Ingen part säger öppet att man vill ha arbetslöshet i samhället. Ingen ekonom försvarar att människor som vill arbeta inte får jobb. Samtidigt diskuteras sällan vad arbetslösheten egentligen kostar samhället.
Exakt hur mycket är också svårt att räkna ut. Det finns dock en hel del beräkningar. Redan 1981 publicerade FN en beräkning som visade att arbetslösheten kostade mellan 70 och 140 procent av vad det skulle kosta att ge de arbetslösa offentlig anställning (UN, Economic Survey of Europe in 1981). Av de 14 undersökta länderna låg kostnaden under 90 procent i bara tre länder. I sju länder, däribland Sverige, låg kostnaden på mellan 90 och 100 procent. Om de fyra länder där kostnaden var större än 100 procent skrevs i FN-rapporten:
- ”I Belgien, Frankrike, Holland och Schweiz tjänar den offentliga sektorn – genom ökade inkomstskatter och sociala avgifter samt genom minskade arbetslöshetsbidrag – mer än vad lönekostnaden uppgår till, om en tidigare arbetslös får ett jobb. Och följaktligen skulle effekten i dessa länder på budgetunderskottet bli mindre om de arbetslösa ges fullt betalda jobb i den offentliga sektorn än om de fortsätter att vara arbetslösa och uppbära ersättningar.”
FN-rapporten angav för Sveriges del en arbetslöshetskostnad på 90 procent. Arbetsmarknadsstyrelsen gjorde några år senare en beräkning som visar på något högre kostnader (AMS, Meddelanden från utredningsenheten 1984:13). För en person med a-kasseersättning beräknade AMS arbetslöshetskostnaden till 93 procent och för en person i arbetsmarknadsutbildning till 137 procent. Under 90-talet kom det beräkningar som visar att kostnaden i genomsnitt för de arbetslösa överstiger 100 procent.
Svenska Kommunaltjänstemannaförbundet gjorde en beräkning som visar effekten av att under 1994 minska antalet kommunalt anställda med 26 000 personer. Slutsatsen var: ”att det strikt budgetmässiga syftet med att avskeda de 26 000 personerna inte uppfylls, nämligen att spara pengar. Tvärtom förlorar samhället 11,7 miljoner kronor på att göra 26 000 kommunalt anställda arbetslösa.” (SKTF Rapporterar nr 13/93)
Ett år senare skriver Svenska Dagbladet under rubriken: ”Spariver står staten dyrt -15 miljarder notan för kommunala besparingar på 10 miljarder”:
- ”Staten subventionerar kommunernas besparingar. När kommunerna sparar 10 miljarder på personalminskningar – 55 000 personer mellan 1992 och 1994 – betalar staten notan. Exakt hur dyrt det blir för staten vet ingen. Troligen minst 15 miljarder under samma period. Det visar beräkningar som Näringsliv gjort med underlag från Kommunförbundet, Arbetsmarknadsstyrelsen och arbetsmarknadsdepartementet.” (SvD, 19/10 1994.)
Arbetslöshetskostnaderna har alltså beräknats till mellan 90 och 150 procent av totala lönekostnaden i olika undersökningar.”
För att inte bli beskyllda för att göra optimistiska kalkyler visar vi här ett exempel på hur man kan hamna på en kostnad som motsvarar 90 procent av full lön för en arbetslös.
Säg att vi utgår från en månadslön på 30 000 kronor. Lönekostnaden blir då 505 000 kronor per år. Den kostnaden för en anställd ska ställas mot kostnaderna för att personen är arbetslös. För det första får vi kostnader för arbetslöshetsersättning på 290 000 kronor. Sedan har vi utebliven arbetsgivaravgift samt lägre skatt och moms.
Totalt blir det 467 000 kr, vilket är drygt 90 procent av kostnaden om den arbetslösa vore anställd.
Detta är en enkel kalkyl som mycket få egentligen ifrågasätter. Ändå glöms den bort när arbetslösheten diskuteras. På senare år har den inte alls varit närvarande, I stället diskuteras arbetslösheten som något som ”bara händer”. En slags olycka som drabbar samhället från ovan.
Därmed kan politiken diskutera arbetslösheten som något individuellt. De arbetslösa har haft det för ”fett” var faktiskt något som arbetsmarknadsminister Johan Pehrson sa om orsaken till att så många var utan jobb, våren 2023. Men med ovanstående siffror i minnet kan man lika gärna konstatera att arbetslösheten är något samhället accepterar trots att den relativt enkelt skulle gå att eliminera. Ännu mer avslöjande blir ekvationen om man lägger in andra kostnader för arbetslösheten i kalkylen. Om vi räknar in de extra sjukvårdskostnaderna, den kriminalitet och det missbruk arbetslösheten skapar, så blir varje arbetslös ett obegripligt slöseri både mänskligt och ekonomiskt.
