Nu har Energimyndigheten lyckats med sin lobbying mot elcertifikat till små anläggningar, det vill säga solel på villatak. Myndigheten tycker att stödet kostar dem för mycket arbete i administration och har länge velat bli av med tilldelningen av elcertifikat till små anläggningar.

Den svenska energipolitiken är konsekvent byggd för att stödja stora anläggningar, gärna med storlekar som gör att de de som bygger stort blir exportörer både nationellt och till utlandet.

Små lokala anläggningar som ökar hållbarheten och egenförsörjning för en by eller stad, har aldrig varit prioriterat. Ett exempel är att den villaägare som gör mer el än hen konsumerar, beslås med straffavgift för elnätet.

Samtidigt arbetar politiken med regler som bromsar storleken på solcellsanläggningar, ett max på 500 kW innebär att solel för egna fastigheter eller större industrier/lager inte kan utmana storskalig elproduktion.

Så å ena sidan motarbetas småskalig elproduktion genom regler som begränsar produktionen så att man inte ska producera mer än man konsumerar, å andra sidan hindras större anläggningar att byggas som är kopplade direkt till konsumtion. Och nu tas elcertifikats möjligheten bort för småskalig solel.
Det svensk energipolitik handlar om är storskalig produktion som ska ut på marknaden i första hand.

Det tog flera år innan elcertifikat blev en möjlighet för små solcellsägare. I början handlade det om i bästa 10, 20 eller 30 öre i stöd per kWh producerad el. Men elcertifikatpriserna sjönk dramatiskt efter några år och ligger idag på enstaka ören per kWh.
Nu inför Energimyndigheten en administrativ avgift på 200 kr per år, vilket gör att det blir omöjligt för en liten anläggning att räkna hem ett certifikat.

Solel i Sverige utvecklas trots Energimyndigheten och och trots politiska beslut. Egen solel är mycket billigare än köpt el idag, även utan stöd och trots krångel.

Så utvecklingen mot solelssamhället lokalt kommer fortsätta.

Trots politiken.