”Det här är den största industrisatsningen i Sveriges historia”, fortsätter filmskaparna Marianne Gustavsson och Maud Nycander, som i två år följde männen bakom satsningarna.  

Filmens budskap till de aktivister och forskare som drivit på för ”den gröna revolutionen”, och för alla andra oroliga medborgare, kan tolkas som: ni kan lägga ner vapnen. Indu­strin har tagit över stafettpinnen.  

”En farlig kraft”

Det är ett livsfarligt budskap.  

Det menar Lisa Wanneby. 2005 engagerade hon sig i kampen för Ojnareskogen på Gotland, där Nordkalk ville bryta kalk. 2012 började Nordkalk avverka skog för att ge plats för gruvan, men aktivister och lokalbor slog läger i skogen och drog på sig Gotlands största polisinsats. Till sist räddades Ojnareskogen.  

– Om människor engagerar sig lokalt, om vi knyter samman olika organisationer och olika intresse­områden går ihop så blir man en väldigt stark rörelse, säger Lisa Wanneby.  

– Jag vet ju att när landbonden, aktivisten, ekonomen och biologen går samman, och dessutom har myndigheter som delar vår inställ­ning till själva projektet, då är vi en farlig kraft.  

Det är därför det är illavarslande om gruvindustrin når fram med sitt budskap om att de ska klara den gröna omställningen, samti­digt som de tar hänsyn till den lokala miljön, menar hon.  

– Det bästa för företagen är ju att människor inte engagerar sig utan att vi ska invaggas i att tro att någon annan ska lösa det. Men det kommer inte att bli så. Företagen kommer inte att se till mitt bästa som bor i det här närområdet där mitt vatten blir förstört. De kommer att se till sina kvartalsrapporter och vad aktieägarna säger.  

2012 var Lisa Wanneby med och startade Urbergsgruppen, som sedan dess arbetat ”för långsiktig hushållning med jor­dens naturresurser och för minskat uttag av ändliga råvaror ur jordskorpan”.  

Gruvbolagen behövde en skänk från ovan

I samma veva drabbades gruvindustrin av en kris. Det berättar Diego Marin, expert på råvaror och resursrättvisa vid European Environmental Bureau, Europas största nät­verk av miljöorganisationer.  

– Omkring 2014 tänkte gruvföretagen: ”Shit! Våra pengar håller på att ta slut, investeringarna uteblir, de vill inte investera i det här eftersom de menar att gruvor har stor påverkan på mänskliga rättigheter och miljön och bla bla bla.” De behövde en skänk från ovan. Och nu har de fått det, i den gröna omställningen.

Dokumentärer som SVT:s "Den gröna kapplöpningen” är en gudagåva till gruvindustrin, menar Diego Marin. De hjälper industrin i sin livsavgörande kamp att få ”allmänhetens tillstånd” att expandera gruvdriften. I kombination med den nya minerallag som EU väntas stifta innan året är till ända ligger vägen till en aldrig tidigare skådad guldålder öppen. Gruvföretagen förbereder sig för att få status för nya gruvprojekt som är ”av yttersta vikt för EU:s framtid”, och däri­genom få en gräddfil. – Lokalbors oro och rättigheter, biodiversitet – allt sådant kommer att nedvärderas, eller inte vägas in alls för dessa gruv­projekt, säger Diego Marin.  

Sverige, med relativt låg befolk­ningstäthet och rika mineraltill­gångar, är avgörande för EU:s nya mineralstrategi. Om detta är EU-kommissionen överens med det gruvälskande Socialdemo­kraterna liksom den nuvarande regeringen.  

”Norra Sverige är avgörande inte bara för hela Sveriges omställning utan också för hela den europeiska unionens omställ­ning”, säger näringslivsminister Ebba Busch, med en blå LKAB-hjälm på huvudet, i ”Den gröna kapplöpningen”.

Mer koppar behöver inte brytas

Lisa Wanneby trodde när hon startade Urbergsgruppen att inom ett decennium skulle gruvindustrin ha börjat agera mer hållbart, och att samhället skulle ha kommit långt med återbruk, återvinning av metaller och en cirkulär ekonomi. Nu är året 2023 och visst har gruvindustrin förändrats radikalt. Det är svårt att hitta ett företag som inte beskriver sig som klimatkrisens ädla rid­dare. ”Hållbarhet kommer naturligt för oss”, menar Boliden i en reklamfilm för Sveriges största koppardagbrott, Aitik i Gällivare. Gruvan expanderar, bland annat på bekostnad av tre byar som tömts på invånare. Men det är små kostnader i sammanhanget, när planeten ska räddas. Och dessutom har Aitik elektrifierat en del av sina transporter (mindre än en procent förvisso – och bolaget bränner alltjämt över 100 000 liter diesel varje dygn).

Det är sant, medger Diego Marin, att det behövs metaller och mineraler för solceller och vindkraft, och att även om återvinning genomförs till 100 procent så behöver en del, till exempel sällsynta jordartsmetaller, brytas i gruvor. Men när det kommer till exempelvis koppar, som bryts i Aitik, behövs inget mer.  

– Vi har tillräckligt med koppar i lager för att möta behovet från sol och vind redan idag. Det mesta är i byggnader, många av dem övergivna runtom i världen. Vi har så mycket koppar.  

Irriterande antagade

Så varför menar EU, reger­ingar och gruvnäringen att vi måste bryta mycket mer för att klara den gröna omställningen? Enligt Diego Marin börjar det med ekonomer som gör marknadsanalyser av exempelvis hur många bilar som kommer att produceras vid olika tidpunkter i framtiden. Därefter räknas det ut vad råvarubehovet blir, vilket gruvföretagen, bilföretagen och diverse lobbyister sedan förmedlar till politiker.  

 – Det som irriterar mig mest är det omedvetna antagandet att ekonomin ska fortsätta växa stadigt med omkring tre procent om året. Men vi vet att BNP är nära kopplat till energikonsumtion, nästan ett till ett. Och vi vet att energi är kopplat till råvaror. Energi kommer inte från ingenstans. Det kommer från exploatering, säger Diego Marin.  

Det blir en självbekräftande rundgång. Ekonomin kommer fortsätta växa; alltså måste vi expandera gruvorna så att den kan fortsätta växa.  

– När man bara tänker att man ska bryta nytt så tänker jag att man inte har en hållbarhetsprofil, säger Lisa Wanneby.

– Vad ska du göra den dagen det inte går att bryta nytt? Det är det som jag tycker är det intressanta. Hur ska du som företag kunna skapa cirkulära system, cirkulära kretslopp med metall och mineraler så att du behöver bryta så lite som möjligt? Jag ser inte den ambitionen hos gruvföretagen.

Skär in i klimatrörelsens konflikt

Så hur ska vi som vill stoppa en skenande klimatkris förhålla oss till en gruvnäring som gör sig till företrädare för den gröna omställningen? Frågan skär rakt in i en urgammal konflikt inom miljö- och klimataktivismen, berättar Joost de Moor, biträdande professor vid Center for European Studies på Sciences Po-universitetet i Paris, vars forskning bland annat handlar om klimataktivism i Sverige.  

– En väldigt likartad konflikt utspelade sig inom den tidiga miljörörelsen på 1970-talet, mellan vad som då kallades fundamentalisterna och realis­terna. Realisterna sa: ”Vi kan komma långt genom att fokusera på vad som är möjligt inom den rådande ekonomins strukturer. Vi kan fokusera på att påverka företag och få till lagstiftning och skatter som tvingar dem att verka på ett mer miljövän­ligt sätt.” Fundamentalisterna sa å sin sida: ”Nej, problemet bottnar i hur det politiska och ekonomiska systemet fungerar. Om vi inte förändrar det, kan vi inte få till en riktig förändring för att komma åt miljöproblemen.”  

En liknande konflikt briserade kring klimattoppmötet i Köpen­hamn 2009, då en växande rörelse för klimaträttvisa ville centrera frågor om global ojämlikhet och urfolks och lokala gruppers intressen och rättigheter, medan stora delar av klimatrörelsen menade att en mer teknisk, vetenskaplig approach skulle nå ett bredare stöd. Till stor del gick klimaträttviseperspektivet vinnande ur den striden. Men konflikten finns kvar.  

– Inom klimatrörelsen finns många som argumenterar för att vi behöver politisera frågorna och säga att det inte bara handlar om ett tekniskt problem, utan också om dessa ojäm­likheter, säger Joost de Moor.  

– Men jag har också hört många klimataktivister genom åren som säger: ”I princip håller jag med, men vi har inte tid för den typen av diskussion. Vi måste agera nu, så snart som möjligt, och dessa typer av politiska tvister tar tid, de saktar ner saker och de kanske till och med omöjliggör förändring”.  

– Lite gruvor måste vi ha en stund till i vårt land eller i Europa eller i något annat land för att erbjuda välfärd och välfärdens utveckling. Jag förstår ju det såklart, säger Lisa Wanneby.  

– Men hur ska vi fördela resurserna på ett planet med änd­liga resurser? Hur ska de fördelas så att det blir rättvist?

I sådana frågor kan lokalt gruvmotstånd och klimataktivism mötas, menar hon.  

 – Det går ju, så fort vi diskuterar de här frågorna. Men jag märker också att efter pan­demin har vi mycket färre diskussioner. Det måste återuppstå, precis som allting annat.  

Landsomfattande aktionsvecka

Lisa Wanneby menar att den demonstration ”mot gruvboomen!”, som hon och Urbergs­gruppen arrangerar den 16 september i Stock­holm, är viktig. Inte bara för att den samlar talare och deltagare från drabbade orter och samebyar i Sverige, och visar på gruvmotstån­dets tilltagande samarbete över nationsgränser (Diego Marin är en av talarna), utan också för att den är en del av den landsomfattande aktionsveckan för social-och klimaträttvisa, som pågår mellan den 15–23 september.  

 – Den här veckan handlar inte bara om att visa att vi fortfarande är en rörelse som finns. Det handlar också om att återuppta samtalet mellan de olika organisationerna.  

Pandemin kom olägligt för klimatrörelsen. 2019 innebar flera stora demonstrationer och den 20 september samlades uppskattningsvis 50 000 i Stockholm och fyra miljoner över världen i vad som beskrevs som de största demonstratio­nerna någonsin för klimatet.  

Pandemins begränsningar kan ha bidragit till hur klimat­rörelsen kom att utvecklas, i Sverige liksom i flera andra länder. Civil olydnadsaktioner tycks ha ökat, ofta med få deltagare som lyckas få stor uppmärksamhet genom kreativa metoder. Överlag har många av de aktivister som blivit kvar i rörelsen radikaliserats, berättar Joost de Moor.  

– I början hade Fridays for Future en ganska apolitisk analys av klimatförändringen, där de i princip sa ”Vi vill att regeringar gör något åt klimatet nu, men vi har inget riktigt budskap om hur det bör göras”. Under pandemin tvingades de, särskilt i onlineforum, att ta del av internationella konversationer. Det gäller särskilt Fridays for Future, att studenter under pandemin genomgick en omvandling till en mer radikal kritik, där särskilt betoningen på klimaträttvisa har ökat, säger Joost de Moor.  

– Idag har Fridays for Future ett rätt starkt budskap kring de mest utsatta folken och områdena (MAPA, the Most Affected People and Areas). Med det i åtanke är jag inte överraskad över att Fridays for Future nu mobiliserar med samerna mot gruvutvinning.  

Vad han bland annat syftar på är en demonstration den 26 augusti i Kiruna där Fridays for Future tillsammans med ungdomar från samebyarna Gabna och Laevas höll en sorgemanifestation för de renbetesmarker som försvunnit till förmån för gruvor, vindkraft och annan exploatering.  

– En fortsatt kolonisering av Sápmi är ingen grön omställ­ning som makthavare gärna vill få oss att tro, sa Greta Thun­berg på plats i nya Kiruna centrum.  

LKAB, som vill öppna en ny gruva vilken skulle omöjliggöra traditionell renskötsel för Gabna sameby, passade på att bjuda in Greta Thunberg. Passade hon på, nu när hon var i Kiruna, att hälsa på hos LKAB för att höra deras perspektiv kring ”det gröna stålet”?  

Nej.