En av de stridslystna, välformulerade mörkblåa tyckare som syns och hörs mest och som ansträngt sig allra hårdast för att öppna den borgerliga Tidö-famnen för Sverigedemokraterna.

Det har varit ett långt och tufft slitande som nu i mars också landade henne på Dagens Nyheters ledarsida – vilket fick de mer liberala läsarna att spotta ut frukostkaffet i raseri. Är ­Teodorescu ett headhuntat högeralibi för medel­klassens medlemsblad, som i det rådande debattklimatet allt oftare absurt anfalls för att vara råvänster på grund av sin tydliga ställning mot den moderna migrationspolitiken? 

– Nej, det var jag som tog kontakt. Jag högaktar DN för att de tog det liberala ansvaret genom att ta in mig, förklarar Alice Tedorescu, bekvämt sittandes i Kung Carls flärdfulla hotellbar vid Stureplan i Stockholm. 

Chefslön på 98 000 kronor

Det totala kaoset med nättidningen Bull­etin – vars målbild var att bli ett New York Times på svenska – har dissekerats och analys­erats och hånats noggrant de senaste tre åren. Sajten lanserades i december 2020 med välfylld portmonnä och Alice Tedorescu som politisk chef med en lön på 98 000 kronor i månaden, enligt grundaren Tino Sanandaji. Redan i mars 2021 klev hon av efter en konflikt med Bulletins ägare, och fick efter förhandlingar tre månaders lön som fallskärm.

Två år senare förklarar Tedorescu kalabaliken bland de konservativa så här: Hon blev blåst.

– Jag började i tron att Bulletin var vad som utlovats av de tre ägarna: Tino Sanandaji, Pontus Tholin och Paulina Neuding. När jag var mammaledig blev jag varse att två av dem inte respekterade ett beslut fattat av Neuding, som också var chefredaktör. Jag försökte få ägarna att inse att de inte kunde överträda grundläggande publicistiska principer. När det inte gick lämnade jag eftersom min journalistiska integritet är central. En mycket tråkig erfarenhet som jag tar med mig som en påminnelse om vikten av att gå på sin magkänsla.

Många tycker inte om att jag inte uppfyller bilden av invandraren som ett offer.

Alice Tedorescu väcker uppmärksamhet när hon kommer in på hotellet Kung Carl, affärsmässigt och svalt dressad i blus och rosa jacka, kodad på ett klassiskt kvinnligt sätt: ”Det är inte oförenligt att vara stark och kvinna.”

– Jag har funderat mycket på vad det är som gör att jag provocerar. Jag tror att det finns en dimension av kön och etnicitet i det. Jag gillar feminina uttryck, pärlhalsband och liknande. Som kvinna har jag exakt samma rättigheter, skyldigheter och möjligheter, men jag behöver inte bli till man för det. 

Även föreställningen att en invandrad kvinna, Rumänien i hennes fall, måste vara vänster och inte höger, provocerar nog många, gissar hon. 

– Liksom att jag säger att man kan komma väldigt långt i Sverige om man anstränger sig. Många tycker inte om att jag inte uppfyller bilden av invandraren som ett offer.

”Jag ska fan i mig inte tystas i Sverige”

Alice Teodorescu har påverkats starkt av sin barndom i Rumänien, som var kommunistisk diktatur mellan 1947 och 1989, då diktatorn Ceaușescu störtades och avrättades.

– När jag var tre år flydde min pappa under en tandläkarkongress i Italien. Jag led mycket av att han en dag bara var borta. Nu när jag själv har barn är tanken på att lämna dem otänkbar. Jag minns en otrolig saknad efter den här pappan som försvann, det har påverkat mig mycket och gjort mig både stark och skör.

Livet blev svårt för familjen efter faderns flykt till väst:

– Mamma var gravid. Hon levde med en otrolig stress och fick genomleva sin förlossning ensam. Mamma var dessutom utsatt för trakasserier eftersom pappa flytt undan regimen. Rumänien var ett land där man inte fick uttrycka sig fritt och det är nog det som präglat mig mest. Mina föräldrar flydde från ofrihet och tanketvång. Det har gjort att jag bestämt mig för att jag ska fan i mig inte tystas i Sverige. Det har blivit min drivkraft.

”Lättare att göra klassresa på 90-talet”

Alice Teodorescu har alltid fört fram att individen har det slutliga ansvaret. Men individen påverkas också i hög grad av det sociala arvet, omständigheter och faktiska möjligheter. 

– Absolut är det så. Och min klassresa var lättare att göra på 90-talet när jag kom hit än vad det är i dag. Den svenska omgivningen marinerade mig i språket, värderingar, jag ­kunde få vänner. Det betyder mycket när det gäller ens möjligheter att bli integrerad. 

Invandrarna har bildat en ny underklass som är etniskt definierad.

Hon kunde inte svenska, var skolklassens enda invandrare, såg inte ut som de andra, hade ett knasigt efternamn. Den 38-åriga lobbyisten beskriver att hur känslan av att vara annorlunda, utanför, blev en drivkraft att lära sig vad svenskhet är, och hur man anammar det.

– Det blir svårare om man växer upp i ett område som ligger i Sverige, men ändå inte. Man träffar inte svenskar, man ser inte Sverige för omgivningen är inte svensk. Men majori­teten som växer upp i de här utanförskaps­områdena blir inte kriminella. Man har ett eget personligt ansvar för vad man gör.

Alice Teodorescu menar att man som ny i landet får ett handikapp om man köper ­narrativet att Sverige är rasistiskt, och att det därför kvittar vad man gör. Om man matas med den bilden är det inte konstigt om man blir passiviserad. Istället borde invandrare ­matas med att Sverige är ett fantastiskt land, att allt är möjligt, med gratis utbildning och gratis sjukvård för barn.

Invandrarna nya underklassen

Det sociala arvet är något som diskuterats ­under mycket lång tid. Förr handlade det om utbildning, möjligheter, föräldrarnas utbildning, splittrade familjer. Idag handlar diskussionen uteslutande om invandrare. Migration­en har tagit över alla sociala frågor. I princip samtliga tunga högerdebattörer, inklusive Alice Teodorescu, landar i princip alltid där. 

– Invandrarna har bildat en ny underklass som är etniskt definierad. Det är intressant att vänstern har slutat tala om klass, nu säger man att etnicitet är viktigare än klass. Jag tror tvärtom. Jag har mer gemensamt med ett akademikerpar än med en invandrad, som kommer från ett studieovant hem. Ska man hjälpa någon är det den norrländska studenten med svag studiebakgrund, och inte barnet i en välutbildad iransk familj. Men det där är vänstern blind för.

Vad ska man göra åt klassamhället?

– För 100 år sedan var det Socialdemokrat­erna, folkrörelserna och bildningsförbunden som gav människor kunskaper, möjligheter till klassresor. Uppenbarligen gick det att lyfta en befolkning som var outbildad och fattig. Den befolkningen var homogen. Språket var naturligt, gemensamma seder följde med ­modersmjölken. Så det var en annan ­utmaning – men visst går det idag med.

Men i regeringspolitiken finns ingen satsning på folkrörelser och bildningsförbund – snarare skärs det ner. Högerns svar är blir istället huvudsakligen individuella. Hela tiden ligger migrationen och invandring som en våt filt över debatten; underklassen definieras etniskt och det blir allt svårare att komma in i samhället när det gäller arbete, bostad, utbildning, det sociala.

Jag gjorde en krass kalkyl av det politiska landskapet och såg att enda möjligheten för de borgerliga att återta makten byggde på SD.

Alice Teodorescus budskap blir att invandrarna måste anstränga sig mer, kämpa för att ta sin plats i samhället:

– Jag tror på integrationspolitik. Men det förutsätter att man är väldigt tydlig med vad det innebär att här. Vi har en långtgående yttrandefrihet, kvinnor och män har samma rättigheter, flickor och pojkar ska uppfostras med samma frihetsgrad, och staten spelar en annan roll än vad klanen och familjen gör.

”Är man tydlig med allt detta är man också ärlig när man välkomnar människor in i Sverige”, säger Alice Teodorescu, som förutom DN:s ledarplats också driver opinion i egen regi på Substack-bloggen Klartext.

– Man måste berätta att det är svårt att komma in i samhället om man inte har ett starkt eget driv. Kombinerat med en välfärdsstat som vår blir det väldigt viktigt att ha en stram migration.

Tror inte på återvandring

Återvandring? Nej. Alice Teodorescu tror inte på Sverigedemokraternas patenterade lösning på allt. Det viktiga för henne är tydlighet med förutsättningarna för att bli svensk, och att strama åt migrationen.

Men frågan om hur man ska lösa det behovet av arbetskraft, enbart offentliga sektorn kommer att behöva hundratusentals nya ­medarbetare, kräver ett realistiskt svar.

– Det är väldigt naivt att tala om invandringen som svaret på demografin och välfärdens utmaningar. Man borde argumentera för en generös migrationspolitik utifrån att det är rätt att ha det, inte utifrån lönsamhet. Vi tar emot de här människorna för att de behöver vårt skydd – inte för att de ska rädda vår välfärd. Punkt! 

Det allmänna receptet från högern har varit att flyktinginvandringen ska stoppas men arbetskraftsinvandringen ska fortsätta. Men nu finns det en splittring inom Tidöpartierna. SD vill dra ner allt till minimala nivåer, medan Moderaterna, Kristdemokraterna och Liberalerna vill ha arbetskraftsinvandring utan hårdare villkor.

”En krass kalkyl”

Alice Teodorescu buntas ihop med SD-linjen. Något hon själv tycker är ”av helt obegripliga skäl”. Men faktum kvarstår: Tillsammans med Expressens Anna Dahlberg och PM ­Nilsson, DI:s politiske redaktör och numera mest känd för illegalt ålfiske, var Teodorescu en av de främsta företrädarna för att släppa in Sverigedemokraterna i det borgerliga myset. Där de nu utgör garantin för regeringens existens. 

Teodorescu säger dock skarpt att hennes och SD:s åsikter ”inte överensstämmer i några lägen”. Och aldrig har gjort.

– Jag gjorde en krass kalkyl av det politiska landskapet och såg att enda möjligheten för de borgerliga att återta makten byggde på SD. Det är inte för att jag gillar SD utan för att det är vad som krävs. Jag är övertygad om att Socialdemokraterna kommer att göra samma analys. Inte nu, inte i nästa val. Men det ­kommer att hända. 

Hon ser det som att hon i egenskap av profilerad opinionsbildare med stort genomslag, har helt andra drivkrafter än SD. 

– Vi har bara hamnat i samma slutsats när det gäller att minska migrationen. Visst innebar Tidöavtalet att en del politik från SD kommer in i den borgerliga politiken, så är det. Men S kompromissade i Januariavtalet också. Så är det i en förhandling.

Har hon några tveksamheter inför att hon medverkat i att föra in Sverigedemokraterna, ett parti med nazirötter, i det politiska finrummet? Alice Teodorescu protesterar. 

– Jag önskar att jag hade den makten. Men jag tror inte att det var jag och PM Nilsson som åstadkom detta. Det var samhällsutvecklingen och väljarna. Vi gav röst år en förändring som var på väg att ske. Men jag medger att jag förordade den här regeringen, jag medger att jag förordade mycket av det som står i Tidö­avtalet. Och det är jag stolt över.

Bor de inte där det finns arbete kommer de att flytta självmant om de inte längre kan få bidrag.

Hur man ska klara av att upprätthålla välfärdsstaten utan invandring är ett problem. Arbetskraftsinvandringen är en del av Alices Teodorescus och högerns recept. Frågan är hur långt det räcker. Hon säger att om det finns en växande grupp med invandrare som ”aldrig betalar in utan lever på välfärden så kommer det att påverka viljan hos andra att betala”.

– Jag vill inte stoppa invandringen, men det måste finnas solidaritet inom välfärden. ­Massa människor arbetar inte – ska man då ta in folk utifrån för att arbete? Vi behöver fokusera på högkvalificerade invandrare och inte på den invandring som blivit. För de som kommer in och får en låg lön så är det mycket bättre än vad de får i sina hemländer. Men det är konstigt att pakistanier ska köra ­Foodora-cyklar när det finns arbetslösa svenskar.

Behövs fler incitament för arbetslösa

Teodorescu menar att det måste skapas incitament för arbetslösa att arbeta. Att man inför en aktivitetsplikt för att kunna få bidrag:

– Bor de inte där det finns arbete kommer de att flytta självmant om de inte längre kan få bidrag. Ytterst få människor vägrar att flytta till jobben om de inte kan sätta mat på bordet för sina barn.

Hon är medveten om att det kräver en slakt av bidragen för att uppnå. Det blir dessutom svårt att få ofta äldre människor som varit arbetslösa länge att flytta för att söka jobb som varubud, eller arbete inom den offentliga sektorn. 

– Politikens roll blir att skapa incita­ment för både de som vill och inte vill arbeta. I ett samhälle finns alltid något man kan göra, om det så är att hålla äldre i handen på ett ålderdomshem. Man ska inte kunna gå hemma utan att göra något. Alla kan bidra. Eller så hamnar vi ett läge då välfärden inte kommer att kunna leverera. Antingen gör vi förändringen medvetet eller så tvingas vi till det. Det är bara att välja.

Att det blir konsekvenser för många med en så radikal reform som hon förespråkar, det vet Teodorescu. Men hon menar att man genom åtgärder – som skattfrihet för de lägsta lönerna – kan styra många av effekterna:

– Men grunden är att man inte kan få allt. Vill man inte arbeta så kan man inte få bidrag. Då får man ställa sig utanför. En sådan reform skulle gynna både de enskilda individerna och välfärdsstaten. Det kommer att bli impopulärt, man kommer att få kritik, man kommer att utmålas som ond och det krävs att man inte styrs av opinionen utan av en vision av ett bättre samhälle.

Jag ser ingen fara i att det nuvarande SD-garnityret skulle utgöra ett hot mot demokratin.

Avfärdar folkutbytet

Teodorescu avvisar den senaste tidens kraftigt diskuterade högerteori om att ett folkutbyte håller på att ske. Hon menar att den om­fattande invandring som skett påverkat ­Sverige men att det inte behöver vara ett problem. Det är en förändring – ”vi måste hålla flera saker i huvudet samtidigt”.

Alice Teodorescu, och hennes meningsfränder, angriper sällan SD i sina texter och poddar, trots alla de motsättningar hon ser mellan henne och partiet. Hennes fokus är att attackera oppositionen.

– Det är för att jag tycker att den ideologiska skalan mellan höger och vänster är mycket mer intressant. SD drivs av migration så den konflikten blir snäv – jag delar deras uppfattning att migrationen ska vara stram men jag delar inte utgångspremissen. Jag är inte mot invandring.

Ser du Sverigedemokraterna som en risk för demokratin?

– Nej, inte idag. Jag ser ingen fara i att det nuvarande SD-garnityret skulle utgöra ett hot mot demokratin. Men det är klart att man inte vet vad som kommer efter. Jag har mycket stort förtroende för Moderaterna. Ulf Kristersson och Gunnar Strömmer är trygga i var gränserna går. Jag kan inte se att de skulle kompromissa om demokratin. Jag skulle helst sett en borgerlig regering utan stöd från SD, men den möjligheten fanns inte.