– Ett principfast motstånd mot vapenleveranser är väldigt svårt att förhålla sig till när man riskerar att dö under ett invasionskrig, säger hon.  

Vad är din inställning till att Sverige och andra nationer förser Ukraina med vapen?

– Ukrainare behöver överleva och kunna försvara sig mot den fullskaliga invasionen och de behöver moderna vapen och vapensystem för att göra detta på ett snabbt och effektivt sätt för att minska lidande och få ett slut på Rysslands fullskaliga krig. Ett principfast motstånd mot vapenleveranser är väldigt svårt att förhålla sig till när man riskerar att dö under ett invasionskrig. Ukrainare har dessutom rätt att försvara sig. Landet har tidigare gått med om överenskommelser såsom Budapestuppgörelsen, med försäkran om säkerhet, som Ryssland har brutit mot. Vi får inte glömma att Ryssland är en imperialistisk stormakt som ukrainare försvarar sig emot.

Ukraina har sedan länge begärt att få hjälp med stridsflyg. Tycker du att Sverige ska hörsamma detta och sända Jas?

– Jag tycker att det är viktigt att Ukraina vinner så fort som möjligt för att rädda fler liv. Och om de anser att stridsflygplan kommer att hjälpa dem trycka tillbaka ryska trupper och försvara den civila befolkningen från robotattacker och de fruktansvärda öden som befolkningen i ockuperade områden går och har gått igenom, är jag för det, även om det kanske inte är en särskild popular åsikt inom delar av den breda vänstern.

Den kritik mot vapenleveranser som kommit är att dessa bidrar till eskalering, fler döda och ökad risk för ett bredare storkrig. Vad svarar du på det?

– Kritiken bortser ifrån den brutala och systematiska massakrerna i ockuperade områden. Mitt svar är att titta på bland annat Butja, Irpin, Lyman och Cherson. Jag vill att kritikerna påminns om robotattacken mot tågstationen i Kramatorsk som var en evakueringshub där över 50 civila dog och 100 skadades. De civila som har dött i robot­attacker mot städerna. De barn som i snitt har tillbringat 900 timmar under det senaste år i skyddsrum. Pojken Bohdan från Bakhmut som förlorade båda sina föräldrar, när de deltog i en släktings begravning. Jag vill lyfta alla byggarbetare, lärare, läkare, programmerare, studenter, pappor, mammor, barn, mor- och farföräldrar, queera och andra som har tagit upp vapen och stupat som försvarare. 

– Är de medvetna om det skyttegravskriget som pågår i östra Ukraina nu? Ukrainare vill vara fria och försvara sitt lands territoriella integritet mot ett fascistiskt imperium som har visat gång på gång att de inte respekterar internationella överenskommelser eller förhandlingar, att de gärna attackerar den civila befolkningen och civila mål och begår krigsbrott. Den enda vänsterpositionen är, enligt mig, att hörsamma önskemålen att få vapen för att kunna försvara sig från allt detta.

Vapenleveranserna har under året som gått ofta dragit ut på ­tiden, fastnat i nationella debatter och så vidare. Vad har det fått för konsekvenser för Ukraina?

– Även om jag på en bredare plan förstår kritiken mot det militärindustriella komplexet och upprustning är detta en krissituation som kräver ett annat bemötande än diskussioner på en metanivå. Konsekvenserna av diskussionerna om vapenleveranser är att fler har dött än hade varit nödvändigt annars. Att barn har fått tillbringa en stor del av året i skyddsrum, i kylan och i mörkret, på grund av Rysslands attacker på civila mål. Att miljontals människor har fått fly Ukraina eller är interna flyktingar. Att stora delar av landet kommer att ta lång tid att återuppbyggas. Att människor, civila och försvarare, kommer att leva med stor trauma i lång tid efteråt.

Svenska freds: ”Ska kriget pågå 10–20 år? Nej, det är bara för cyniskt”

Svenska Freds tog ställning mot vapenleveranser till Ukraina redan för ett år sedan. Den linjen håller man fast vid.

– Det är vår roll att lyfta risk­en, säger ordförande Kerstin Bergeå. 

– För risken är verklig, det är så pass spänt läge.

Kriget var redan en realitet när Kerstin Bergeå i maj förra året valdes till ny ordförande för Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen. Sedan dess har det – och efterverkningarna: Nato, upprustning, diplomatins död – varit helt dominerande. När intervjun görs på fredagen ska hon snart åka till Örebro för att tala på en manisfestation för Ukraina anordnad av lokalavdelningen där. Kommer kriget att dyka upp under diskussionerna? Garanterat. Hon har tidigare i veckan också gjort flera offentliga framträdanden med anledning av kriget, som att tala utanför ryska ambassaden tillsammans med bland andra Per Bolund (MP) och Gunnar Hökmark (M).

Det måste finnas utrymme för nyanser, säger Kerstin Bergeå innan denna intervju genomförs. Det är ett krav hon ställer. Annars kan det lika gärna vara. Hon är trött på polarisering, på att föreningens perspektiv inte får utvecklas utan förenklas grovt.

– Ja, det har varit ett fruktansvärt år, på flera sätt, också med en extremt smal och enkelspårig säkerhetspolitisk debatt. Jag tror att det handlar om att fruktan har gripit tag i människor, då kostar man inte på sig fördjupande debatter. När många är uppfyllda av det fruktansvärda invasionskriget är det svårt att förklara att säkerhet är en bred fråga. Men när man är inne i en pågående militarisering blir de som lyfter annat ofta väldigt utsatta, förlöjligade och hånade. 

Jag vill ju tala om svenska vapenleveranser till Ukraina med dig. Det känns som om ni senaste tiden valt att inte tycka så mycket om det?

– Vi har valt att fokusera på Natofrågan. Där har vi stigit fram ordentligt. Så ja, vi har samtidigt valt att inte driva frågan om vapenexport. Där sa vi nej i början, för att Sverige skulle kunna ta en annan roll i konflikten, som medlare till exempel. Det var ett beslut mot bakgrund av att militärt stöd skulle komma från många länder.

28 februari 2022 tog ni ställning mot vapenleveranser. Har ni på något sätt reviderat hållning därefter?

– Vi väljer att ta en annan roll, det finns andra frågor som är mer konstruktiva för oss. Som att Sverige borde avbryta importen av rysk gas. Våra kritiska perspektiv vill vi lyfta. Vi hade önskat att Sverige skulle agerat annorlunda. Men vi accepterar att läget är som det är nu, även om det satts en ny praxis, Sverige har inte på väldigt länge använt vapenexport som ett utrikespolitiskt verktyg.

Men betyder det här att Svenska Freds inte längre vill kommentera nya beslut som tas, till exempel detta att regeringen vill skicka stridsvagnar och luftvärnssystem?

– Ulf Kristersson har sagt nej till Jas, för ju tyngre vapen man bidrar med, desto mer ökar risken för eskalering. Att lyfta risken är vår roll. Titta bara på Tyskland som tvekade in i det sista om man skulle sända Leopard. Risken är verklig, det är så pass spänt läge. Det är fortsatt vår roll, att driva det fredsbyggande, att inte mentalt acceptera militariseringen. Det måste finnas en dialogväg öppen den dag Ukraina är redo för den. Ska kriget pågå 10–20 år? Nej, det är för cyniskt, för tunnelseende.

”Vårt uppdrag är fred”

Kerstin Bergeå är mycket tydlig med att Ukraina, i enlighet med FN-stadgan, har rätt att försvara sig mot Rysslands angrepp. Så varför inte med svenska vapen? undrar kritikerna som tycker att Svenska Freds håller fast vid en vacker princip som i just detta fall inte är kompatibel med verkligheten, för verkligheten är att Ryssland skulle ha slukat Ukraina om inte världen skickat vapen. 

Återigen handlar det om nyanser, menar Kerstin Bergeå. Världen är mer komplex än att vara för eller emot. Skulle det ukrainska folket haft mer nytta av ett Sverige som kan mäkla fred? Som inte ansluter sig till en militär allians?

– Klart det här har diskuterats även internt. Vi är en bred rörelse, allt mellan radikalpacifister och folk som starkt förespråkar militära interventioner. Men fredsrörelsens uppdrag är fred, att se möjligheterna till den och arbeta förebyggande för att säkra den. Som att inte släppa fram diktatorer med storhetsvansinne. 

Ingen militär lösning

Kriget kommer till sist att sluta vid ett förhandlingsbord, tror Kerstin Bergeå. Det finns ingen definitivt seger att vinna på slagfältet.

– Men hur ska man kunna lita på Ryssland? Det är jättesvårt. Men det här med fredsförhandlingar har lyfts av många, till exempel av (Natos generalsekreterare) Jens Stoltenberg på Folk och försvar och av (Rysslandsexperten) Gudrun Persson. Finlands president säger att vi måste hitta en lösning som Ukraina tycker är rättvis men som inte lämnar ett hämndbegär hos Ryssland. Det är klokt. Men det är upp till Ukraina att bestämma när och hur.