Plötsligt är det helt normalt att skryta om en lyckad bostadskarriär, eller att drömma om tillvaron där ränta läggs på ränta. Men om du lyfter att det kanske inte alltid kommer att bli billigt att låna, eller att priset på en lägenhet inte i all evighet kommer fördubblas med ­jämna mellanrum, då dödar du festen. 

Sverige har feber. Snart sprängs termometern. Om allt det handlar hans ”Girig-Sverige” med riviga undertiteln ”Så blev folkhemmet ett paradis för de superrika”. Men det är ändå inte där vi börjar. 

Självbilden är förvrängd

Andreas Cervenka, oförskämt pigg för att kvällen innan ha varit på sitt förlags stora jubileumsfest, ska först kommentera den senaste startupskandalen. Voi-grundaren Fredrik Hjelm har blivit så kränkt när en artikel kastat en kritisk blick på hans verksamhet att att han vill införa en ”magisk knapp” som leder vidare till ofiltrerad, oemotsagd företagskommunikation. Klarnas guru Sebastian Siemiatkowski ger honom emfatiskt medhåll.

Tyvärr är det ju så att det är först efter kriser och krascher som alla ser galenskaperna. Uppgången nöter ned det kritiska tänkandet.

Vad säger det om branschens profiler?

Vad säger det om ekonomijournalistikens vardagslunk?

– Det där känner jag igen, säger Andreas Cervenka, som för Dagens Industris räkning gjorde några år i kaliforniska techmetropolen Silicon Valley, där entreprenörer lever det goda livet medan alla som sköter marktjänsten tvingas till husvagnsliv – ett ordinärt hus kostar drygt 30 miljoner kronor – längs vägarna. 

– En liten bubbla där man tror att man löser alla världens problem och är smartare än alla andra. Det är en förvrängd självbild som blåsts upp under 15 år av galna värderingar. Man har badat i pengar. Uppenbarligen har det gjort något med dem. 

– Finns det några som fått mer positiv publicitet än Voi och Klarna? Slutsatsen de drar är väl att det borde vara 100 procent hyllningar, som de blivit bortskämda med.

Varför har det varit så?

– Vad gäller tech började det som ett slags pryljournalistik. Som att livestreama från Apples releaser, som en flera timmar lång sektövning. Det är inte riktigt så man gör när Electrolux släpper nya diskmaskiner. Jag har ju varit på de där evenemangen och det är som en kinesisk folkkongress. Men i USA har det i alla fall blivit ett uppvaknade. Sverige har… en del kvar att göra.

Det verkar finnas en utbredd stolthet över svenska startups som genererar förmögenheter och börsexplosion. Kan du känna den?

– Entreprenörskap är det väl ingen som är emot, det är ju jättebra för Sverige. Men det som är märkligt är att vårt kritiska tänkande förvrängts av att vi levt under en period där tillgångar automatiskt har stigit, och det har krossat alla gamla normala ekonomiska regler och alla normala affärsmodeller. Den huvudsakliga affärsidén för de här bolagen är att öka värderingen. Det blir ett självändamål att blir en enhörning. Den elaka skulle säga att vi har en extrem koncentration av övervärderade bolag i Sverige.

Hur många av dessa bolag är luftslott som när som helst kan falla genom molnen?

– Relativt många. Och med luftslott menar jag inte att det behöver vara något fel på bolaget, men ta Klarna, i en normal värld skulle det vara värt 40 miljarder kronor och inte 400. Men om Klarna värderas ner till 40 imorgon skulle det ses som en katastrof, då ”kraschar” bolaget. Elsparkcyklarna är manifesteringen av den nya typen av ekonomi. Alla fattar ju att åtta aktörer inte kan bli lönsamma, kanske inte ens en. Det spelar ingen roll för investerarna, de vill bara ha tillväxt. Men nu stiger räntorna. Vi befinner oss i ett paradigmskifte.

– Tyvärr är det ju så att det är först efter kriser och krascher som alla ser galenskaperna. Uppgången nöter ned det kritiska tänkandet.

Från empati till galen blick

Det som har hänt med Sverige är att en sällsynt giftig brygd kokats över tid. Politiker, myndigheter och näringsliv håller gemensamt i sleven. Andreas Cervenka försöker reda ut detta. Bostäderna. Börsen. ISK. Riksbanken. Skatterna som försvann. Allt hänger ihop, allt har fört oss till denna punkt. 

– Så här, om man haft ett möte mitt på 90-talet med några gubbar som rökte cigarr och rullade cognacskupor och planerade hur de skulle göra Sverige mer ojämlikt, så skulle de inte ha kunnat lyckas bättre än vad vi sett i verkligheten. 

– Jag får ofta frågan: ”Jaha, folk blir rikare och rikare – så vad är problemet?” Det här att vi inte ens ifrågasätter förmögenhetsklyftor. ”Jag vill ju också bli rik!” Sverige har genomgått en svår personlighetsförändring. Någon som inte träffat oss på 25 år skulle inte känna igen oss. Vad har hänt med Sverige som hade empati och månade om svaga? Nu ersatt av en affärsman som springer runt med för kort kavaj, Rolex och något galet i blicken.

Du jobbade tidigare på Dagens Industri. Den tidningens ledarsida uppskattar ju den utveckling Sverige haft. PM Nilsson anser att ”svensk kapitalbildning äntligen fungerar”. Vad säger du om det?

– Svensk kapitalibildning fungerar alldeles utmärkt för de som redan har pengar, det är där kapitalet bildas. Min poäng är inte att det är ett problem att människor blir förmögna utan att hela spelplanen är riggad. Några har fått enorma fördelar. Men de varken kan eller vill se det själva, utan de tycker att det är deras egen förtjänst. Det är klart att man kan vilja ha ett sådant samhälle, men jag tror inte att det håller eller är bra ens för miljardärerna. Och det har absolut ingenting med marknadsekonomi att göra. Vi privatiserar vinster och socialiserar förluster. Nej, då är det ingen marknadsekonomi.

Sverige är idag bland de globala värstingarna när det kommer till ojämlikhet. Tolfte plats, enligt Credit Suisse. Men då har vi länder som Ryssland och Förenade Arabemiraten framför oss.

– Uppenbarligen finns det mycket bred politisk uppslutning att vi ska ha det så här, för det har varit olika typer av regeringar, och inget har hänt efter skiftet 2014 – annat än att vi slopade också värnskatten. Så det måste finnas överväldigande majoritet i riksdagen för att vi ska ha de högsta förmögenhetsklyftorna i västvärlden. Hur ska man annars tolka det?

En klassisk invändning mot miljardärslistor är ju att ”det här är inte riktiga pengar, de är låsta i företag”. Ja, men det är därför de är miljardärer!

”Samhället har kidnappats”

Andreas Cervenka menar att förändringen inte stannar vid våra plånböcker, utan präglar oss alla in i kärnan. Han talar om en ny mentalitet. Girig-Sverige är produkten av politiska beslut. Men samtidigt summan av tio miljoner individer. Som letar nästa raket på Avanza. Som försöker få aktiehandel att vara feminism. Som kalkylerar boende i antal trappsteg till önskat resultat.

– Hela samhället har kidnappats. När man på goda grunder ifrågasätter att vi gjorde en reform med ISK som kostar 160 miljarder (uteblivna skatteintäkter), men där tre fjärdedelar tillfaller tre procent av svenskarna, då heter det att man bedriver häxjakt på småsparare. För att ta bara ett exempel.

– Joe Biden, trots allt inte känd som en vänsterextremist, har ju lagt fram en förmögenhetsskatt, vi får se om den går igenom, men i Sverige finns inga som helst förutsättningar att lägga sådana förslag. Du kan ju tänka dig, det skulle bli topplockssprängning på Dagens Industris ledarsida.

Om jag förstår det rätt vill presidenten beskatta också orealiserat kapital. Kan du förklara?

– Förmögenheterna jag skriver om i min bok är till största delen värdeuppgångar, alltså orealiserat kapital. Det är så man har sina pengar om man är rik. En klassisk invändning mot miljardärslistor är ju att ”det här är inte riktiga pengar, de är låsta i företag”. Ja, men det är därför de är miljardärer! För att de inte har pengarna sittande på ett vanligt bankkonto. Så det är inte orimligt att man ska kunna beskatta även värdeuppgångar. 

Lek med tanken att, säg, vänsterpartisten Ali Esbati skulle gå ut och föreslå något liknande här i Sverige. DDR-Sverige! Expropriering!

– Ja, exakt. Jag har ju fått frågan om jag är rädd att stämplas som vänsterextremist nu när jag skriver för Aftonbladet, men i så fall är ju Financial Times en vänsterextremistisk tidning, de har ju föreslagit förmögenhetsskatt på ledarplats, att man måste tänka om med hela aktieägarkapitalismen. Var finns den diskussionen i Sverige?

– Det är som om miljardärerna har fantom­smärtor från löntagarfonderna, att de vaknar svettiga mitt i natten och skriker över skattetrycket. Ja, det är kanske jobbigt för vanliga löntagare, men inte för dig.

Var kommer du ifrån i allt detta? Påtalar du mest en farlig glitch i den kapitalism som du egentligen gillar? Eller är det mer så att du tycker dig se en så fundamentalt defekt att precis allt måste rivas? 

– Jag är i grunden marknadsliberal. Min pappa kommer från ett kommunistiskt land, Tjeckoslovakien. Men även en marknadsekonomi bygger på vissa principer. En princip är att det måste finnas legitimitet. Det saknas nu när vi har en planekonomi för de en procenten eller snarare för de 0,05 promillen, alltså för de 542 svenska miljardärerna.

Känslostyrd dumkapitalism

Den som följer Andreas Cervenka, kunde notera att något hände under tiden i Silicon Valley. Ja, han rapporterade hem om enhörningar och fullt utvecklade megabolag. Ja, han köade med Mark Zuckerberg till glasskiosken. Men inte det. Snarare att hans kritik blev mer konkret, mer drastisk. Som om hans tålamod tog slut. Det kan nog stämma, säger han.

– Jag kände att Sverige med stormsteg är på väg mot Silicon Valley, även om våra gated communities inte har taggtråd utan bara höga kvadratmeterpriser. Jag tänker på kontrasten mellan miljardärer och skuggsamhället, på att en person som Connie Jonsson har 18 miljarder medan tio papperslösa trängs i en tvåa i Flemingsberg. Så ja, jag blev nog lite hårdare. Och ska man kritisera saker ska man göra det utifrån deras principer, utifrån marknadsekonomins principer, annars blir man inte tagen på allvar.

Klarade affärstidningens läsare av att absorbera din kritik?

– Ja och nej. Det finns i finansvärlden en frustration över vad man ser som excesser och osunda affärer. Men sedan finns också dumkapitalismen som är väldigt känslostyrd. Någon skrev: ”Han hatar företag!” Alltså, om man som Ericsson drivit ett mutsyndikat i 30 år och ingen tar ansvar, det är att hata företag och göra företagande en enorm otjänst. Att älska företag… är att avslöja det här.

Du skriver att ”grubblerier kring kapitalismens baksidor är lika sällsynta som svenska segrar i Champions league”. Och då handlar det om svenska näringslivets oförmåga. Här verkar många frukta socialdemokrater mer än växande klyftor. Lika många verkar känna sig närmast förföljda. Tror de på det själva?

– Bra fråga. Är det genuint eller bara en charad? Inget av alternativen är särskilt sympatiskt. Men ja, det är förbluffande. Följer man alls inte med i diskussionen? Tar man inte in fakta?

Socialdemokratin förekommer flitigt i din bok. En återkommande karaktär är Ilija Batljan, en gång i tiden landstingsråd med partibok, numera multimiljardär och vd för Samhällsbyggnadsbolaget (SBB) som köper upp fastigheter och hyr ut dem till det offentliga. Han verkar krypa under ditt skinn? 

– Han symboliserar väldigt mycket av det nya Sverige, en vinnare på tillgångsinflation ­och de låga räntorna. Hans bolag hade aldrig varit möjligt utan den skjutsen. Och han har ju maximerat det genom att expandera så fort som möjligt. Sedan har han också maximerat det andra som pågår i Sverige, privatiseringar, och det har han gjort med sina politiska kunskaper. Man ska inte dra några paralleller, men vad är kleptokrati egentligen? Det är att man tar över tillgångar som ägs av det gemensamma och man gör det genom sina politiska kunskaper och kontakter. Exakt som Batljan. Han har inte gjort något kriminellt. Men det är ett system som han har utnyttjat. Han vet hur han ska sälja in sig till kommunalråden. Att ha mage att kalla det bolaget för ett samhällsbyggnadsbolag… Vems samhälle då? Att ta över tillgångar som kommer att göra kommuner fattigare – det är rent matematiskt, det är ingen åsikt – vilket samhälle bygger det? Bara hans eget.

Vi är i ett läge där vi kör 300 på motorvägen och det kommer en kraftig kurva och vi diskuterar om vi ska släppa en millimeter på gasen…

”Hur fan är det möjligt?”

I en bredare bemärkelse berättar Andreas Cervenka om finansifiering, att det offentliga inte längre har någon spärr mot den privata marknaden. Det blir rimligt att ett statligt bolag jämför sig med Investor, eller att Samhall jagar avkastning även om det betyder att funktionsnedsatta inte längre klarar effektiviserade beting, eller att Region Stockholm duckar journalisters frågor genom att hänvisa till ”tyst period”, ett begrepp som saknar relevans utanför börsen.

– Man missförstår helt och hållet sin uppgift. Jag såg att en myndighet som sökte varumärkesansvarig. En myndighet är inget varumärke! En generaldirektör behöver inte personal branding. Det här hänger ihop med svängdörrarna mellan förvaltning och näringsliv, och då blir exempelvis en myndighet bara en språngbräda till något annat med dubbelt så hög lön, och det är ju bra om du vill äga en villa i Bromma.

Sverige har alltså inte bara extrem belåning och extra börsuppgång och extrem skattepolitik. Vi har dessutom extremt väloljade svängdörrar.

– Ja. Det där ser man hela tiden. Jag har skrivit om Finansinspektionen där chefen för regelefterlevnad hoppar över till Handelsbanken och under tiden han förhandlar med Handels­banken så sitter han kvar som ansvarig för banktillsynen, som just då hade ärenden som gällde just Handelsbanken. Hur är det möjligt? Det är inte okej. Så jag har en fråga till Magdalena Andersson. Kan du lova att inom fem år från din avgång som partiledare och statsminister inte ta ett jobb för en storbank? Det tycker jag hon borde kunna lova. Annars är hon inte på riktigt.

Utgångspunkten är att jag tror att det går att förändra saker och att det sunda förnuftet alltid vinner i längden, att det bra systemet alltid vinner över det dåliga, att ärlighet alltid vinner över förljugenhet och korruption.

Sverige närmar sig sanningens minut, säger Andreas Cervenka. Och han är inte imponerad av den roll som Riksbanken spelat. Han radar upp misstagen. Intellektuellt tunnelseende. Fundamentalistisk pennningpolitik. Negativa jämlikhetseffekter. 

– Vi är i ett läge där vi kör 300 på motorvägen och det kommer en kraftig kurva och vi diskuterar om vi ska släppa en millimeter på gasen… Riksbanken ligger kvar med sin nollränta och sina innehav. Samtidigt har svenskarna mer än 4 000 miljarder i bostadsskulder. Det är jättejobbigt läge.

Du ser en fruktansvärd krasch i kristallkulan. Men då tror jag att många tänker att Riksbanken och politiken kommer att skjuta till det som behövs. Som under senaste finanskrisen, som under pandemin, som när det blev dyrt att tanka och tända lampan. Frågan är bara hur många hundra eller tusen miljarder det blir. Har de fel?

– Ett otroligt viktigt ögonblick var när Riksbanken gick in och räddade bostadsmarknaden under pandemin. Man köpte bostadsobligatoner för att man såg en så stor riksfaktor för ekonomin. Det var nog rätt utifrån ett myndighetsperspektiv. Men det noterade många som en massiv bail out. Det sopade bort mycket av risktänkandet. Människor tror att bostäder alltid stiger och räntan alltid kommer att vara låg.

– Fallhöjden är väldigt stor. Men det händer inget politiskt. Hur kan man bränna tio år av nollränta utan att börja fasa ut ränteavdragen? Det är oansvarigt. Vi har försuttit chanserna till tillnyktring.

Du har en formulering som satte sig hos mig: ”För många svenskar är jakten på en bättre framtid som att jaga sin egen skugga.” Och du skriver att förlorarna är lågmälda. Knyter näven i fickan. Bidar sin tid. Men sedan då?

– Sedan tror jag vi väljer politiker som gör något annat. Problemet är att utvecklingen har en tendens att slå över mellan ytterligheter. Är man rädd för DDR-Sverige så borde man vara aktiv i att försöka ändra det vi har nu, för annars är risken att det slår tillbaka och att det blir… revolution ska jag inte säga, men att det blir en extremism åt andra sidan som kanske inte heller gynnar Sverige.

Jag sysslar rätt mycket med klimatjournalistik. Där finns ett fenomen, doomerism, som kort sagt är att fastna i att allt kommer att gå åt helvete, i att utmaningen är ohanterbar och för svår. Hur gör du för att inte bli domedagsprofet?

– Om du är pessimist skriver du inte artiklar, då berikar du dig själv och lägger upp ditt förråd med ravioli. Utgångspunkten är att jag tror att det går att förändra saker och att det sunda förnuftet alltid vinner i längden, att det bra systemet alltid vinner över det dåliga, att ärlighet alltid vinner över förljugenhet och korruption. Och att solidaritet alltid vinner över girighet. Jag är optimist.

Men du beskriver ändå sista etappen mot avgrunden. Var finns hoppet här och nu?

– Ja, men det är till exempel hoppfullt om man är som 80 procent av svenskarna och anser att det är fel att man släppt iväg svenska skolor så att de kan ägas från Luxemburg. Då har det skett ett uppvaknande tack vare fakta­baserat opinionsarbete som lyckats få upp frågan på högsta politiska nivå. Det är min tanke. Att få igång en debatt så att människor kan göra informerade beslut. Då kan man förändra. Då kan man förändra allt.