Du får ursäkta mig, men jag är rasande när jag skriver den här texten. Och så väldigt sorgsen. Kanske tittade du också på Moderaternas Elisabeth Svantesson i "30 minuter"? Det var det värsta sedan… ja, sedan Ulf Kristersson tidigare i veckan berättade för Aftonbladet att det inte är problematiskt för M att samarbete med SD trots att partiet ständigt skandaliserar sig med rasism och till och med nazism.

Varje parti har sitt inre liv, sa han.

Kanske är det nästa naturliga steg att Elisabeth Svantesson inte bara förnekar denna rasism, utan även förnekar att hon en gång i tiden (2016) faktiskt haft vett att ta avstånd från den.
 

Dagens ETC är dagstidningen som ger hopp och ryggrad att stå emot den blåbruna sörjan. Beställer du idag så får du prova en hel månad digitalt för bara 39 kronor. Ingen bindningstid – avsluta när du vill. Klicka här för att prenumerera.

Jag tycker att det var fel att jag sa att de har rasistisk politik för det tyckte jag egentligen inte då, men det här är inget försvar utan det är bara en förklaring till det svaret. Det var ju en period då där alla gärna ville hitta de här etiketterna.

Visa mig en mjukare ryggrad.

Jag trodde aldrig att det här skulle gå så snabbt. För ärligt talat, jag kände mig ibland som ett freak när jag förra hösten började varna för detta med blåbrunt, om den totala normaliseringen, om att M och även KD skulle ätas upp inifrån av SD:s perspektiv.

Aldrig, sa många. Överdriv inte, brunsmeta inte.

Men nu är vi där, vi är verkligen där.

Jag känner en mycket stark oro för utvecklingen. För att skriva det i klartext: Vi hade ett rasistiskt parti, vi har nu tre stycken. Och det är inte säkert att L kan låta bli heller. SD slukar dem som tror att det är möjligt att bara leka med dessa krafter, att använda dem som trampolin mot makten. Och vi glömmer lätt att både M och KD haft sådana här underströmmar själva.

Ta en hatisk, hetsande politiker som Hanif Bali.

Eller varför inte kristdemokraten Joachim Gahm. Han blev utesluten för två år sedan efter att helt gränslöst ha vrålat i sina sociala medier om ultrakommunister, genusfascister, pk-maffian och att abort är mord. Men nu är han plötsligt tillbaka. Som om ingenting har hänt.

Jag skriver ledare om hans fall idag, för att hans fall speglar partiets moraliska haveri – och hur komprometterad borgerligheten har blivit.

Joachim Gahms politiska karriär har inte räddats för att 57-åringen genomgått en mirakulös inre resa, utan för att hans parti sjunkit till en nivå där hans handlingar som förpestande troll inte längre ses som särskilt problematiska.
Vi har trots allt vant oss vid att Ebba Busch anklagar fattiga med brun hud för att ha avlivat sig själva i covid-19 medelst att komma från "kulturellt avlägsna samhällen" och sakna "de specifikt svenska särdragen".

En pågående förskjutning.
Lite till, lite till.
Allt tätare samarbete med SD.
Samtidigt anklaga MP och V för att hota demokratin.

Märker de ens vilken avgrund som öppnar sig?

Just nu är det fruktansvärt mörkt. Min egen ljuspunkt är Dagens ETC. Att det finns en dagstidning som inte tiger still inför allt som sker. Redaktionen gör allt den kan för att avslöja, men också för att visa på det hoppfulla omkring oss.

Sverige är ju bättre än så här, Sverige måste vara bättre än så här.
Men, jag är tyvärr övertygad om att det kommer att bli värre innan det blir bättre. Och det kommer att gå allt snabbare. När säger Ebba Busch och Ulf Kristersson att vi måste ha "återvandring"? När kastar de fria medier till vargarna i SD? När låter de nationalisterna kväva kulturen i en stram knätofs? När inser de att de inte längre förhåller sig till Jimmie Åkesson utan har blivit som han?

Dagens ETC är en tröst.
Något som ger kraft.
Något som alltid kommer att ha solid ryggrad.

Jag hoppas och tror att Dagens ETC kan fylla samma funktion för dig när den här valrörelsen drar igång på allvar.

Kalla det humanism.
Kalla det riktig journalistik.
Kalla det en motståndsrörelse.