Den svenska riksbanken är den äldsta i världen. Den har i århundraden varit styrd av Sveriges regering, men sedan 90-talet har den varit en helt oberoende institution, styrd av fullmäktige av nationalekonomer.
Det här är ett politiskt beslut som är viktigt, dels för att förstå vad nyliberalismen vill, dels för att det faktiskt påverkar politiken och löntagarnas vardag.
Vad är en riksbank?
Riksbanken är en bank som lånar ut pengar till andra banker. Eftersom det bara får finnas en riksbank per land så har den banken monopol på sin verksamhet. Det är riksbanken som bestämmer vilken ränta en bank måste betala för att få låna pengar. På så sätt kan man styra hur hög ränta vi andra får betala.
Om riksbanken sänker räntan kan ekonomin ta fart, det blir billigare att låna och både privatpersoner och företag satsar mer. Om riksbanken i stället höjer räntan så bromsas farten i ekonomin genom att vi inte lånar så mycket utan försöker spara i stället.
Men riksbanken styr också hur mycket den svenska kronan ska vara värd, jämfört med andra valutor.
I praktiken innebär det att om kronan blir ”för mycket” värd, så ger riksbanken ut mer pengar och kronan blir då mindre värd på valutamarknaden. Om kronan i stället sjunker i värde kan riksbanken köpa kronor för att behålla värdet.
Riksbanken är alltså den institution som har makt över penningpolitiken. Åtminstone i teorin.
Varför blev riksbanken oberoende?
I hela västvärlden har under de senaste tjugo åren nationalekonomer, företagsledare och politiker arbetat för att riksbankerna ska bli oberoende. I praktiken innebär det att politikerna inte längre ska lägga sig i hur penningpolitiken sköts. Om en riksdag vill satsa på sänkt ränta för att det gynnar sysselsättningen ska riksbanken kunna strunta i det och tvärtom höja räntan. De som slagits för detta har i princip haft två argument för varför det är viktigt.
Det första argumentet: Penningpolitik är så komplicerad och svår att vanliga politiker inte kan sköta den. De beslut en riksbank fattar får nämligen full effekt först efter ett eller två år. Först då slår en räntesänkning i praktiken igenom på de stora långsiktiga lån som företag och banker jobbar med. Man måste alltså ”tänka långt”. En politiker agerar dock med nästa val för ögonen, menar företrädarna för oberoende riksbanker. Kortsiktiga beslut för att locka röster hotar att skada landet på sikt.
Det här är ett mycket märkligt argument. Dels är det ologiskt. Om det nu tar så lång tid för penningbeslut att få effekt, hur skulle de då kunna hjälpa en regering inför ett val?
Dessutom, om det är något vi brukar använda demokratin till så är det just att fatta beslut som ingen riktigt vet vad de kan innebära om många år. Ingen vet vilket pensionssystem som är bäst på lång sikt. Ingen vet om socialbidragssystemet är bra på lång sikt, ingen vet vilken utrikespolitik som lönar sig i längden. Politik handlar om åsikter och förhoppningar, det gäller penningpolitik likaväl som hälsovårdspolitik. Just därför vill vi att det ska beslutas demokratiskt.
Det andra argumentet: En oberoende riksbank ger lägre inflation. Problemet med argumentet är att det saknar bevis. Såväl oberoende som ”beroende” riksbanker har lyckats och misslyckats med att bekämpa inflationen i olika länder. Dessutom finns det inget som säger att låg inflation alltid är bra i sig. I kriser kan tvärtom oberoende riksbanker (om teorin stämmer att de kommer att lyckas hålla nere inflationen) genomdriva en alltför stark minskning av produktion och sysselsättning. En enögd riksbank kan alltså göra mer skada än en som måste se till de politiska effekterna.
Vad har Riksbanken gjort?
Nu har vi i Sverige en helt oberoende riksbank. Riksdagen kan inte längre besluta om räntor eller kronans kurs. Och i praktiken har Sveriges riksbank varit oberoende i flera år. Resultatet kan vi se idag.
”Riksbanken har de senaste decennierna drivit en penningpolitik där man oroligt prioriterat låg inflation och därför haft alltför höga räntor.”
Sverige är det land i Europa som under flera år haft en extremt låg inflation, ja, ibland rent av deflation. (Det behandlar vi mer i Avdelning 10 – Pengar och valutor.)
Riksbanken har de senaste decennierna drivit en penningpolitik där man oroligt prioriterat låg inflation och därför haft alltför höga räntor.
Det har inneburit att man bromsat ekonomin under flera år, vilket i praktiken inneburit att arbetslösheten varit onödigt stor.
Den andra effekten är att löntagarnas löner hållits tillbaka. När fackliga krafter krävt rejäla lönehöjningar har Riksbanken direkt svarat med att man då tvingas ”höja räntan”. Tanken är att löntagarna ska få välja mellan höga löner och hög arbetslöshet. I praktiken har det inneburit att de svenska fackföreningarna ofta haft lägre lönekrav än konkurrentländer som Tyskland och Danmark.
När inflationen ökade snabbt 2021 efter att Ryssland angrep Ukraina blev Riksbankens enda lösning att snabbt höja räntorna. Detta trots att inflationen knappast berodde på sådant som skapats i Sverige. Inflationen på grund av energikrisen gällde ju hela Europa och det går inte att bekämpa höjda energipriser med högre ränta.
Men det var det enda Riksbanken valde att göra. I praktiken kan det ha inneburit att inflationen ökade onödigt mycket under flera år. När detta skrivs våren 2024 så agerar Riksbanken broms genom att inte sänka räntan trots att inflationen gått ner snabbt och kraftigt. Det här gör naturligtvis finansmarknaden orolig och bankerna räknar inte på vad inflationen är när de sätter höga räntor till låntagarna. Utan de räknar på vad de tror att Riksbanken tror o räntan kommande månader.
Det här blir en ond cirkel.
Nu ska man inte överdriva makten hos den oberoende Riksbanken i Sverige. Den politik man drivit är ungefär densamma som regering och Finansdepartement skulle ha genomfört om man fortfarande varit politiskt ansvariga för Riksbanken. I en utredning av Sven-Olov Daunfeldt 2006 visas att i de flesta länder sänktes inflationen flera år innan de olika ländernas riksbanker blev oberoende. Det är alltså inte så att oberoendet ger låg inflation. Det har man kunnat få ändå.
I valet mellan sänkt och höjd ränta har fackföreningsrörelsen varit kritiker av Riksbanken, medan den socialdemokratiska partiledningen och näringslivet varit positiva. Jämfört med den Europeiska centralbanken och andra riksbanker, som Bank of England, är Sveriges riksbank visserligen lite extremare eller åtminstone snabbare med räntehöjningar, men det är trots allt en skillnad under galgen. De olika riksbankerna följer i stort sett samma politik. (Det stora undantaget är USA:s Federal Reserve System som betydligt mer aktivt använt räntesänkningar och räntehöjningar för att ingripa i ekonomin oberoende av inflation och andra ”nödvändiga normer”.)
Men det finns en annan dimension som är allvarligare. En oberoende riksbank handlar framför allt om att politiken inte längre ska kunna välja vissa saker. Man kan inte länge stimulera ekonomin utifrån sina åsikter om hur ekonomin ska skötas, i stället är det ”experternas åsikt” som ska gälla. Det betyder i praktiken att det enda regeringen numera styr över är ”halva” den ekonomiska politiken. Det vill säga budgeten.
Men även här har politiken fått en tvångströja – ett utgiftstak – som innebär att tekniska regler och i förväg satta ”normer” bestämmer vad man kan och får göra, och inte vad väljarna eller regeringen vill göra.
Den nyliberala politiken handlar om att politikens inflytande över vad som sker i ekonomin ska begränsas, de folkvaldas makt ska beskäras. Den oberoende riksbanken är då ett utmärkt exempel på hur det gått till. Tyvärr har de politiska partierna varit i stort sett överens, det finns ingen egentlig politisk opposition vad gäller ekonomin idag i Sverige. Det demokratiska problemet med en oberoende riksbank kommer att synas först den dag någon vill föra en ekonomisk politik som inte har stöd inom näringslivets toppar, bland ekonomer och den stora statliga byråkratin.
