Alex Schulman: ”Jag har aldrig känt mig så älskad”

Sonen Alex, då 15 år, spelade prästen. Ivrigt vaknade han nästa morgon och frågade om han var nämnd i någon recension. ”Ja!" utropade Allan glatt. ”Vad står det då?” frågade Alex förväntansfullt. ”Jo, det står att du är lite härlig och skön”, svarade pappa Allan.

I själva verket skrev kritikern att ”Alex Schulman är ärligt talat lite slapp i munnen”. Enligt Alex.

– Pappa försökte ändra recensionen, men jag märkte ju att något inte var bra. Sen hörde jag hur han telefonerade till recensenten. Han sa att "om du skriver så om min son igen så slår jag ihjäl dig.” Jag har aldrig känt mig så älskad.

Det hade kunnat vara en skådespelardröm som slogs i kras där och då, i värmländska Kärnåsens hembygdsgård. Men det förnekar Alex Schulman, som hade roller i de flesta av sin amatörteatervurmande pappas bygdespel.

– Eller ja, kanske lite. Men jag stammade så svårt så det gick liksom inte ändå, modifierar han sitt svar.

Nu måste han åter utsätta sig för teaterkritikernas vassa pennor. Men inte som skådespelare, utan med en pjäs– och regidebut. Den 16 september har monologen ”Tröstrapporter” urpremiär på Dramatens stora scen som slukar 770 åskådare, med Gustaf Skarsgård i den enda rollen.

Sedan länge omgiven av rykten om att vara kändissvängens mesta mobbare – ett slags poddvärldens motsvarighet till Lars Norén i de berömda dagböckerna där få i kulturvärlden kommer undan ett tjuvnyp – undrar jag vem jag egentligen ska träffa. ”Skriv inget elakt då kommer du att hamna i podden”, som en hängiven ung lyssnare i min omgivning sa innan intervjun. ”Eller, du är ändå inte tillräckligt känd”, tillade han tröstade.

Fördomarna kommer på skam. Den Alex Schulman jag träffar ger intryck av att vara både ödmjuk och lyssnande.

Han sa att "om du skriver så om min son igen så slår jag ihjäl dig.” Jag har aldrig känt mig så älskad.

Vi ses i den traditionstyngda artistfoajén på Dramaten, där arvet efter regissörer som Ingmar Bergman ännu vilar tungt, i ett rum som vibrerar av nervsammanbrott och konflikter. Den perfekta grogrunden för skandalrubriker.

Det har Schulman redan hunnit skapa. Redan för två år sedan skulle ”Tröstrapporter” haft premiär, men utöver att pandemin kom emellan så skar sig något mellan honom och Krister Henriksson som först skulle ha spelat den roll som Gustaf Skarsgård nu axlar (med specialkomponerad musik av Jacob Mühlrad).

I dag, två år senare, säger han att han helst inte vill tala om det, att hela konflikten var en uppblåst medieanka, delvis genererad av hans egna faiblesse för storytelling.

– Jag har ju berättar om det i min och Sigges (Eklunds, reds anm) podd och där fattar man att jag inte är sårad eller kränkt, men i citat ser det ju fruktansvärt ut. Som när det står typ ”Kaos och bråk mellan Schulman och Henriksson”. Jag beundrar i själva verket Krister Henriksson djupt och tror inte heller att han avskyr mig. Det gick bara inte ihop den här gången, är hans version.

Krister Henriksson spelar just nu i ”Nordic Crime” på Dramaten. Jag undrar om de har stött på varandra i korridorerna?

– Inte ännu, men om vi gör det kommer vi nog att krama om varandra. Det hoppas jag verkligen.

Jag föreställer mig ju inte vackra kvinnor flådda. Karaktären gör det för att hans pappa har lärt honom det, för att inte bli förblindad av en vacker kvinna.

”Tröstrapporter” handlar om en man som ångrar ett bråk med sin fru och rannsakar sig själv i natten. Den som läser Schulmans nya bok, ”Malma station”, kommer att känna igen mycket från andra kapitlet, i en historia om ett möte med en kvinna som är nära att kastas av från ett tåg, men som blir räddad av de andra passagerarna. En sann upplevelse som han först återgav i podden.

Detta slags variationer på ett tema, recycling av eget material, är inte ovanligt när det gäller Schulman. Han återkommer ofta till vissa urscener som sedan ändrar skepnad: I podden, i böcker och nu då på en scen.

– Man skulle kunna säga att Oskar i ”Malma station” är en förlängning av mannen i ”Tröstrapporter”. Men också av mig själv, även om den är total fiktion. Eller snarare rädslan för vem man är, för de är delvis ganska hemska personer.

Rosebud är drömmen om den oskuldsfulla barndomen, innan allt blev förstört. Det är vad han minns på dödsbädden. Jag tänker mycket på det i mitt liv

Det där hemska skulle kunna vara en scen i ”Malma station” där en liten flicka biter av sin systers bröstvårta, en äckelbild som är typisk för Alex Schulman (i ”Överlevarna” finns exempelvis en abborre som steks levande). Själv nämner han en scen i ”Tröstrapporter” där rollen föreställer sig en kvinna flådd.

– Jag föreställer mig ju inte vackra kvinnor flådda. Karaktären gör det för att hans pappa har lärt honom det, för att inte bli förblindad av en vacker kvinna.

Bilden, säger han, har han fått från Jan Guillou.

– Jag var kanske åtta år och tittade på tv och då säger han det. Jag glömmer det aldrig. Sedan har jag lärt känna Jan Guillou lite och har då berättat att mitt första minne av honom var det där. ”Det hade jag aldrig sagt”, var hans svar. Jag ska inte säga att han ljuger – han kanske inte minns, eller så minns jag fel.

Alex Schulman säger att formen för ”Malma station” kom först denna gång: ett tåg, tre sammanlänkade människoöden som alla åker till samma plats: ett slags rosebud, som han beskriver den, med en blinkning till scenen i kultfilmen ”Citizen Kane” där patriarken Charles Foster Kane ligger för döden.

– Rosebud är drömmen om den oskuldsfulla barndomen, innan allt blev förstört. Det är vad han minns på dödsbädden. Jag tänker mycket på det i mitt liv, och på ett sätt är ”Malma Station ”också ett slags rosebud.

Jag tror faktiskt aldrig att jag gjorde henne riktigt stolt

Även ”Tröstrapporter” kan sägas handla om rosebud, ett svunnet barndomsland. Men här mer i Ingmar Bergmans anda.

– Ja, jag ville göra en ”Smultronstället”, men istället för en resa genom Sverige är mannen i ”Tröstrapporter” fast på en två kvadratmeter liten balkong – och i sitt huvud. Där gör han upp med sitt liv och sig själv: Sin vrede, sin barndom. Vem han är? Allt handlar om att förstå sig själv genom sin barndom.

Vad skulle du säga är din egen rosebud?

– Det är väl den plats i tiden och rummet där mamma var nykter och jag kände att hon älskade mig.

Om jag medvetet rör mig mot det du kallar finkulturellt vet jag inte. Jag vill fortfarande nå ut brett.

Alex Schulman berättar hur han upplevde att den kända tv-profilen och journalisten, Lisette Schulman, hade stora förväntningar på honom.

– Jag tror faktiskt aldrig att jag gjorde henne riktigt stolt. Hon såg en enorm potential i mig som hon tyckte att jag slarvade bort genom att skriva för tidningar som Se & Hör. Om man då har haft som mål i livet att bli älskad av sin mamma, att hon ska se på en med kärlek i blicken, då är det svårt att inte alltid ha levt upp till det.

Nu debuterar han alltså med en pjäs på Nationalscenen, teatern de brukade gå på tillsammans vilket han berättar om i självbiografiska boken ”Glöm mig” (2016).

Vad hade hon tyckt om det?

– Om jag ska bli sentimental så är det lite: fan, vad synd att jag inte kan ringa och säga: ”Mamma, kommer du till Dramaten på lördag? Det är premiär på min monolog som jag har skrivit och regisserat. Jag har fixat de bästa platserna!”

Nu är du en del av kulturetablissemanget, med en urpremiär på Dramaten och en ny roman på Bonniers i höst. Har det varit ett mål?

– Om jag medvetet rör mig mot det du kallar finkulturellt vet jag inte. Jag vill fortfarande nå ut brett. Själv tycker jag om handling och det anses inte alltid svinkulturellt av kulturnissarna.

Jag läste om första kapitlet av ”Bränn alla mina brev” och slogs av att jag aldrig skulle lämna ut barnen på det sättet i dag

Den 23 september har ”Bränn alla mina brev” biopremiär, baserad på din självbiografiska bok om kärleksaffären mellan din mormor, Karin Stolpe, och författaren Olof Lagercrantz.

Hur är det att se sig själv gestaltad på en bioduk?

– De sju första minuterna visar ett långt, fasansfullt bråk där jag ser mig själv säga otänkbara saker till min fru. Det var svårt att se. Det är visserligen så boken börjar, men där är det beskrivet med bara två rader, allt annat sker mellan raderna. Så kan man ju inte göra i en film, här måste man visa bråket.

Men var det ändå trovärdigt? Hade ni kunnat ha ett sådant bråk?

– Nja, jag tycker att jag (spelad av Sverrir Gudnason, reds anm) är så förfärlig i det här replikskiftet. I början ville jag kontrollera det, men efter att ha talat med Amanda (Alex Schulmans fru, reds anm) tänkte jag att filmteamet måste få göra det här på sitt sätt. Men när de tog in barnen som offer och jag ser dem titta fram bakom en dörr, vilket inte är med i boken, då ringde jag och sa att ni får göra vad ni vill, men ni får byta ut barnens namn. Och det gjorde de.

Har du blivit mer mån om ditt privatliv? Varför, i så fall?

– Jag läste om första kapitlet av ”Bränn alla mina brev” och slogs av att jag aldrig skulle lämna ut barnen på det sättet i dag. Jag vet inte om det har att göra med deras ålder, att de är äldre nu, individer. Eller om det beror på min ålder, att jag har insett saker och vill hålla en portion av familjen för mig själv.