Sambandet mellan arbetsrätten, det vill säga lagarna om anställningsskydd, lagar kring avskedanden och arbetslöshet, har skapat såväl mycket offentlig debatt som en omfattande ekonomisk forskning. Det finns ett antal tänkbara för- och nackdelar med ett starkt anställningsskydd.
Är man trygg vågar man prova nya saker utan att vara rädd att förlora det man har.
För löntagarna innebär ett starkt anställningsskydd att den ekonomiska tryggheten ökar vilket ger de anställda större anledning att utnyttja den vidareutbildning företagen eventuellt erbjuder. Är man trygg vågar man prova nya saker utan att vara rädd att förlora det man har. Samtidigt innebär ett starkt anställningsskydd att de som har hamnat utanför kan ha svårare att ta sig in på arbetsmarknaden. Företagen vågar inte anställa om de inte snabbt kan avskeda om ekonomin vänder, är tanken.
För företagen kan de stabila relationer som ett starkt anställningsskydd ger skapa ett större engagemang från de anställdas sida. Samtidigt innebär det högre kostnader för företagen vid avskedanden.
Dessa för- och nackdelar för löntagare respektive företag blir en fråga om avvägningar. Man kan hålla med om att såväl för- som nackdelar finns, och frågan blir hur man ska värdera dem mot varandra.
I 1999 års utgåva av OECD:s Employment Outlook finns en artikel med titeln ”Anställningsskydd och arbetsmarknadens funktionssätt”. Finns det en motsättning mellan anställningsskydd och en fungerande arbetsmarknad?
”Huvudfrågan är om skillnader i graden av anställningsskydd påverkar sysselsättning och arbetslöshet i olika länder över en längre period.”
Författarna till OECD-studien har gjort en genomgång av vetenskapliga arbeten kring den här frågan som publicerats under de senaste tio åren. Det handlar om närmare 30 studier. Bland alla dessa studier finns det några få som pekar på att ett starkt anställningsskydd leder till en sämre fungerande arbetsmarknad. Men lika många som säger det motsatta. Det sammanfattande omdömet från OECD-studien är:
”Allmänt sett tycks den här forskningen fokusera sig på de tänkbara kostnaderna som ett starkare anställningsskydd innebär. Samtidigt som man ignorerar de tänkbara fördelar som mer stabila anställningsformer kan ge.”
En stor del av OECD-studien går ut på att systematisera och försöka mäta skillnader i anställningsskydd mellan länder. Man delar in anställningsskyddet i tre områden. Dessa mäts sedan för 27 länder, dels i slutet av 80-talet, dels i slutet av 90-talet. Och resultatet? Påverkar graden av anställningsskydd arbetslösheten? För att svara på den frågan krävs en så kallad regressionsanalys. Man gör ett diagram. På den horisontella axeln har vi graden av anställningsskydd och på den vertikala axeln den genomsnittliga arbetslösheten under 90-talet. Varje land blir en punkt som svarar mot landets grad av anställningsskydd och genomsnittlig arbetslöshet.
Ett jakande svar på om ökande anställningsskydd leder till ökad arbetslöshet skulle kräva ett diagram där punkterna (de enskilda länderna) bildar ett någorlunda sammanhållet band nerifrån vänster och upp mot höger. Men det är inte så det ser ut när vi tittar på 27 länder år 2020.
Och slutsatsen av blir att det inte finns något samband mellan graden av anställningsskydd och arbetslöshetsnivån.
Det finns inget stöd i OECD:s gamla undersökning för att ett starkt anställningsskydd leder till högre arbetslöshet.
Det kan vi alla se. Försök själv dra en rak linje mellan de olika punkterna i diagrammet!
Det finns inget stöd i OECD:s gamla undersökning för att ett starkt anställningsskydd leder till högre arbetslöshet. Och när vi gör om det idag med nya siffror ser vi samma sak.
Ändå återkommer det påståendet med envishet i den politiska debatten och i förslag från borgerliga nationalekonomer.
