– Föreläsaren varnade oss: ”Nu är ni snart färdiga och ska ut i yrkeslivet, det är jävligt ansträngt i vården, se till att ni inte blir utbrända.” Och så gick vi igenom tecken på utmattningssymptom, berättar Simon Renner, som då i vintras precis hade börjat sista terminen på sjuksköterskeprogrammet på Göteborgs universitet.

– Det var några i klassen som reagerade på det i efterhand. Är det verkligen rimligt att det är ett inslag i utbildningen?

Kanske var det att studenterna hade gjort praktik och känt av pressen på golvet, i kombination med att de snart skulle ut i den hårda verkligheten inom vården i Västra Götaland?

– Det mynnade ut i ett samtal i klassen, bland de som ville. Vi diskuterade förutsättningslöst våra eventuella rädslor kring att bli färdiga och om vi kunde göra något för att förändra situationen.

När sjuksköterskestudenter har ett sådant samtal i dessa dagar dröjer det ofta inte länge innan någon kommer på förslaget att ställa kollektiva krav för att ta jobb. Det finns lagrat i det kollektiva medvetandet ända sedan sjuksköterskestudenter i början av 10-talet drev ”Inte under 24” och ”Inte under 25” – kampanjer som spreds nationellt, fick stor uppmärksamhet och brett stöd, och till stor del lyckades med sina lönekrav. De senaste tio åren har sedan bjudit på spridda skurar av liknande kampanjer med varierande resultat. Men frågan är om någon har lyckats få så snabb och effektiv framgång som kampanjen i Västra Götaland.

Samtidigt pågick en hård strid i en annan del av vårdkrisernas Sverige.

– Vi hade haft den värsta sommaren på många år, även i september hade vi sommarbemanning, höga förslossningstal. Veckorna innan hade redan fem personer sagt upp sig, det här var bara snöbollen som rullade vidare, berättar Jeanette Vinberg, barnmorska på Danderyds sjukhus.

”Snöbollen” handlade om att omkring 50 barnmorskor – fler än hälften på förlossningen – sa upp sig under ett par veckor förra hösten. 26 av dem sa upp sig på samma dag. I samband med detta listade barnmorskorna ett antal krav som behövde uppfyllas om de skulle kunna tänka sig att dra tillbaka uppsägningarna. Och region Stockholm började omgående gå kraven till mötes. I november tillsattes en förlossningssamordnare, en åtgärdsplan och 555,5 miljoner kronor extra till förlossningsvården under tre år. Syftet var att se till att en barnmorska endast ska behöva ha en person i aktiv förlossning i taget, något som barnmorskorna och Vårdförbundet länge sett som en grund för en hållbar arbetsmiljö – och patientsäker vård. Den 1 december kom sedan beslutet att öppna en ny förlossningsklinik 2023, tre år tidigare än planerat.

– Vi hade ett APT-möte den onsdagseftermiddagen när de talade om att S:t Göran kulle tidigarelägga öppningen, det vart ju jubel, berättar Jeanette Vinberg.

Sjuksköterskestudenterna i Västra Götaland slapp hårda interna konflikter under sin kampanj. Den lilla grupp på fem personer som Simon Renner ingick i och som organiserade kampanjen valde konkreta krav som många kunde ställa sig bakom.

– Att säga att arbetsmiljön ska bli bättre, det säger någonting men samtidigt ingenting, säger Simon Renner.

Hur ska en student kunna kontrollera om arbetsgivaren säger att arbetsmiljön är på väg att bli jättebra? Studenterna landade istället i två krav. Det ena handlade om att få minst fyra veckors introduktion på sitt nya jobb.

– Många börjar jobba med en gång direkt på sommaren, men då kan det vara så att man kanske får två veckors introduktion och sedan förväntas man vara självgående, och det är direkt patientfarligt, skulle jag säga.

Och sedan handlade det om lönen. ”Inte under 30 000” landade det på efter att de hade spridit kampanjen till sjuksköterskestudenter i hela Västra Götaland. Det fick snabbt stöd, inom ett par veckor hade 932 studenter skrivit under – varav majoriteten gick de två sista terminerna på utbildningen – och kravbrevet skickades till 180 regionpolitiker och sjukhuschefer.

Studenterna hade ingen dialog med personer som gjort liknande upprop, och ingen djupare kunskap kring hur man bäst organiserade en sådan här kampanj, men till en början gjorde de många rätt, om man ska tro Frances Tuuloskorpi. Hon gjorde sig känd i mitten av 1990-talet när hon och sin fackklubb på Stockholmsbagarn lyckades med något ovanligt – att stå emot ett av den tidens otaliga drastiska nedskärningsförsök. Sedan dess har Tuuloskorpi analyserat och spridit strategier och metoder för arbetarorganisering, särskilt den som uppstår utanför den ordnade dialogen mellan fack och arbetsgivare. Hon har nära studerat sjuksköterskornas kamp för högre ingångslöner i början av 10-talet. En av framgångsfaktorerna var att deras krav var enkelt, ett annat att lönekravet var på en realistisk nivå i den meningen att de kunde stå fast vid kravet när det blåste hårt.

– Vi kan inte vinna mer än vad vi själva är beredda att slåss för, säger Frances Tuuloskorpi.

Det gäller alltså att inte begära det man tycker att man är värd, utan det man strategiskt tror sig kunna lyckas med.

– Säger man ”inte under” bör det betyda inte under, sedan kan nästa kull studenter pressa upp ytterligare.

Erfarenheterna från sjuksköterskestudenternas kamp på 10-talet visar också att den inte vanns på gatorna eller i medierna, utan genom att man fokuserade inåt, till varandra och fick med även de osäkra.

– Om de bara hade ställt kraven, gjort namninsamlingar, kontaktat politiker, demonstrerat, skrivit artiklar, haft talespersoner och så vidare så – och det här är det viktiga – hade de inte fått en krona mer, du måste förstå det, säger Frances Tuuloskorpi.

Det var först när arbetsgivarna började få riktigt svårt att få folk anställda som kraven började få effekt. Och det skedde efter att många hade vågat säga nej – ofta ett antal gånger var – till de löner de erbjöds.

– Problemet när man har en sådan strid är att det är när man intervjuas och pratar lön, då sitter man ensam med någon jävla HR-avdeldning framför sig, ofta flera personer – och det är då man ska våga säga nej. Om man inte är en sådan som älskar att sitta i motvind – de flesta människor älskar inte det utan tycker att det är obehagligt – då måste man, för att klara det, känna att man har kamraterna, kollektivet, i ryggen både som krav och stöd.

När sjuksköterskestudenterna i Västra Götaland började söka jobb i mars fick de löneförslag på mellan 26 500–28000 kronor.

– Om man talade med chefer på sjukhusen i våras så skrattade vissa av dem när vi sa 30, berättar Simon Renner.

För att peppa varandra spred de berättelser på sin Instagram om att ha tackat nej till jobb som inte gav 30 000 i lön. Sedan förändrades saker snabbt. I april beslutade regionfullmäktige i Västra Götaland att sjuksköterskor, barnmorskor och biomedicinska analytiker i sjukhusens dygnetruntvård – den typ av anställning som den absoluta majoriteten har – skulle få en löneökning på 2 000 kronor.

Efter det skiftadevittnesmålen på Instagramsidan från ”tackat nej” till ”tackat ja till anställning”. Lönerna folk fick var på minst 30 000 kronor. Simon Renner vet inte hur många som stod på sig och fick den lönen, men säger att den gemensamma uppfattningen bland sjuksköterskestudenterna är att de nu får igenom sina krav.

– Vi kände nog redan när vi tog examen i juni att vi hade lyckats, för de allra flesta som hade skrivit på ett kontrakt med regionen hade fått igenom de här kraven.

När Simon Renner, som gick på föräldraledighet efter examen, skulle ha en jobbintervju nyligen på en medicinsk akutsjukvårdsavdedlning på Östra sjukhuset i Göteborg var han inte ens orolig. Med all rätt. Han blev erbjuden 30 500 kronor och lyckades få 31 000.

Trots att många barnmorskor jublade den 1 december över att ha fått igenom flera krav var det ingen god stämning på förlossningen på Danderyds sjukhus. En orsak var just att nyexade barnmorskor gick in på högre löner än erfarna. I kombination med en orättvis lönestruktur orkar de flesta barnmorskor inte jobba heltid, en del är nere på halvtid.

Så skulle barnmorskorna fortsätta sin kamp för att få till bättre villkor, eller skulle de nöja sig och gå tillbaka till jobbet? Den frågan skapade konflikter på en arbetsplats som redan var indelad i läger, berättar Jeanette Vinberg.

– Vi hade tre läger. De som sa upp sig, de som inte sa någonting, och de som öppet inte sa upp sig. Man ifrågasatte sina kollegor på ett ganska hårt sätt. Det fanns kollegor till mig som inte ville säga att de var nygravida och därför inte ville säga upp sig.

När folk efter framgångarna började dra tillbaka sina uppsägningar skapade det nya sår. En del upplever att de tog kollektiva beslut medan andra hävdar att det alltid varit upp till var och en att ta individuella beslut. En orsak till varför det blev viktigt hur detta kommunicerades är att arbetsgivarorganisationen SKR (Sveriges kommuner och landsting) och Sobona i november hävdade att uppsägningarna och hot om uppsägningar kan räknas som olovlig stridsåtgärd. Frances Tuuluskorpi beskrev detta på sin blogg om arbetsplatskamper som ”ett desperat slag i luften” från arbetsgivarna. Hon känner inte till något fall där arbetare har stämts för detta. Om det hände skulle Arbetsdomstolen knappast kunna beordra folk att återgå till arbetet. Det kan inte uteslutas att de som sagt upp sig skulle tvingas betala skadestånd, men det innebär inte att man gjort något kriminellt, och skulle troligen handla om ett par tusenlappar. Och de pengarna ”skulle samlas in av den solidariska allmänheten, på ett kick. Det vågar jag faktiskt lova”, skrev Frances Tuuluskorpi.

Hotet fick ändå stor effekt, berättar Jeanette Vinberg.

– Det gick ganska snabbt att de drog det till att kalla det olovlig stridsåtgärd och sa att det var på grund av lönen, men där backade vi ganska fort. Och så hade vi en ganska bra diskussion. Det var inte lönt. Då gick vi på bättre arbetsmiljö, det var mer hållbart.

Hon upprepar att ”det är inte tillåtet att säga upp sig kollektivt” trots att detta endast är arbetsgivarnas version, och inte en objektiv sanning.

Idag är situationen på Danderyds sjukhus mycket bättre, och under sommaren har de nått en barnmorska per aktiv födande. Men det beror framförallt på vikande förlossningstal och att sjukhuset tagit in massor av bemanningsbarnmorskor – som kostar mycket mer och äter av de tillsatta miljonerna. Hur framtiden ser ut är fortfarande oklart, säger Jeannette Vinberg.

– Vi är precis uppe i en lönerevision där det första budet var så pinsamt dåligt så vi kanske har en barnmorskekris snart igen, vi får se. Jag håller tummarna för att vi kan påverka genom rätt kanaler den här gången.

När Simon Renner och de andra sjuksköterskestudenterna startade kampanjen fick de stöd och förståelse från många anställda inom vården, men också en del motstånd.

– Sjuksköterskor som hade jobbat länge kunde känna att ”ni som är helt nyfärdiga och kommer ut och inte vet någonting, ni ska inte komma hit och ställa en massa krav, ni ska vandra den vägen vi har gått”. Det var en liten tankeställare, säger Simon Renner, som rent socialt på arbetsplatsen inte ser fram emot att ha högre lön än folk som har jobbat ett antal år.

Studenterna försökte, likt som gjorts i tidigare liknande kampanjer från studenter, försvara sig med att om de höjer lönen så sänks ingen annans lön – tvärtom kan det ge ringar på vattnet. Men det har varit svårt att visa att det verkligen blir så. De anställdas löner stiger helt enkelt inte av sig självt, utan det måste till en kollektiv kamp även här, och det kan vara svårare när man väl har ett jobb.

Men framgången i Västra Götaland skulle kunna beskrivas som ett första exempel på att studenters kamp för höjda ingångslöner faktiskt bidrog till att höja lönerna generellt.

– Det var många sjuksköterskor som faktiskt kom fram och tackade oss för att de nu har fått 2 000 kronor mer i lön. De kopplade det till det vi gjorde.

Exakt hur turerna gick bland de folkvalda, och varför de höjde lönerna, vet ingen. Efter protester från Kommunal röstade oppositionen (S, SD, V och de lokala Demokraterna), som hade majoritet i fullmäktige, igenom att även under­sköterskor, skötare och ambulanssjukvårdare skulle få en liknande löneförhöjning. Det gamla argumentet att pengarna inte finns, hade tappat sin kraft.

– Att det blev ett påslag för att det var en sådan personalbrist under sommaren berodde delvis på att de sjuksköterskor som jobbat i flera år, speciellt kanske efter pandemin, var helt slut och sa upp sig, säger Simon Renner. Men jag vill också tro att vi spelade en liten roll i det, att vi sa till regionen: ni måsta skärpa er, annars kommer inte vi ta anställning.