– Här ska kostymerna till din pjäs göras sen.

– Men Gud, vad fint!

Strax efter hänger Alexandra Pascalidou av sig kappan i konferensrummet och rättar till den lila dräkten hon bär under.  

– Jag känner att jag måste klä upp mig lite extra när jag kommer hit…  

Hon sätter sig ner, tar ett bett i bullen.

– Jag spelade teater i Rinkeby, faktiskt. Jag tröttade ut alla på skolavslutningarna genom att regissera och själv spela huvudrollen, såklart. Sen var jag med i en liten amatörgrupp som spelade Bertolt Brechts ”Mother Courage”. Men vi kom aldrig till Dramaten. Jag visste inte ens var det låg. Rinkeby är typ 17 km bort, men det är så långt mentalt, socioekonomiskt. Man är så präglad av sin uppväxt. Varje gång jag kommer hit känner jag fortfarande en overklighetskänsla. Som om jag brutit mig in, eller som om jag är här för att städa.

Alexandra Pascalidou föddes 1970 i en tvättstuga i Rumänien. Hennes pappa – då en mandolinspelande boxare – och mamma hamnade där under inbördeskriget i Grekland men återvände året därpå till hemlandet. Där lämnades hon till sin mormor i en grekisk bergsby medan hennes mamma tvingades ta ett fabriksarbete på annan ort och pappan kallades in att göra militärtjänsten under juntan. Hon kallades »pojkflicka« och bröt redan då med de gällande normerna.

– Det fanns inte så många att leka med. Så jag lekte med pojkarna, som slog mig, och sen fick jag stryk av mormor när jag kom hem – för man skulle ju inte leka med pojkar.

Till slut återförenades familjen och bestämde sig för att fly till Sverige i hopp om ett bättre liv. De fick en lägenhet i ett jordgubbsrött höghus i Rinkeby, men inget uppehållstillstånd. Alexandras pappa tog arbete på ett oljefartyg eftersom de fick veta att det var lättare att få stanna i landet som ensamstående mamma med barn. Hennes mamma fick jobb som städerska – själv fick hon redan som sexåring ta hand om sig själv och lillasyster Sofia.

Så kom till slut uppehållstillståndet i ett brunt kuvert. Pappan kunde komma hem. Men strax därefter kom ett annat kuvert, med ett dödshot: Om de inte packade sina saker och lämnade landet inom 24 timmar skulle de dö. När de anmälde brevet till polisen blev de hemskickade med beskedet att brevets avsändare var anonym, så de kunde inget göra.   

– Vi hade alltså levt gömda i 2,5 år med vetskapen att vi när som helst kunde bli utslängda ur landet. Precis när vi trodde att vi hade någon slags trygghet kom det här. Vi stack heller inte ut på något sätt. Ingen av mina föräldrar var politiskt aktiva i Sverige, de var bara helt vanliga arbetare.  

Städlönerna räckte inte så långt. Alexandra, som var en duktig gymnast, fick sluta tvärt eftersom hon inte köpt den senaste träningsutrustningen och ibland kom för sent. Hon berättade inte att det berodde på att de inte hade råd och att hon tog sig till tävlingarna själv med kollektivtrafik.  

Hennes pappa var en fantastisk berättare men inte en särskilt välfungerande far. Han missbrukade alkohol och kunde ta till våld. Ändå säger Alexandra Pascalidou att det var han som gjorde henne till feminist.

– Min pappa gav mig bara ett råd: bli aldrig madrass eller kastrullslav! Som han hade sett sin mamma, mormor och alla kvinnor i tidigare generationer, bli. Jag tog honom på orden.

Samtidigt såg hon Rinkeby som en fantastisk plats, rik på vänner och olika kulturer. Med sig hade hon också en stark revanschlust – att den blonda lärarvikarien på Rinkebyskolan skulle få äta upp sina ord: »Var lite realistiska! Ni kommer aldrig få era drömjobb.« Hon tog plats i föreningslivet, en värld dominerad av män, från grekiska ungdomsförbundet vidare till Riksförbundets styrelse och så småningom ledamot i Civildepartementets och Europarådets antirasismkampanj ”Alla olika, alla lika”. I samma veva studerade hon statsvetenskap och juridik på universitetet. Efter att ha deltagit i en tv-sänd debatt om invandrares brottslighet ringde chefen för SVT:s program Mosaik upp och erbjöd henne att göra ett test för rollen som programledare. När Alexandra Pascalidou ett par månader senare blev erbjuden tjänsten tappade hon telefonen i ren chock.  

Men framgången hade sitt pris. Hot och hat strömmade in, på den tiden via brev och telefonsamtal. När det annonserades att Alexandra Pascalidou skulle medverka i SVT:s uppesittarkväll julen 1997 kom kartonger fulla med budskap som: ”Hur kan ni låta en svartskalle förstöra den svenska julen?” Och rena hot: ”Hon ska dö.”  

Den 17 januari 1998 nåddes hon av en reporter på Aftonbladet som sa att en nybildad nazistgrupp hotade att döda henne. Han visade upp stora fotografier på maskerade män med vapen utanför hennes lägenhetsdörr, bilder som ett par dagar senare klädde löpsedlar i hela landet. Men händelsen fick snart en oväntad vändning när reportern misstänktes för att ha medverkat till bilderna i jakten på rubriker. Journalisten friades i domstol men historien lämnade många frågetecken. När Dan Josefsson granskade fallet i ETC året därpå erkände reportern att han betalat för bilderna ur egen ficka. Turerna i fallet skildrades nyligen i dokumentären ”Nazist-bilderna” i SVT.

Fotografierna följdes av telefonsamtal där nazisterna upprepade dödshotet. Alexandra Pascalidou uppmanades fly landet. Hon reste med sin pojkvän till Gambia och hamnade där på sjukhus för allvarliga stressymtom. Genom allt upplevde hon inte något vidare stöd från sin arbetsplats.

– Det värsta under hela den här perioden var att jag kände mig så övergiven. Jag har sett kollegor som vid liknande händelser fått en helt annan uppbackning. I stället blev jag satt i karantän. Jag skulle inte synas, för att inte dra till mig fler hot. En del var till och med rädda för att jobba med mig. Plötsligt var jag, offret, persona non grata. Det är som om jag hade blivit våldtagen och någon skulle säga: ”Vet du, vi kan inte ha dig i bild längre, för då kanske fler vill våldta dig”. Vad hände med att våga göra motstånd mot mörkerkrafterna?  

Alexandra Pascalidou plockar fram en vejp ur kavajfickan och drar in ett bloss. Jag frågar henne om hon tror att hanteringen av hoten hade gått till på samma sätt idag, eller om något har ändrats. Jag tänker till exempel på Gina Darawi, som utstått liknande hot på senare år.

– Ja, hon hade jättebra uppbackning av cheferna, som såg till hennes säkerhet. Så lyckligtvis hade de väl lärt sig något. Men det var inte förrän hoten nådde cheferna själva som insikterna trillade ner om att hot mot journalister är hot mot demokratin.

När programledarjobben sinade började Alexandra Pascalidou sin bana som författare. 2001 utkom hennes självbiografiska bok ”Bortom mammas gata”. Hon frilansade som skribent och föreläsare och tog efter en tid nya programledarroller, bland annat för OS i Aten och Ring P1 i Sveriges Radio. 2018 gav hon röst åt 20 mammor från utsatta områden i intervjuboken ”Mammorna”, en bok som GP:s recensent beskrev med orden: ”Jag kan bara säga en sak – läs den, vare sig du bryr dig eller inte, för du kommer aldrig se på ett nyhetsreportage om ytterligare ett mord i förorten, eller någon annanstans, med samma ögon igen.” 

Boken följdes förra året upp av ”Var är papporna?”, som kom till efter att Alexandra Pascalidou så ofta fick just den frågan när hon var ute och föreläste. Boken där 30 pappor beskriver sina liv och sin syn på faderskap innehåller precis som ”Mammorna” starka berättelser, många präglade av brutalt våld, och ger insyn i en på många sätt osynliggjord värld.

Utåt sett har dina böcker gått väldigt bra. Boken ”Kaos – ett grekiskt krislexikon” spelades på Göteborgs stadsteater. ”Mammorna” nominerades till Augustpriset, sattes upp på Riksteatern och Stadsteatern, och blev en tv-serie i SVT. ”Var är papporna?” ska nu bli en pjäs på Dramaten. Ändå skrev du till mig att dina perspektiv fått för lite uppmärksamhet?

– Det handlar inte bara om just mig, utan om samtidens narrativ som sorterar bort andra förklaringsmodeller till våld och kriminalitet än etnicitet. Det är en rasistisk retorik som jag värjer mig för. Alla de här verken har jag kämpat för i motvind, vilket sällan syns utåt. Jag fick tjata i fem år för att få göra dokumentärserien ”Mammorna i våldets skugga” i SVT. Pjäsen på Dramaten blev av tack vare Mattias Andersson, som ser värdet av att skildra och gestalta samtiden. Samtalen tog jag initiativ till själv för att uppmärksamma den här toxiska maskuliniteten, säger Alexandra Pascalidou.

– Såhär: Gängkriminaliteten är det största ämne man diskuterar just nu. Dygnet runt diskuteras också förorten och invandrarna. Då är det häpnadsväckande att någon som arbetat med detta i hela sitt liv, och som adderar flera perspektiv, förklaringar men också lösningar, får så lite utrymme.

Hade det varit annorlunda om en vit man gjort samma sak?

– Jag önskar ofta att jag var Leif GW Persson, Hasse Aro eller vilken Svensson-snubbe som helst. Det hade fått en helt annan spridning då. Här har jag alltså skakat fram 30 pappor som på djupet kan förklara, i en tid när man glamoriserar och romantiserar kriminalitet. Jag sa till dem: ”Var förberedda, jag tror ni kommer bli inbjudna till tv-soffor och debattprogram för att diskutera kriminaliteten”. Vad hände? Ingen blev inbjuden till någonting. I stället bjuder de in nån snubbe med en massa sönderältade, svepande åsikter som varken är grundade i forskning eller egna erfarenheter, säger hon.  

– Vi behöver nyansera debatten och ta in både kön och klass. Vi lever i ett land där de fattiga blir fattigare och de rikare blir rikare. Läs den föredömliga ekonomijournalisten Andreas Cervenka, om du behöver höra från en vit man om de växande klassklyftorna.

Hon sammanfattar orsakerna bakom gängkriminaliteten – det som hon har lärt sig genom samtal med mammor, pappor, söner och döttrar, anhöriga, intagna och andra i samhällets utkanter.  

– Desperata människor begår desperata handlingar. Det frodas också en kompensatorisk hypermaskulinitet i de fattiga förorterna, för de har inget annat att komma med. Det enda de har kvar är sina kön och att de inte har något att förlora. Får man inte ens ett lagerjobb är det väldigt lätt att börja sälja kokain för att köpa sig till en känsla av status. Problemet är att medierna idag inte vill höra komplexa förklaringar. Narrativet är väldigt ensidigt och enkelspårigt, jag tycker inte man anstränger sig tillräckligt mycket för att få fram de här rösterna, säger hon.

– Tittar jag tillbaka på mitt författarskap – från ”Taxi” och ”Kaos” till ”Mammorna” och ”Var är papporna?” – kan jag se att det handlar om att synliggöra de osynliggjorda och höra de ohörda, de som har berövats sina röster. Att ge dem upprättelse. Klämma in dem i litteraturen. Ge dem namn och ansikten.

I arbetet med boken ”Var är papporna?” har Alexandra Pascalidou rest runt och suttit otaliga timmar och lyssnat på män som för första gången berättat sin livshistoria. Reaktionerna hos dem varierade. En man trodde att han hade fått pollenallergi mitt i vintern, för att han var så ovan vid att gråta. En annan var helt övertygad om att Alexandra var kär i honom.  

– De var inte vana att bli lyssnade på. Vilket också är en klassfråga – de har inte råd att gå till en terapeut och lägga sig på en divan, säger hon.

– Sedan kan en del tycka att fokuset på de frånvarande fäderna är lite taskigt. Det finns såklart jättemånga fantastiska pappor. Jag vill inte skuldbelägga, jag vill visa på ett uråldrigt, historiskt patriarkalt mönster. När jag pratar med pappor i fängelse och frågar ”Hur fan hamnade du här?”, så svarar nästan alla: ”Jag hade aldrig nån farsa”. Precis samma svar gav min pappa när jag ifrågasatte var han var eller varför han var våldsam. Det är ju vad all samlad kriminologisk forskning säger också; frånvarande fäder är en stor riskfaktor.

Vad har det gjort med dig personligen, att din pappa till stor del varit frånvarande?

– Det har ärrat mina relationer. Jag har haft fantastiska relationer med män, men jag har alltid gått efter tre år. För jag har svårt med anknytningen. Förmodligen handlar det om en djup rädsla för att bli övergiven, och en bristande tillit. Jag tror jag omedvetet bearbetat den här saknaden genom att umgås mycket med killar, hängt i kampsportslokaler och så vidare. Det har också gjort mig väldigt självständig. Jag har alltid behövt klara mig själv, ingen har varit där när jag fallit. Kanske lite för självständig. Mina vänner har sagt att jag måste visa män att jag behöver dem…

Du fick chans att prata med din pappa de sista åren innan han dog. Men du fick inte den försoning du var ute efter?

– Jag hade sett för mycket Hollywoodfilmer. När han blev sjuk och älskarinnorna och dryckeskompisar försvann, när bara vi tre döttrar fanns kvar – då tänkte jag att han skulle komma till insikt. Det blev inte riktigt så. Men alla människor har olika förutsättningar. Min pappa växte upp på Europas krigskrossade gator med en styvfar som slog honom sönder och samman. Jag kan i efterhand se att han måste haft alla möjliga diagnoser. Men han fick ju ingen vård för det, han var bara en gammal städare. Man måste döma människor utefter utifrån vilka kort de tilldelats i livet. Alla har inte samma förutsättningar att bli perfekta föräldrar.

Det har blivit dags för Alexandra Pascalidou att ta plats på scenen. Strålkastarljuset är skarpt i den mörka salongen. Hon kisar och sätter handen över ögonen när hon går fram till sittgruppen i mitten. ”Kan ni ta ner ljuset lite? Jag vill ju se er som är här!” På ena sidan av henne sitter Alexander Salzberger, regissör för ”Papporna”, och på den andra sidan Shahab Ahmadian, en av papporna Alexandra Pascalidou intervjuat i sin bok och ordförande i organisationen Män.  

Samtalet handlar om den kommande pjäsen, om att göra konst av verkliga berättelser och om manlighet och föräldraskap. Om fattigdom, utanförskap. I slutet räcker en medelålders dam i grått hår upp handen och utbrister i irriterad ton:

– Allt det här ni har pratat om … Man kan faktiskt inte skylla på att man har svaga föräldrar, att det blir en anledning att begå brott!

Alexandra Pascalidou kontrar:

– Jag håller med om att det inte är en ursäkt. Och det är ju precis så – för de allra flesta i de här områdena jobbar och sliter, de begår inte brott!

En agiterad ordväxling uppstår. Människor i publiken protesterar, stämningen trissas upp. Diskussionen illustrerar vad Alexandra Pascalidou, och många med henne, menar ligger i tiden: Hur individens ansvar betonas alltmer, på bekostnad av kollektivets; hur strukturerna och klass-skillnaderna osynliggörs.

– Jag fick möjligheten att få ut den här frustrationen på ett relativt konstruktivt sätt, genom att arbeta, skapa och skriva. Andra får inte den chansen, konstaterar hon trött.

Att hon inte bara tackade för sig och slutade verka som offentlig person när det var som tuffast med dödshoten tror hon handlar om en krigarinstinkt.

– Jag har blivit härdad från så tidig ålder. Sen har jag hela tiden blickat tillbaka på min mormor och morfar, alla de som gick före. När tyska nazister ockuperade landet gick de med i motståndsrörelsen mot Hitler, som minsta land i Europa. Ska jag då ducka för nazisterna? Hur vill jag bli ihågkommen?

– Fast i någon mån är hårdheten också en rustning som jag klär på mig, som jag önskar att jag inte hade. För jag är så känslig inombords. Jag tränades som en liten soldat i att det inte fanns plats för min sårbarhet. Jag kunde inte gå till min mamma med mina problem för hon hade sina egna. Det här är villkor som inte bara är mina utan så många andras. Och de kommer bli vanligare, för samhället hårdnar. Världen har blivit mer skoningslös mot de som inte har samma möjligheter. De fattiga får skylla sig själva, de är latmaskar. Ett extremt individualistiskt och egoistiskt samhälle.

Hennes röst spricker.

– Fan, jag blir så himla blödig…

– Jag kommer från en ateistisk familj. Men när jag fick alla de här hoten och haten från nazister och så vidare, då började jag tro på Gud. Det var så skönt. För att den här guden gjorde inte skillnad på folk och folk. Gud hatar inte fattiga, bruna, folk i förorten.

Jag undrar om hon nuförtiden är rädd när hon framträder i offentligheten.
– Nej, jag försöker förtränga min fruktan.  

Några fler fackböcker vill Alexandra Pascalidou inte skriva framöver. Det sa hon i och för sig efter boken ”Mammorna” också. Men hon säger nu att hon på många sätt gett upp hoppet om journalistiken och verkligheten.  

– Alltför många har tappat förtroendet för medierna. Jag ser också en ängslighet – jag tycker faktiskt att man banat väg och rullat ut röda mattan för rasister. Jag är på väg bort från det. Jag vill hellre syssla med underhållning, men allra helst fiktion. Det är mycket roligare att vara med och utforma en pjäs än att skriva artiklar som inte så många läser.

Hon ser fram emot vad det kan komma att betyda att ”Papporna” får plats på Dramaten.

– Går man tillbaka till antikens teater i Grekland så hade den en terapeutisk funktion. Det handlade om en kollektiv katharsis, ett reningsbad. Att samlas, reflektera och läka, tillsammans. Nu ser jag det så: Jag kan släpa in mina pappor till scenen, och de kan få möta människor de aldrig skulle möta annars. Det är allt jag är ute efter: att så frön av förståelse och väcka lite empati.