Därför finns det aldrig något som är ”färdigt” inom samhällsutvecklingen. En politisk ”sanning” kan bara några år senare vara ett skämt i den allmänna debatten.
Det kanske räcker med att påminna om hur hela den svenska ekonomkåren med ett eller två undantag stödde idén om en ”stark svensk fast valuta” 1990. Eller hur samma ekonomkår på 70-talet hävdade att inflationen var svårförståelig och problematisk medan man på 80-talet helt enkelt skyllde den på – lönerna. Eller hur ekonomen Sven Grassman i flera år visade att nationalekonomernas påstående om ”den stora utlandsskulden” på 70- och början av 80-talet var felaktigt och hur Riksbanken och andra institutioner till slut gav honom rätt och helt sonika räknade om statistiken (utan att han fick något erkännande för det).
Eller när i stort sett hela ekonomkåren bytte fot 2024 och började prata om offentliga investeringar och därmed bytte åsikt om statsskulden.
När det verkligen gällde hade nyliberalismen inget att erbjuda världen.
Men den riktigt stora förändringen kom 2021 när världen drabbades av covid-19-pandemin. Aldrig har så många benhårda regler kastats ut genom fönstret och ersatts med en annan ekonomisk politik.
Löntagare fick offentligt stöd i krisen. Företag fick stöd för att inte avskeda och ersättning för nya stora kostnader. Offentligt anställda hyllades (dock inte med högre lön), samarbete och solidaritet var populära ord igen. Ingen pratade om att marknaden skulle lösa mänsklighetens stora pandemikris. I land efter land hölls ekonomin igång med stödpaket och nya investeringar.
När det verkligen gällde hade nyliberalismen inget att erbjuda världen.
Efter pandemin trodde många ekonomer att nyliberalismens ställning skulle ändras.
De fick fel. De självklara ”sanningar” som inte gällde under pandemin togs åter upp när krisen vände.
Visst, nyliberalismen är idag en teori som är solkad och angripen från många håll. Men det är lätt att glömma vad nyliberalismen egentligen gått ut på när ledande ekonomer trendmässigt byter teori och terminologi.
Dess styrka ligger i de djupa politiska förändringar som skett. Det är inte tankarna som är det viktiga, inte de påstådda motiven, utan vad som faktiskt gjorts.
Där måste vi nog konstatera att nyliberalismen varit oerhört effektiv i Sverige och fortsatt vara det efter pandemin.
- Den offentliga sektorn har skurits ner och det fortsätter.
- Skattesystemet har gjorts om så att höginkomsttagare idag betalar mindre och låginkomsttagare mer av skattebördan.
- Arbetslösheten har hållits på en konstant hög nivå.
- Stressen och pressen på de anställda har ökat inom alla sektorer.
- Politiken har fått nya regler och ramar som gjort att en regering inte längre på samma sätt som tidigare ”får” ingripa i ekonomin.
- Stora delar av de offentliga företagen och verksamheterna har privatiserats. Än idag finns en önskelista om nya privatiseringar från Svenskt Näringsliv och lobbyister från Timbro. Senast föreslog ekonomer privatisering av LKAB och Vattenfall som en viktig ”reform”.
- Inflationen har hållits nere på en orimligt låg nivå under decennier för att sedan tvärtom bekämpas med snabbt höjda räntor när den tog fart i krigets skugga 2022. Mycket av inflationen skapades då av Riksbanken själv.
- Börsspekulation och valutaspekulation har blivit en ”naturlig” och stor del av ekonomin. 2024 föreslog arbetsgivarna för första gången att privata företag ska ta hand om utbyggnad av järnväg och motorvägar, mot en garanterad avkastning från staten.
- Pensionssystem och försäkringssystem har förändrats.
Samtidigt kan det vara viktigt att påpeka vad nyliberalismen inte lyckats genomföra.
- Man har inte klarat av att oskadliggöra och försvaga fackföreningsrörelsen. Det har varit ett uttalat mål, facken har varit för ”starka” i Sverige. I andra länder där nyliberalismen varit stark, som England och USA, har den direkta effekten varit krossade, försvagade fackföreningsrörelser. När detta skrivs pågår en ovanligt lång konflikt från If Metall mot Tesla, som vägrar skriva på kollektivavtal.
- Man har inte klarat av att förändra själva trygghetssystemet. Fortfarande är det genom kollektiva avtal, stora gemensamma försäkringslösningar och kollektivt sparande som de flesta människorna i Sverige får sin vardag någorlunda tryggad.
- Man har inte vunnit debatten om ekonomin, de nyliberala teoretikerna är idag på en egen kant, medan kritiska ekonomer samlas i allt fler tankesmedjor.
Nyliberalism och systemskifte
Ett vanligt ord för den nyliberala politiken har varit ”systemskifte”. Det var Olof Palme som på allvar började använda det i den politiska debatten när han anklagade högern för att vilja skifta system på 70-talet.
Det var även Palme som först talade om ”tvåtredjedelssamhället”, det vill säga ett samhälle där två tredjedelar får det bra, medan en tredjedel ”räknas bort”.
Nyliberalismens problem är att det befriade finanskapitalet, den låga inflationen, de minskade lönerna och den gigantiska arbetslösheten ingenstans har löst de egentliga problemen.
Bägge dessa skräckbilder har visat sig bli verklighet, men ändå har vi i den här boken valt att försöka undvika just de orden. Problemet är ju att politiken genomförts av såväl borgerliga som socialdemokratiskt styrda regeringar.
Begreppet ”tvåtredjedelssamhälle” tycker vi är missvisande, då vi snarare borde tala om ett ”tredjedelssamhälle” eller rent av ett ”tiondelsdelssamhälle”. Så liten är den grupp som tjänat mest ekonomiskt och politiskt på den här utvecklingen.
Ordet systemskifte har dessutom en klang av att vara något definitivt, något fast och oföränderligt.
Men så är det inte. Sverige är fortfarande ett land med olika politik, olika krafter som drar åt olika håll. Både inom och utom arbetarrörelsen.
Nyliberalismens årtionden
Nyliberalismen har inneburit en samling politiska förändringar som förvandlat Sverige från ett land med full sysselsättning, ökad jämlikhet och minskade inkomstklyftor till ett land där ojämlikheten ökat, vinsterna stigit, den offentliga sektorn minskat och där arbetslösheten skenat i väg. Utan ambition att vara heltäckande vill vi här sammanfatta några av de viktiga förändringarna.
Har nyliberalismen dött?
Det är nog sant att nyliberalismen delvis dog som modeord när 2000-talet blev alltmer gammalt.
Nyliberalismens problem är att det befriade finanskapitalet, den låga inflationen, de minskade lönerna och den gigantiska arbetslösheten ingenstans har löst de egentliga problemen.
Fortfarande utvecklas ekonomin mycket sämre än på 60-talet där de offentliga sektorerna ingrep och växte. Trots gigantiska nya marknader i öst och i Asien tar den nya ekonomin bara fart i de övre skiktens rikedomsansamling.
När Dagens ETC våren 2024 sammanställda utvecklingen för landets 1 000 rikaste personer så såg man att deras privata inkomster hade tredubblats på 15 år, medan deras skatt sjunkit till under 32 procent. Det här beror framförallt på att pengarna i toppen i allt högre grad tas ut i form av utdelningar, räntor, aktievinster och överskott från fastighetsförsäljningar – det vill säga kapitalinkomster. Endast 8 procent kom från löner och bonusar, som har en högre skattesats.
Så nyliberalismen har levererat till de som behöver det minst medan den stora världsekonomiska kris som startade på 70-talet och var den egentliga orsaken till att ekonomer började tänka ”nytt”, aldrig kunnat hanteras.
Nyliberalismen har däremot skapat de instrument som gjort att arbetarrörelsen ändå inte vågat annat än fortsätta på inslagen väg. Nyliberalismen har försökt göra politik till något omöjligt. Även om den själv inte längre tillhör nutidens populäraste ord har den ändå satt djupa spår i politiken.
Samtidigt har nyliberalismens hårda normer blivit ett problem för de borgerliga ideologerna själva. 2024 ifrågasätts även grundpelare som tanken på att staten inte ska låna för investeringar eller att skolor mår bäst av att vara privatiserade. Vi tror inte att nyliberala idéer försvunnit. Bara att man bytt terminologi för att kunna fortsätta politikens inriktning. Men samtidigt reagerar allt fler när inriktningen slår sönder en sund ekonomisk utveckling.
