– Jag brukar börja med allt elände i världen tills man bara öööh, sedan får man sätta på Retro FM eller något på mitten av dagen, säger Tobias Anderson på det där sättet han ofta uttrycker sig, där allvarliga meningar bakas ihop med några svårtydda eventuellt ironiska ord.

Han ger instruktioner till kollegan Mashal Shams och nöjer sig inte förrän krokarna på villataket – där det sedan ska sättas skenor som solpaneler ska fästas i – sitter med millimeterperfekta avstånd.

Att höra P1 på en byggarbetsplats är nästan lika ovanligt som att Sverige ansöker om Nato-medlemskap, men det här är ingen vanlig arbetsplats. Tobias Andersson har jobbat med detta och liknande jobb i decennier och företaget var från början hans pappas. Mashal Shams har precis börjat, hade ingen erfarenhet, måste lära sig allt – av Tobias. Ändå har de samma anställningsvillkor, samma lön, och lika mycket makt över företaget.

Varför då? Hur gick det till? Och är det ett klokt upplägg? För att börja dra i de frågorna behöver vi backa nästan 20 år, till när en ung Tobias Andersson fick frågan om han kunde hjälpa till att bygga scen i Helsingborg. 

– Jag tror det var Gyllene tider. De åker ju på turné då och då när Per Gessle vill tjäna lite mer pengar. De andra i bandet tjänar inte så mycket men det gör Per Gessle, han äger alla rättigheter till alla låtar, så det var ju taktiskt av honom, säger Tobias Andersson och glirar.

Han slutade sitt egentliga jobb på eftermiddagen, reste upp till Helsingborg, byggde scen hela natten, och medan ljud och ljus ställdes upp på dagen var han tillbaka på sitt dagjobb i Malmö. På kvällen återvände han till Helsingborg och när Per Gessle hade spelat in kvällens slantar och gått av scenen rev Tobias Andersson och hans kollegor ljud och ljus och scen hela natten.

Chefen löd under listan

Det var väl den ungdomliga energin som möjliggjorde de arbetsdygnen, men också att det var skönt med konkreta arbetsuppgifter – och så gemenskapen. Han började snart jobba fler timmar på ”humpföretaget” Find Your Crew. De osynliga timanställda arbetarna bakom de stora stjärnorna byggde starka band och började diskutera hur de skulle förbättra sina villkor. De försökte organisera sig fackligt men föll mellan stolarna på de etablerade fackförbunden. Det var då de skapade listan. De förklarade för chefen att nu kunde han inte längre välja och vraka bland timmisarna, utan nu var det listan som gällde. Högst upp stod den som hade jobbat längst tid i företaget och flest år i branschen. Men viss hänsyn hade också tagits till de anställdas behov, folk som hade stora kostnader att bära, eller små barn att ta hand om, ”måste få gå före ibland”, säger Tobias Andersson. 

– De har en mycket svårare situation och därför måste man – om man vill behålla någon enighet – ta hänsyn till det.

Gemenskapen som hade byggts upp möjliggjorde det som hände 2016. Ägaren till företaget hade tröttnat och skulle sälja, de anställda insåg att det kunde bli sämre med en ny ägare. Över en lunch bestämde sig Tobias Andersson och tre andra kollegor för att köpa företaget, vilket de fick göra på avbetalning. Under ett par år användes företagets vinster till att betala den förre ägaren. 

– Den ögonblickliga skillnaden när vi tog över var att det var 100 procent officiellt att det var listan som gällde, säger Tobias Andersson.

Enklare liv eller bättre liv?

Idag ägs Find Your Crew av 30 arbetande medlemmar. Alla som jobbar minst 80 timmar på ett år, och lägger en depositionsavgift på 500 kronor, erbjuds att bli medlemmar och alltså delägare. Företaget har växt flerfalt sedan arbetarna tog över, och jobbar idag mycket mer än bygga och riva scener. De möblerar om Folkets park i Malmö flera gånger om året för att möjliggöra olika slags aktiviteter, lägger golv på operan, gör snickerier åt Malmö stad. Men inte en enda person har anställts på heltid. Det har att göra med hur branschen ser ut, och att det inte finns mycket jobb på vintern. Men att dela på de timmar som finns är också grunden i Find Your Crews syn på jämlikhet. Det gör att det är en arbetsplats för de som söker stor flexibilitet men klarar sig utan en stabil ekonomisk trygghet.

– Jag hade kunnat ha ett mycket mer välbetalt jobb och haft ett mycket enklare liv i den meningen, men jag vill ha möjligheten att säga att nu vill inte jag jobba de här månaderna, dagarna, veckorna, ett halvår, utan nu ska jag åka iväg till Grekland på något jävla möte, säger Linus Nilsson, som har jobbat på Find Your Crew sedan 2015.

I år är han invald i ”centralkommittén” som sköter den dagliga administrationen utifrån medlemmarnas instruktioner. Han tillägger att till skillnad från många andra arbetsplatser med behovsanställningar blir du här inte bestraffad om du tackar nej till pass. Din plats på listan ligger fast den dag du vill jobba igen.

– Jag tänker på morsan, hela hennes liv kretsade mer eller mindre kring hennes jobb och sedan en dag när hon går i pension så förväntas hon bara gå: ”nu ska du lämna hela din sociala värld som du har byggt upp under 40 år och så ska du vara hemma, du ska inte vara här längre”. Eller så blir du uppsagd, företaget går i krasch och du har byggt hela ditt liv kring den här enheten som egentligen inte bryr sig om dig mer än att du är där för att producera värde. Det sättet att se på arbete som det viktiga i livet tror jag är farligt.

*  *  *

Det har gått bra för företaget och nu är det dags för löneförhandling. Alla anställda är samlade.

– Jag tycker att Helene, som har två små barn hemma att ta hand om, borde få högre lön än jag. Det känns inte rätt att vi tjänar lika mycket, säger Niklas.

– Nej, svarar Helene, om det är någon som ska få högre lön så är det väl Carlos? Du vet ju hur svårt han har att få det att gå ihop.

Så, på ett ungefär, kan det låta när arbetskooperativen som Kristin Wiksell har studerat ska prata lön.

– När de diskuterar löner finns den här tendensen att man vill höja andras löner, att man känner varandra och tar in andras perspektiv. Det blir inte samma konkurrenssituation mellan en själv och arbetsgivaren som på ett vinstdrivande företag.

Likalön är normen

Oftast slutar diskussionerna på samma sätt: lika lön för alla. Och istället för löneförhöjning tas ökade intäkter ofta ut i arbetstidsförkortning. 

– Det är de väldigt tydliga med, att tid ska vara en belöning istället för pengar. De menar också att om de jobbar mindre, och tjänar lite mindre, så konsumerar de mindre och bidrar till ett mer hållbart samhälle.

Kristin Wiksell studerade fem mindre arbetskooperativ som verkar i olika delar av den privata tjänstesektorn. De hade allt mellan 3–11 medlemmar, och hade bedrivit verksamhet i 3–30 år. Under arbetet med sin avhandling märkte hon att de fem arbetskooperativen hade något gemensamt: de gjorde motstånd mot det kapitalistiska system de verkar i. Detta var också den kanske främsta källan till konflikter. Var går gränsen mellan de ideal vi står för – som solidaritet, jämlikhet, omställning – och vilka ekonomiska möjligheter ett uppdrag ger? När säger vi nej? Det hade arbetarna olika svar på. Men att de har konflikter och lär sig att lösa utmaningarna tillsammans, är också ett uttryck för ett av arbetskooperativens ideal: att praktisera direktdemokrati. Genom sitt sätt att organisera arbetet gör de något som går djupare än den representativa demokratin. De talar om, och verkar för, en ekonomisk demokrati: att vi ska få maximal makt och inflytande över vad vi gör på jobbet. ”De kooperativa praktikerna väcker inte bara frågor om hur arbetet ska organiseras, utan också om hur samhället i stort ska organiseras”, skriver Kristin Wiksell.

– De tycker att det är väldigt viktigt att man ska jobba för att leva, istället för att leva för att jobba.

Gräsrotsdemokrati är kämpigt

Det svåraste när Jessica Haskel gjorde sitt första knäck för Find Your Crew 2008 var att inte göra någonting. Efter ett par timmars intensivt riggande, rullande och bärande fanns inget att göra. Timmarna gick. Det kändes fel, inte bara för att hon är rastlöst lagd, utan för att hon var ny på jobbet och ville visa vad hon gick för. Men att ta egna initiativ ställde bara till det för någon annan.

– Jag sa det senast igår till en av de nya, att det är något jag verkligen lärt mig: ta inga egna initiativ.

Den principen gäller bara vid större scenbyggen. För andra jobb inom Find Your Crew krävs ofta motsatsen. 

– Men det säger något om hur hur arbetsmarknaden är, man måste se produktiv ut hela tiden, säger Linus Nilsson.

Samtidigt är vi idag inte vana vid att ha reell makt och inflytande, och det ställer till det, menar han.

– Man pratar gärna väldigt stort och fint om medlemsstyrning och om gräsrotsdemokrati, men det kräver en del, det är inte bara härligt att få vara med och bestämma. Det är också tidskrävande och jobbigt och ett ansvar. Och det är svårt att hitta det engagemanget när vi har ett samhälle där man inte får bestämma något men där allting liksom är serverat.

* * *

Att driva ett arbetskooperativ i Sverige är sannerligen inte att få något serverat. Det menar statsvetarprofessorn Bo Rothstein. 2020 gav han ut rapporten ”Varför ingen ekonomisk demokrati i Sverige?” på tankesmedjan Arena idé. Han radar upp skäl till varför vi borde ha många arbetskooperativ i Sverige: jämfört med företag som styrs av externa kapitalägare så presterar arbetskooperativ bättre, de har högre produktivitet, betalar högre löner, har fler nöjda anställda och mycket lägre personalomsättning; dessutom har Sverige haft många andra typer av kooperativ, en stark arbetarrörelse, och en ”stark uppslutning till demokrati”. 

Facken skulle tappa makt

Men i verkligheten har Sverige ytterst få arbetskooperativ jämfört med många andra länder. En av orsakerna till detta är enligt Bo Rothstein att ”den politiska vänstern” i Sverige varit relativt oengagerad i frågor om ekonomisk demokrati i tre decennier. Ett mer aktivt motstånd har kommit från fackföreningarna. Ett exempel handlar om när Ford skulle sälja Volvo och civilingenjörsförbundet på Volvo hade långtgångna planer på att ta över företaget. Det strandade, dels för att de offentliga pensionsfonderna vägrade ge några krediter och dels för att fackförbundet ”Metall på Volvo vägrade att över huvud taget diskutera idén,” skriver Bo Rothstein. ”I dag ägs Volvo Cars av en kinesisk kapitalist med starka band till det kinesiska kommunistpartiet, en organisation som knappast är känd för sin interna demokrati.” Vad Volvo hade kunnat vara idag om det hade varit medarbetarägt, och arbetarna själva hade kunnat besluta vad som skulle produceras, kan vi bara fantisera om. 

Så varför står facken i vägen för företag som praktiserar ekonomisk demokrati, som ger arbetare makt över sina liv? Bo Rothsteins tes är att det handlar om att fackens existensberättigande bygger på förhandlingen med arbetsgivarna, och på att agera inom de formella strukturer vi byggt upp i Sverige, där facken är experter på detaljrika regelverk och lagar med långa namn. 

”Skulle de anställda äga eller genom något annat arrangemang vara de som styrde företaget, faller hela denna fackliga maktbas samman eftersom det inte längre finns en motpart att förhandla (eller strida) med” skriver Bo Rothstein. ”Fackföreningar har därför som organisationer ett starkt intresse av att motverka alla former av personalägda eller av personalen demokratiskt styrda företag.”

Kooperativ i motvind

Många av de som driver arbetskooperativ menar att hela det svenska samhället är riggat. På gymnasiet kan du studera företagsekonomi utan att få veta att det finns något som heter kooperativ. På högskolornas ekonomi-utbildningar nämns kooperativ i förbifarten. Det finns en uppsjö av starta-eget-bidrag och råd och stöd att få, så länge du inte vill starta ett jämlikt kooperativ. Om du vill ha ett banklån och säger att ni är att arbetskooperativ tas ni inte som seriösa. Det är med andra ord långt bort ifrån den lag som finns i till exempel USA – som har långt fler arbetskooperativ (och mycket lägre fackanslutning) – där arbetare har förtur att ta över ett företag om det är nedläggnings- eller utförsäljningshotat.

* * *

Tobias Anderssons främsta förslag för hur politiker och fackföreningsrörelsen skulle kunna främja arbetskooperativ i Sverige är pensionsfonderna. 

– Jag vet ingen annanstans där det finns så mycket pengar, och jag vet ingen annanstans där det hanteras så kortsiktigt, säger han.

– De skulle kunna investera i konkreta företag istället för i aktier. De borde köpa nedläggningshotade företag och skapa möjligheter för arbetarna att driva dem vidare.

Men han sitter inte och väntar på att politiker och facken plötsligt ska börja intressera sig för dessa frågor. Efter omkring 15 år på Find Your Crew har han gjort om familje­företaget Solar Polar till ett expanderande kooperativ. Här gäller fastanställningar och likalön, och arbetslagen bestämmer själva sina arbetstider. Men det är svårt att påverka ekonomin de verkar i, som att säkerställa att solpanelerna de sätter upp inte medför mineralbrytningsrelaterad miljöförstöring eller exploatering av arbetare.

– Det är den kineiska massproduktionen som gör att priserna pressas vilket gör den här omvandlingen möjlig, säger Tobias Andersson.

– Som med alla annan ohelig klimatallians finns det ju en aspekt av att man gör det på någon annans bekostnad.

För stunden lägger Solar Polar valet på kunden som får möjligheten att köpa dyrare solpaneler från Tyskland eller Litauen, där arbetsvillkoren kan antas vara bättre.

Köpenhamnsmodellen

För att bygga kooperativ styrka söker han inspiration på andra sidan bron. I Köpenhamn finns enligt Tobias Andersson över 30 arbetskooperativ som stöttar varandra, samordnar sig och uppmuntrar konsumenter att välja kooperativt.

– Det finns mycket att tjäna på att göra något liknande. Om vi tänker att vi är på väg i en ekonomisk kris, vilket inte är helt omöjligt om vi ser på boendepriser och löner och inflation och krig i världen, pandemin, komponentbristen – det finns halvmånga saker som pekar i den riktningen. Och det kommer naturligtvis leda till att en hel del företag kommer vilja göra nedskärningar eller lägga ner. I en tid med ett ganska svagt kollektivt skyddsnät tänker jag att en lösning är att själva bygga det kollektiva skyddsnätet på arbetsplatsen, säger han.

– Om firman ska lägga ner, om pappersbruket ska lägga ner: att man i alla fall överväger att man kan fortsätta driva pappersbruk. Man kanske har idéer som man inte har delat med sig av till cheferna eller som de kanske inte har nappat på, som man nu kanske kan genomdriva med sina kollegor.

Tobias Andersson sänker det sista fesljumma kaffet innan han ska spänna fast sig i säkerhetslinan på taket och skruva fast skenor för solpanelerna. Den representativa demokratin diskuteras fortfarande på P1, som den gör varje dag i sina olika former, långt borta från människors direkta inflytande. 

– Det går alldeles utmärkt att driva ett pappersbruk själva, säger Tobias Andersson.

– De där vd-arna i ledningsgruppen är inte avgörande för den dagliga driften. 

<hr/>

ENKÄT: Vad är bäst med att jobba i ett arbets­kooperativ, och hur förändrar ni världen?

Tinna Harling, Egnahemsfabriken Tjörn, som bygger hus tillsammans med de som ska bo där.

– Det är jätteroligt att jobba med saker jag tror på, istället för med ett mål att bara tjäna pengar. Det jag tror på är att vi måste förändra sättet vi bygger bostäder på i Sverige, och det är det vi gör, att bidra med goda exempel och visa att det går att göra.

– Alla de bostäder vi byggt har vi gjort på ett hållbart sätt, vi bygger med de som ska bo där så att de också lär sig saker. Och det här med bostad som en rättighet är en väldigt viktig del för att göra världen bättre. Vi kanske inger lite hopp och drömmar i folk.

Stefan Bydén, Melica, tio gröna konsulter som jobbar med allt från turism till landsbygds­utveckling.

– Man slipper chefer och slipper vara chef. Vi är ju konsulter som egentligen skulle kunna ha egen verksamhet men vi blir starkare tillsammans. När vi behöver hjälp av andra behöver vi inte fakturera varandra.

– Vi håller på med täckning av en deponi i Lund för att det ska bli mindre lakvatten och sådant, men då såg vi till att Lunds renhållningsverk sökte pengar från klimatklivet för att inrätta så kallade klimatfönster på deponin som minskar metanavgången. Metan är ju ett stort problem på gamla deponier. Så den typen av tilläggslösningar försöker vi få till.

Stig Swedberg, Kulturlandskapet, som arbetar inom allt från arkeologi till arkitektur.

– Vi vill behandla alla lika, och att alla ska ha lika möjligheter att utvecklas. Vår grundtanke är ganska anarkistisk, vi utgår lite grand från tanke om att full jämlikhet uppnår man inte förrän man accepterar att alla är olika. Det tycker jag både är det roligaste och det svåraste, att försöka fördela det på ett arbetskooperativ och jobba utefter de förutsättningarna.

– Vi har fungerat som arbetskooperativ i 20 år. Man måste inte göra som vi gör men vi har visat att man kan göra så här, och att det fungerar att arbeta demokratiskt och icke-exploaterade i en kapitalistisk kontext. Det är nog vår största samhällspåverkan.