Tidigare under sommaren hade hon anmält samma man för sexuellt ofredande efter en händelse utanför hennes hus, i en stadsdel i södra Stockholm. 

Nu rörde han sig rakt emot henne.

– Det hann gå en massa saker genom mitt huvud. Jag såg framför mig hur jag skulle dö där på gräsmattan. Jag kunde nästan, som i ett skolboksexempel, räkna ut var han skulle hinna ikapp mig. Och jag hann tycka synd om min hund, säger hon.

Avslaget en chock

Hon lyckades gömma sig och tog sig sedan hem, men var livrädd. Polisen som hon larmat hade inte hittat mannen, och hon bor i en lägenhet med loftgång utanför.

En kvinnojour hjälpte henne att fly och hon bodde på hotell i några nätter. Sedan dess har hon levt utan någon fast punkt. Bland det första hon gjorde var att söka förtur i kön hos det kommunala bostadsbolaget för att byta stadsdel. Hon fick nej – hon anses nämligen ha möjlighet att byta sin lägenhet själv. 

Men Anna själv menar att det inte är så lätt. Dels lever hon på sjukpenning och försörjningsstöd, vilket gör att många hyresvärdar ratar henne. Dels har hon skyddad identitet efter ett tidigare hot och kan inte annonsera öppet efter ett byte.

Hon beskriver avslaget som en chock.

– Jag minns att jag övervägde att behålla lägenheten, om det var det enda alternativet. Det kändes som att jag fick välja mellan hemlöshet eller att bo i en lägenhet där jag kan dö. Det kröp in någon form av skam också, tänk om det är jag som överdriver? Borde jag bara åka hem och skämmas?, säger hon.

Inte hemma på fyra månader

Mannen identifierades till slut och åtalades för olaga hot. Rättegången blir i mars nästa år. Anna är lättad över att han ställs inför rätta. Samtidigt innebär det att hotbilden mot henne har ökat. Han har hennes adress och hennes riktiga namn. I samband med att åtalet väcktes sa polisen att hon inte ska befinna sig i stadsdelen där hotet skedde. 

Nu har hon inte varit hemma på snart fyra månader. Under några dagar betalade socialtjänsten plats för henne på ett härbärge, men mest har hon fått klara sig själv. Då har hon flyttat mellan olika kvinnojourer. Men ingen av dem anser sig kunna hjälpa henne i längden eftersom kommunen inte betalar för platsen.

Efter att Anna överklagade och förvaltningsrätten gav kommunen bakläxa fick hon en månadshyra betald för ett korttidskontrakt hos stiftelsen Her house. Där bor hon nu i en nästintill omöblerad lägenhet. Kvinnojouren lånade ut en madrass när hon flyttade in.

– Det är en rotlöshet som jag tror att jag kommer att begripa först när den är slut, säger hon.

Hon har försökt byta sin lägenhet under hemligt namn och med en bildlös annons på en privat bytessajt. Och hon har sökt lägenheter i den interna kön hos sitt bostadsbolag. Men utan resultat. 

Hon har också överklagat avslaget om förtur i kön. I torsdags förra veckan fick hon veta att beslutet ligger fast. Nu vet hon inte vad hon ska göra.

– Om förtursutskottets analyser avviker så mycket från åklagaren och polisens skyddsbedömning, då vet jag inte vilka matriser eller mätverktyg de använder. Det är ett system där jag inte har chans att påverka och jag har ingen insyn i hur de resonerat. Det är förnedrande, säger hon.