

Nils Bejerot var också en del av Svenska Carnegieinstituet, samarbetade med Föräldraföreningen mot narkotika och satt en period med i styrelsen för det ursprungliga Hasselakollektivet. Egentligen var det inte så mycket vad han införde som vad han satte stopp för som satt spår. Han argumenterade till exempel högljutt mot den legalförskrivning som infördes 1965. Två år senare avskaffades den. Därtill stoppade han och hans vänner en reform som skulle ha förflyttat ansvaret för all tvångsvård av personer med missbruksproblem till psykiatrin. Uppdelningen av vårdinsatser lever kvar som ett problem för vårdsökande än i dag.

– På 60- och 70-talet så var Socialdemokraterna egentligen av samma uppfattning som Vänsterpartiet. Man skulle erbjuda vård till dem som hade problem. Man skulle ha en restriktiv narkotikapolitik, men den skulle inriktas mot utbudet av narkotika och inte mot efterfrågan, säger Björn Johnson.

Men så kom den tid då Socialdemokraterna bytte hållning. En av nyckelpersonerna var Gertrud Sigurdsen, en inflytelserik socialdemokrat som senare blev socialminister. Hon hade en son med tungt missbruk och 1979 gick hon emot partilinjen och drev på för tvångsvård.

Björn Johnson intervjuade henne strax innan hon dog.

– Hon bekräftade att hon hade haft mycket kontakter med Bejerot och fått argument från honom. Och att hon sen hade lobbat och fått med sig partikongressen vid de här frågorna när det gällde tvångsvårdslagen. Hon var en viktig spelare, säger han.

Nils Bejerot menade vid den här tiden att beroende var ett beteendeproblem, en felaktig inlärning.

Det tidigare omnämnda Hasselakollektivet i Hälsingland drevs av en socialdemokratisk gammal major, KA Westerberg.

– De kriminella och drogbrukande ungdomarna sattes där i skolbänken. Deras identitet skulle brytas ner och sen skulle det byggas upp en ny identitet. Med väldigt hårda metoder skulle de bli skötsamma arbetare. Det här gillade Socialdemokraterna och märkligt nog gillade också högern detta. De tyckte inte att det gjorde så mycket om man skickade iväg ungdomarna till tvångsvårdhem där de fick gå i första maj-demonstrationer, så länge de slutade med knark och brott.

De blev sosseskolade?

– Ja. Det var en väldig politisk indoktrinering på Hasselakollektiven, på ett sätt som absolut inte skulle accepteras idag.

Vad fanns för populärkulturella influerare då? Jo, i svenskarnas bokhyllor stod böcker av Kennet Ahl. Han var pseudonym för bland andra Lasse Strömstedt, rikskänd sedan han rymt från fängelse. Och Lasse Strömstedt skrev debattartiklar tillsammans med en Janne Mattson som var journalist.

– Båda hade slutat med narkotika, de var populära och Lasse Strömstedt var med i TV. Där hade du två gamla narkomaner, du hade Hasselakollektivet med behandlingsrörelsen och så hade du de anhöriga i form av Gertrud Sigurdsen och Föräldraföreningen mot narkotika. En rörelse som kommer underifrån, som är associerad med Socialdemokraterna och som påverkar dem, säger Björn Johnson.

Klippa sig och skaffa ett jobb

Med 1980-talet parades tuggummitugg och neon med gråsvart moralism och homofobi. HIV skrämde upp hela världen och lättade inte stigmat för dem som injicerade narkotika.

Idag ses beroende åter som en sjukdom, men kring införandet av LVM, Lag om vård av missbrukare, i början av 1980-talet var inställningen en annan. Johan Edman, professor i kriminologi vid Stockholms universitet, tycker att sjukdomsbegreppet kan diskuteras, men konstaterar att det ställt till det för Socialdemokraterna på ett särskilt sätt.

– Det är ett välfärdsparti som vill ta hand om medborgarna, men det är också ett välfärdsparti som har drivit en stenhård arbetslinje där folk ska klippa sig och skaffa ett jobb. Och som inte alls varit intresserat av att flirta med subkulturer och långhåriga ungdomar som sitter på Plattan och röker på, utan det är ett tydligt arbetsmoralistiskt parti. Det går hand i hand, välfärden måste finansieras, säger han.

1988 kom den lag som gjorde Sverige extremt i Europa. Då blev det olagligt att ha narkotika i kroppen. 1993 skärptes den så att fängelse infördes i straffskalan – på så vis blev det möjligt för polisen att ta blodprov på misstänkta.

Socialdemokraten Widar Andersson har sin bakgrund i Hassela och hörde vid tiden till den repressiva falangen. Honom tog Göran Persson (S) in som narkotikapolitisk rådgivare. Och när Sverige gick med i EU tågade vi sturskt in med den inställning som det rått politiskt konsensus om under 1980-talet: Det narkotikafria samhället var möjligt!

Men efterhand vacklade självsäkerheten. Den i Sverige utskällda skademinimeringen var på frammarsch på kontinenten och den byggde på vetenskaplig evidens. Det hade inte Hassela haft någon. Och Sverige såg inte ut att bli fritt från knarket.

Under 1990-talet tog Anonyma alkoholister och Anonyma narkomaners tolvstegsprogram över behandlingsarenan. Knappast någon har missat AA-möten i filmer från USA, och metoden är cold turkey, alltså att tvärt sluta med den drog man är beroende av.

Vi stannar i filmiska begrepp för att syna en konflikt som än i dag river i tankegodset hos den svenska socialdemokratin.

– Ända sedan 1960-talet så har man försökt dela frågan i två led. De onda skurkarna som dealar knark och så de stackars brukarna som tar knark. Problemet är att det många gånger är samma människor. Det där är jättejobbigt om man ska försöka få till en tydlig kriminalpolitik där vi slänger langarna i fängelse och vårdar brukarna. Man kommer inte att lyckas med det, säger Johan Edman.

År 2000 såg Brottsförebyggande rådet, Brå, över konsekvenserna av kriminaliseringen. De konstaterade att två tredjedelar av de ungdomar som förts med till provtagning inte varit narkotikapåverkade, samt att polisen la mindre resurser på grova narkotikabrott, utan främst på insatser mot eget bruk. 1990-talet präglades av drogliberala subkulturer och fler ungdomar prövade droger än tidigare. Brå skrev att det fanns ”inga entydiga tecken på att kriminaliseringen och straffskärpningen skulle ha haft någon avskräckande effekt på ungdomars drogvanor och därmed minskat nyrekryteringen”.

Vägrar utreda avkriminalisering

Såväl samhällsvetare som medicinsk expertis pekar idag mot skademinimering. Delar av den har anammats även här, men ibland påtagligt motvilligt. Det har blivit omöjligt att både följa vetenskapliga råd och argumentera för nolltolerans.

– De måste säga att ”Vi tror inte på sprututbyte för att vi tror inte att det funkar”. Och så plötsligt står man och argumenterar mot ett större och större forskningsläger som visar att ”Jo det funkar, åtminstone om vi vill rädda liv”. Då måste de i såna fall backa och säga att ”Jag är inte så intresserad av att rädda liv, jag vill att folk ska sluta knarka och veta hut!”, säger Johan Edman.

Länge gick Sverige, Norge och Finland jämsides, men målet om ett narkotikafritt Finland avskaffades 1997 och i Norge 2012. I Sverige lever målet kvar.

I 30 år har det varit möjligt att dömas till fängelse för att man har narkotika i kroppen. Forskare och myndigheter vill utreda vad det lett till – men officiella utredare som Dagens ETC talat med är inofficiellt rosenrasande för att de inte får ta i frågan.

Och Bejerots linje lever kvar inom partiet. När ämnet kom upp under en debatt i Aktuellt förra året gjorde socialminister Lena Hallengren (S) klart sin ståndpunkt.

– Jag vill inte säga till en hel generation unga människor att det är okej att handla, stoppa i fickan och använda narkotika för eget bruk. Därför finns det ingen anledning att utreda den frågan.

När Folkhälsomyndigheten rekommenderade utredning meddelade hon redan samma dag att det inte behövdes.

Den gamle nolltoleransförespråkaren Morgan Johansson (S) har besvarat frågor om avkriminalisering av eget bruk som om det var tal om legalisering av narkotika. Och Stefan Löfven (S) placerade begreppet ”partyknarka” i debatten. Att sällananvändare, står för en mycket liten del av bruket verkar spela mindre roll.

Också Vänsterpartiets Nooshi Dagostar har använt sig av partyknarkarretoriken, vilket väckt kritik i de egna leden. Björn Johnson konstaterar att hon vill flytta skuldfrågan i debatten om gängkriminalitet.

– Hon såg en möjlighet att knyta det till dem som konsumerar narkotika, och få bort en del av skulden för narkotikaproblemen på invandringen och invandrarna. Förr betraktades personer med drogberoende som offer för ”narkotikahajar” och langare. Och idag så ses langare istället som offer för partyknarkare. Det är en skitkonstig beskrivning.