Är kolfesten över? Nu enas forna motståndare i den gröna kampen

Ute på tomten kan hon höra sprängningarna som markerar att berget strax kommer att växa lite till. 

– Det är avskyvärt. Ett monster som slukar allt i sin väg.

Men det är inget berg vi ser. Det är slagg. En av otaliga enorma högar som på en satellitbild får hela regionen att se sjuk ut, som om elaka celler tagit stora sjok mitt i det vackert gröna. Öppna gråsvarta dagbrott där kolet skrapas fram.

– Här blir 7/8-delar av allt som grävs upp kvar, berättar Leslies make John Krey, under många år ordförande för ”Bulga Progress Association”, en liten lokal miljögrupp som tog strid mot gruvjättarnas planer på att växa.  

– Vi fick med oss alla tänkbara kategorier inklusive gruvfolk – även om de flesta gruvarbetarna var pensionerade. Vinodlarna var starkt engagerade, de ser ju hur koldammet lägger sig på vinrankorna. Vi fick också hit alla stora medier, det här är en historisk trakt som australier känner starkt för.

Hunter Valley är något av det moderna Australiens början bortom den naturliga hamn i Sydney dit de brittiska kolonisatörerna anlände. Bulga ligger i randen av Wollomi National Park, ett väldigt skogs- och bergsområde, där den första tidens utskeppade straffångar under stora strapatser grävde fram den legendariska Great North Road som förband Sydney med mark som gick att odla. När sedan kolet upptäcktes växte städer upp för 200 år sedan och strax därpå planterades de första rankorna, Hunter Valley är Australiens äldsta vindistrikt med 150 olika gårdar.

Det gick också bra för Bulgagruppen – trodde de. Miljövännerna påvisade inte bara hur traktens växande kolgruvor förstörde miljön, raserade folks hem, skadade jordbruk och vingårdar och rimligen även människors hälsa.

– Vi kunde bevisa att miljöförstöringen faktiskt kostar landet mer än vad nationen tjänar på traktens gamla kol, säger John Krey.

Gruppen fick rätt i flera instanser, bland annat i en miljödomstol. Och de segrade även i Högsta domstolen. Dagbrottet fick inte växa.

– Men sedan fick vi lära hos hur det fungerar efter många år med en klimatförnekande regering. ”Liberals” (landets traditionella högerparti) är fullständigt korrupta. När någon vinner mot fossilindustrin sätter de sig tillsammans – politiker, jurister och bolag – och trixar sig runt bakvägen. 

Staten har blivit kapad av gruvlobbyn, på alla nivåer, menar Tony Lonergan. 

– Fossilindustrin är sammanflätad med makten. Politik och affärer och personliga intressen blandas. Här har till exempel borgmästaren sin son i gruvindustrin. Och det är likadant både i huvudstaden Canberra och i delstatsregeringarna.

Halvannan timmes bilresa norrut från Bulga, bortom gruvstaden Muswellbrook, har Tony just blivit politiskt aktiv. Grusvägen ut till släktens gamla farm slingrar sig fram genom till synes övergivna fält innan den krymper till två hjulspår i gräset. 

– I det längsta hade vi kor och odlade lite vete men torkan under flera år dödade allt. Det du ser här är bara ”hobby farms”, folk har även jobb inne i stan. Man kan inte leva av de här små gårdarna längre. 

Tony och hans fru Wendy arbetade båda som högstadie­lärare inne i Muswellbrook. Nu kandiderar han för miljöpartiet The Greens till delstatsparlamentet i New South Wales, som finns i Sydney. Sedan länge kampanjar han för organisationen ”Farmers for climate change”.

– Det finns faktiskt en mängd exempel landet runt där lokala grupper vunnit i domstolar och stoppat nya gruvor och gasutvinning. Tillfälligt, det brukar gå i max fem år. 

Tony Lonergan och John Krey beskriver med samma ord hur bolag och myndigheter med all tänkbar juridisk expertis arbetar vidare tillsammans, justerar planer, konstruerar nya argument, ändrar regelverk – och sedan vinner i högre rätt. Så de är båda tämligen luttrade. 

Men – de medger att något avgörande faktiskt nu hänt: Efter de senaste årens förödande skogsbränder, torka, översvämningar och cykloner har Australien vaknat upp och sent omsider inlett en plågsam u-sväng ut ur den fossila epoken mot den sol- och vindresurs som kallas världens rikaste. 

John Merson är före detta professor i ”Environmental studies” vid landets största universitet, University of New South Wales i Sydney. Han har debatterat och skrivit flera böcker, och kallar sig "veteranaktivist". Vid snart 80 arbetar han alltjämt i den organisation han skapat för att skydda 10 300 kvadratkilometer urskog väster om kuststäderna, där Wollomi ingår, ett Unesco-världsarv.

– När jag började driva de här frågorna för 30 års sedan tänkte folk: ”Vilken knäppgök”. Ingen förstod vad jag pratade om. Men idag inser de flesta innerst inne att övergången är ofrånkomlig. Så för första gången törs jag säga: Jag är optimist!

John Merson anser inte att Australien är polariserat, det som pågår är en ”dragkamp mellan fakta och känsla”. Nyckel­ordet är ”identitet”.

– Kolet har mer än något annat gett oss vårt välstånd. På gruvorterna finns stolthet och stark sammanhållning. Gruvarbetet har gått i arv i generationer, lönerna är mycket höga, man lever gott i en trygg gemenskap men känner oro inför förändringen. 

Om identiteten hotas betyder fakta mindre, menar han.

– Människors låsning vid kolet har inte så mycket med ekonomi att göra utan är socialt betingat. Vi vet att en omställning till fossilfri energi skulle vara lönsam. Totalt skulle det ge än fler jobb än i kolgruvorna och vind och sol ger landet högre inkomster. 

Det vet även en stor del av näringslivet. 

– Våra storbanker här, liksom många andra i världen, vill inte längre finansiera fossilindustrin. Vår industri är väl förberedd för att kunna producera utan kol och gruvorna kan istället fokusera på jordartsmetaller.

Medan gruvindustrins branschorganisation högst upp på sin hemsida förkunnar att ”Kolet bygger Australiens framtid” rapporterar media allt oftare om investeringar i grön energi. Häromveckan invigdes den första etappen av landets största solcellspark, tre timmars bilresa norr om Muswellbrook. En platå på 1 000 meters höjd ska täckas av närmare en miljon (!) paneler, vilket beräknas minska utsläppen av koldioxid varje år med 1,5 miljoner ton. 

I högtidstalen användes uttryck som ”början på vår övergång” och ”nu ersätter vi kolet”. Och det framhölls att fåren fortsatt har plats att beta även under panelerna.

Samma dag visade tidningarna en bild av enorma fordon på väg över röda sandvidder lastade med delarna till nya vindkraftverk.

– Det poppar upp mängder av spännande idéer, säger John Merson. Vi kan till exempel använda solen för att pumpa upp vatten i dammar och sedan på natten tömma dem för att få vattenkraft. Hela mitt jättelika forskningsuniversitet med 64 000 studenter drivs nu av solceller. Det finns planer på att dra en ledning till Singapore och Malaysia för att sälja sol-el. 

Enligt OECD, den ekonomiska samarbetsorganisationen, har Australien en ”unik möjlighet” att tjäna på sol och vind. Landet har en enorm landmassa, som till stor del är obebodd.

– Vi har flest soltimmar i världen. Solen kan driva all vår industri och vi skulle kunna exportera grön energi till hela Sydostasien, säger John Merson.

Men än så länge förblir Australien världens näst största exportör av kol. På hemmaplan svarar kol och gas alltjämt för över 70 procent av elektriciteten. Under de senaste årens globala miljökonferenser har landet återkommande hängts ut som en av de stora bromsklossarna. ”One of the bad guys”, som BBC formulerade det inför COP26 i Glasgow år 2021. Det har varit smärtsamt för australiensarna att buntas ihop med klimatförnekare som presidenterna Trump och Bolsonaro.

Det sågs som en stor framgång för COP26 att de flesta av världens storkonsumenter satte upp mål för kolets utfasning. Men Australien skrev inte på dokumentet. 

Landet har inte bara stretat emot när det gällt gemensamma fossifria mål utan annonserar att nya eller utvidgade kolgruvor är på gång. I parlamentet diskuteras ”The Greens” krav på ett moratorium, ett förbud för all ny utvinning av kol och gas – samtidigt som industrin förbereder fler än hundra nya projekt, inklusive planer på så kallad fracking, den kontroversiella metoden med ”hydraulisk sprängning” som anses skadligare för miljön än all annan teknik.

Så bilden av vart Australien egentligen är på väg är onekligen motsägelsefull.

Labor (socialdemokraterna) vann en klar seger i valet i maj 2022 och den nye premiärministern Anthony Albanese har varit handlingskraftig och är just nu mycket populär. Men han har flera gånger försäkrat såväl gruvindustri som handelspartners att landet tänker fortsätta leverera kol och gas som vanligt. Han är även öppen för nya gruvor.

Skälet är inte bara ekonomin utan i hög grad också väljarkårens rörelse: Allt fler arbetare i de många gruvdistrikten har under de senaste åren bytt sida och röstat på höger­koalitionen mellan Liberals och det mindre National Party, som har sin väljarbas på landsbygden. 

– Visst, det görs för lite men glöm inte att vi länge hade en högerregering som aktivt arbetade emot klimatet, säger Kathryn McCallum, känd journalist, författare och kampanj­ansvarig på ”GetUp!”, en av landets många nya rörelser som driver klimatfrågan.

Hon menar att Albenese har höjt ribban och även om han är pragmatiskt försiktig har det skett en 100-procentig vändning av Australien. 

– Många kandidater med tydlig miljöprofil slog ut fossilvänner i riksdagsvalet. Vilket kolindustrin såg – därför låtsas de nu vara klimatmedvetna. Men eftersom de just nu gör enorma vinster på världsmarknaden förhalar de skiftet så länge det bara går. 

 GetUp! har över en miljon medlemmar som ”slåss för ett rättvist och blomstrande Australien”. De mobiliserar allmänheten via framförallt internet och bildar opinion i en rad sociala frågor, inte minst när det gäller ursprungsbefolkningens, aboriginernas, rättigheter. Inte sällan sammanfaller motståndet mot nya gruvor med aboriginska krav på att få behålla den egna marken.

Iskuggan av de återkommande naturkatastroferna har civilsamhället utvecklats snabbt. Forskare, oberoende institutioner, lokala grupper och nationella rörelser har fått en annan tyngd. En del röster fanns inte alls förr: Arga brandmän som skäller ut politiker, farmare som reser till stan och demonstrerar.

”LockTheGate” bildades av jordbrukare som fick se hela sin existens hotad inte bara på grund av klimatförändringens vrede utan direkt av de växande dagbrotten. De vill ”stänga grinden” så att inte grundvattnet – en knapp resurs – förorenas eller förbrukas av gruvorna. ”LockTheGate” driver kampanjer över hela landet och ett akut hot nu är flera storbolags långt gångna planer på utökad fracking. 

Landsbygden är i allmänhet konservativ, få farmare brydde sig om ungomar i storstäderna som demonstrerade med Greta Thunbergs porträtt. Men nu tågar de faktiskt tillsammans med ungdomarna liksom med farmarnas historiska konkurrenter om marken: aboriginerna. På bilder från vildmarken står farmare i Crocodile Dundee-hattar bredvid aboriginska ledare bakom gemensamma ”Stoppa-gruvorna”-plakat.

– Fullständigt omöjligt att tänka sig en sådan bild för några år sedan, kommenterar Tony Lonergan. 

Allt fler australier inser vad som pågår. Alla åldrar, alla sorters människor, det spelar ingen roll längre var du står politiskt, konstaterar Kathryn McCallum. 

– Sedan är naturligtvis gruvlobbyn alltjämt oerhört stark och det är öppna dörrar mellan bolag och parlament, vi ser hur folk vandrar mellan dem. 

Tony Lonergan berättar att bara ett av det bolag han kämpat mot haft 19 anställda lobbyister i Canberra. 

– Vi har inte så mycket pengar – men desto fler människor. Alla olika organisationer har sina egna nischer men det är en styrka eftersom vi har ett gemensamt mål och är bra på att samarbeta, säger Kathryn McCallum.

Det klimatrörelsen gör är på sätt och vis ett folkbildningsprojekt, menar John Krey.

– Det är en myt att vi tjänar så mycket på kolet, om det vore så borde gatorna i till exempel Muswellbrook vara täckta med guld. Men inte mycket av pengarna blir kvar när 85 procent av kolgruvorna är utlandsägda.

Sedan bolaget Rio Tinto år 2015 vann över Bulgas motståndsrörelse har 30 villaägare närmast gruvan köpts ut av bolaget. 

– Tack och lov, vårt hus började bokstavligen ramla ihop på grund av sprängningarna. En granne hade satt in nytt kök när överskåpen dråsade ner från väggen, berättar Robert McLaughlin. Så de var faktiskt tvungna att lösa ut oss. Och glada att bli av med oss eftersom vi bråkade så mycket.

Robert var Bulgas elektriker, frun AnneMaree arbetade som lärare. Nu har de kunnat flytta till en liten ort västerut där de slipper ha hemmet dränkt i koldamm och ”åter kan se stjärnorna”. Nattskiftets lampor lyste upp hela dalen.

Men värst var oron för den egna hälsan. I de större städerna i Hunter Valley visar statistiken på mycket hög förekomst av astma och andra luftrörsproblem. Det statliga organet för miljöskydd, EPA, har satt upp mätstationer i hela regionen och många invånare abonnerar på dess sms-larm. Det leende landskapet till trots har de tre större gruv­städerna bland landets sämsta luft. 

– Men hur bevisa att gruvan gör människor sjuka? säger Leslie Krey. Eller sönderstressade?

Bulgas 350 invånare är utspridda med stora naturtomter, navet är en liten bensinstation som inte liknar någon annan. Här trängs leksaker, husgeråd, livsmedel, kaffemaskiner, mikrougn, souvenirer, ett värmeskåp med sandwichar och hamburgare och små kycklingspett, bageridel och vin- och spritbutik. Utanför står två elefanter, en giraff och en zebra, stora solida plastskulpturer, och här och där andra besynnerliga plastdjur. Någon har för länge sedan ställt ut dem ”för att roa barnen” när föräldrarna drack öl på tavernan intill.

– Jo, visst kan jag ibland känna oro för barnen. Men samtidigt.... jag älskar Bulga! Jag är född här och kan aldrig tänka mig att flytta härifrån, säger Emmy Parrey. 

Män i arbetsoveraller hoppar ur stora ”utes”, fyrhjulsdrivna pickups, och plockar åt sig något till en snabblunch. Emmy, som är föreståndare för macken i Bulga känner alla, är först tveksam till att ställa upp med namn och bild. 

– Jag vill vara neutral, alla är ju mina kunder, och byn är delad 50/50. Men även om gamla tiders underbara sammanhållning vittrat sönder så är det ingen bitter personkonlikt, båda sidor kan förstå de andras argument. 

– Nästan alla här är beroende av gruvan, min man jobbar där. Vi har ett bra liv på en fin plats – men nu får berget bara inte komma närmare! 

Emmys pappa har dock sadlat om och ägnar sig åt ett projekt med att återskapa förstörd natur. Han sår och planterar och tillför ny jord.

– Han ser rehabiliteringen av naturen som ett sätt att få även människor som stridit att läka sår.

John Krey beskriver stämningen i Bulga med en term skapad av den australiensiske filosofen Glenn Albrecht: Solastalgi, en hemlängtan fast man befinner sig hemma. Begreppet är idag en vedertagen diagnos för sorgen över en radikalt förändrad hemtrakt, både plötsligt efter till exempel en jordbävning eller på grund av långsam miljöförstöring.

– Vi trodde att vi hade hittat paradiset, alla försäkrade att gruvan inte var något hot. Redan 2003 fanns ett beslut av regeringen att Mount Thorley aldrig skulle få växa. 

John var byggmästare med eget företag i Sydney, Leslie redaktör på ett barnboksförlag. Inför sin framtida pensionering köpte de en sluttning just där nationalparken upphör, byggde flera hus, anlade en damm, skapade en underbar plats med ett knippe vackra vingårdar runt hörnet.

Flera grannar, som kunnat sälja sina hus, har lämnat Bulga. De som köper är gruvarbetare som långpendlar från städer nere vid kusten.

– De skiftjobbar i fyra dagar och far sedan hem. Så de bryr sig inte om problemen. Och vi har fått anpassa oss, säger Leslie Krey. För att visa god vilja har gruvan installerat filter som renar dricksvattnet men regnvattnet som vi måste ha till tomten fick vi själva köpa en anläggning till.

Australien vet att festen är över, konstaterar Richie Merzian på Australia Institute, en tung tankesmedja i huvudstaden Canberra. 

– Men fossilindustrin partajar så länge den bara kan. 

Merzian har tidigare varit regeringens expert på klimatförändring och representerat landet på FN:s klimatkonferenser. Hans institut utför den mest omfattande och sedan länge pågående undersökningen av attityder som visar hur ständigt fler australier blir ”djupt oroade” över klimatförändringen och tycker att politikerna gör alldeles för lite. 

– Många här ute på landsbygden har blivit rädda. Och sjuka, säger Tony Lonnergan och visar en film han tog nyss i smyg med mobilen, vid gruvan på vägen ut mot farmen. 

Den visar hur en enorm gruvtruck tömmer sitt lass i en depå för kolet. På några sekunder stiger ett stort svart moln mot skyn. 

– Det är olagligt. De måste spraya med vatten så att dammet binds. Likadant när de kör på vägarna inne i området. Men när de har bråttom struntar de i det.

Några timmar senare kom ett sms som varnade för att vara utomhus.

– Jag anmälde det, som vanligt, till miljömyndigheten EPA. LockTheGate talar om vår ”David-mot-Goliat-kamp” och varje liten markering är väl ett steg mot ett fossilfritt samhälle. Och vi har faktiskt ett exempel där bolagen förlorat.

Muswellbrook kallas även ”The Horse Capital of Australia”. I regionen finns 150 uppfödare av fullblodshästar och företag som tillverkar ridutrustning. Och när koldammet började falla på de dyra rasrena fålarna gjorde stuterierna uppror.

– Jag var med på ett stort allmänt möte mellan gruvarbetare och hästfolk och aldrig har jag upplevt en sådan öppen fientlighet, säger Tony Lonergan. Tack vare hästindustrins status och pengar så förlorade gruvorna i dess närhet och fick inte expandera.

– Och kunde hästarna vinna så kan kanske även vi...