Nyliberalismen kom till Sverige på 1970-talet och vann först anhängare bland nationalekonomerna. Efter några år började den också öppet omfattas av politiker. På 80-talet framför allt inom Moderaterna. Idag även inom de andra borgerliga partierna och stora delar av socialdemokratin.
Men nyliberalismen har gjort mycket djupare intryck än så, den har styrt även tänkandet inom delar av fackföreningsrörelsen, miljörörelsen och Vänsterpartiet.
Utan de nyliberala idéerna skulle man aldrig gjort om pensionssystemet i Sverige såsom skedde och heller inte genomfört den uppdelning av den ekonomiska politiken där regering och riksdag styr över budgeten och skatterna, medan en oberoende riksbank styr över räntepolitiken och pengarna. Just denna idé är viktig för nyliberalismen. Vår valuta och de politiska besluten kring räntor ska skötas av ”experter” och inte av politiker. Det kan låta lite absurt men är själva grundbulten i synen på ekonomi. Politiker är ett problem då de tenderar utgå ifrån människors krav, medan experter utgår ifrån ”ekonomins behov”.
Bägge dessa stora politiska förändringar vore otänkbara om inte nyliberalismen som idé även fått stöd långt in i arbetarrörelsen. Nyliberalismen är dock inte en enkel enhetlig teori, ett antal punkter i ett program, utan det handlar mycket om en inställning till ekonomi och politik.
Vi menar att nyliberalismen har några viktiga kännetecken som går igen:
- Vinsterna i produktionen bör höjas på lönernas och skatternas bekostnad. Den nyliberala idén är att det är bättre för samhället om mycket pengar samlas hos företagen och deras ägare. Dessa tar av rent egenintresse bättre hand om pengarna och gör så att samhället som helhet växer snabbare.
- Den offentliga sektorn bör vara mindre. Många av de gemensamma välfärdssystemen som sjukförsäkring och arbetslöshetsförsäkring bör i stället vara privata försäkringslösningar som var och en tecknar utifrån sina möjligheter.
- Regleringar och olika gemensamma avtal som hindrar människor och pengars möjlighet att fritt flytta sig eller omförhandla sin situation bör minska. En nyliberal idé är att det är bättre för de anställda att inte ha kollektivavtal. Dessa låser ekonomin och hindrar privatpersonen att ”bjuda under” för att få ett jobb eller ”bjuda över” när deras kunskaper är extra viktiga för företaget. I avregleringstanken ligger också att kapitalet bör vara så fritt som möjligt. Regleringar vad gäller flytt av pengar mellan länder ska bort, liksom regler om hur pengar får lånas eller lånas ut.
- Privatiseringar av offentliga företag och organisationer. I den nyliberala tanken ligger att det offentliga i längden är en sämre ägare och arbetsgivare än privata ägare. Det är sämre om en simhall ägs kommunalt än om den ägs privat. Det är sämre om sjukhusen ägs av regionen i stället för av privata företag. Grundtanken är att all ekonomisk aktivitet sköts bättre om den drivs av det privata egenintresset.
- Politikens inflytande bör begränsas i samhället. Grundtanken är att vi människor mår bättre av att mer och mer av den ekonomiska aktiviteten flyttas till olika marknader, i stället för att den beslutas gemensamt. Ett enkelt exempel är att en nyliberal tycker det är bättre att vi kan köpa oss olika sätt att resa till jobbet utan att politiken försöker subventionera och styra oss till vissa sätt. Våra privata önskemål styr bättre vilken trafik som bör finnas än våra gemensamma politiska önskemål.
Detta är det viktigaste med nyliberalismen. Eftersom det är ett ”kärt barn” går den politiken under olika namn. Neoliberal, monetaristisk eller normpolitik är exempel på andra beteckningar för i grunden samma sak. Men låt oss direkt slå fast att vi inte anser att det finns någon ren nyliberal politik i verkligheten.
Nyliberalismen existerar ingenstans!
I alla länder regleras marknader, bland annat regleras arbetskraften, pengarna kan flyttas hur som helst men om människor försöker flytta vart de vill blir det stopp.
Utan de nyliberala idéerna skulle man aldrig gjort om pensionssystemet i Sverige såsom skedde.
På samma sätt kan nyliberala politiker som kräver att staten inte ska lägga sig i ekonomin fatta beslut som innebär enorma ingrepp i just den fria ekonomin. Det var den moderata statsministern Carl Bildt som fattade beslutet att införa den statliga bankgarantin under bankkrisen i början på 90-talet. Det beslutet var egentligen ett statligt förmyndarskap, ett slags förstatligande av bankerna, som efter några år avskaffades i takt med att bankernas balansräkningar började se bättre ut. På samma sätt agerade alla västmakter under finanskrisen 2009.
Det finns alltså ingen ren nyliberalism. I det land som ibland kallas för nyliberalt – USA – är myndigheternas inblandning och kontroll av företagen vad gäller monopol och ägande på många sätt hårdare än de svenska. Den amerikanska regeringen införde också efter 2001 hårda regler där myndigheterna fick rätt att kontrollera och stoppa pengarnas fria flöden. I kampen mot ”världsterrorismen” försvann plötsligt många ”friheter” som ansetts okränkbara. Exempelvis banksekretessen, regler som gjort att banker inte behöver avslöja något om sina kunder.
Det är också under borgerliga regeringar i Europa som bankerna tvingats informera skattemyndigheter om olika privata bankkontons saldon.
Vad gäller friheten att flytta pengar och vinster hur som helst har möjligheterna inte alls begränsats.
Ingen politiker hävdar heller att myndigheters kontroll av produkter vad gäller gifter eller miljövård ska upphöra. Inte ens de mest extrema högerpolitikerna i Sverige vill se en skola som betalas privat, man vill bara att de ska drivas privat. Inte heller handlar debatten om sjukvården om att den ska betalas privat. Däremot vill nyliberaler att sjukhusen ska ägas och drivas privat och de som behöver vård ska betala en del privat via olika avgifter.
Samhällsekonomin är en mix av olika ideal. Just därför är det så viktigt att diskutera olika idéers riktning. Att Sverige idag är ett betydligt mer ojämlikt och splittrat samhälle jämfört med 1980 beror inte på ett eller två beslut. Det beror på en annan riktning för politiken som helhet.
Det finns förvisso många som påpekar att nyliberalismen egentligen inte är ny alls. Att dess idéer om fria kapitalflöden, globalisering utan regleringar, privatiseringar och så vidare är ett eko av de idéer nationalekonomer och politiker hade före 1930-talet. Nyliberalismen är i deras ögon bara gammal högerpolitik med uppfräschade budskap.
Men det är nog att göra det lite för enkelt för sig.
På 1920-talet fanns inte välfärdsstaten, då fanns inte den stora offentliga sektorn, då existerade inte den trygghet som människor i industrivärlden senare tog för given, oberoende av om de bodde i en svensk socialdemokratiskt styrd nation eller i en tysk kristdemokratisk nation. Nyliberalismen handlar om att förvandla ett samhälle, att ändra riktning, medan den gamla klassiska högerpolitiken handlade om att bevara det som var då.
Nyliberalismen har därför varit en förändrande kraft, eller, om man så vill, en förstörande kraft. Det har gjort att mycket som kallats för nyliberalt aldrig har varit det, man har bara använt ett ord som känts förändrande och ”positivt”. (Så kallas till exempel valutaunionen EMU för ett nyliberalt projekt. Men en valutaunion är egentligen raka motsatsen till fria kapitalflöden och avreglering.)
Idag är nyliberalismen inget man vinner val på. För att kunna vinna majoritet i ett val – oberoende om det är i England, Sverige eller Tyskland – har högerpolitiker i stället argumenterat utifrån tal om trygghet, bevarad offentlig sektor och stabilitet. Eller som i Sverige 2002 då politiken krävde kärnkraft via statliga stöd, vilket är rätt långt från nyliberalismens idé. Men vi menar att även detta är lite av en illusion. Nyliberala idéer styr idag politiken på ett helt annat sätt än för 35 år sedan och de fortsätter styra förslag om förändringar. Ibland handlar politik bara om byte av ord. Det finns exempelvis förslag om att privatisera våra fängelser. Dessa förslag läggs dock inte fram som ”nyliberala”. I stället presenteras de som ”alternativa behandlingsmetoder”. Detsamma gäller förslag om privatiserad sjukvård.
Nyliberalismen är idag i praktiken starkare än vad den är i debatten. I klimatkrisen har EU lagt många förslag som styr företagens verksamhet och ställt mål på hur utsläpp ska minskas. Men det finns ingen styrning av hur de enorma förmögenheterna ska investeras och inget som begränsar friheten att flytta pengar och vinster hur som helst. Vill man ”smita” från sitt klimatansvar är det enkelt att ta pengarna och dra.
Vi tror det är viktigt att inte stirra sig blind på vilka modeord som används för politiska förslag. ”Avreglering”, ”trygghet”, ”sparande”. Positiva ord som kan betyda motsatsen i det man sedan gör. Det är vad som sker i verkligheten som är det viktiga.
Så vad innebär då nyliberalismen i grunden? Vi skulle vilja sammanfatta det på det här sättet:
Den nyliberala politiken handlar om en ”ekonomism”. Om att mer och mer av våra liv ska värderas, mätas och diskuteras utifrån rent ekonomiska termer. Vården ska vara ”effektiv” vilket inte är detsamma som ”tillfredsställande”. Människor ska ”investera i en utbildning” vilket i affärstidningar kan leda till rubriken ”utveckla dig som varumärke”. Frågan är när gravida kommer att säga att de ”investerar i ett barn till”.
För 40 år sedan gjorde målaren Peter Tillberg en klassisk målning av en svensk skolsal, där eleverna tittade lite tomt rakt fram. Tavlan hade den ironiska titeln ”Blir du lönsam, lille vän?”. Det var då en djup kritik av en fullständigt absurd idé. Idag är det nog ingen som skulle förstå den tavlan som kritik.
Snarare som ett konstaterande.
