För att förstå nyliberalismens politik är det viktigt att förstå hur man ser på arbetslöshet. Det förklarar varför man accepterar en hög arbetslöshet i årtionden, men också varför man lägger sådana – tycker vi – märkliga förslag för att ”minska den”.
I grunden handlar det om huruvida ansvaret för arbetslösheten är individuellt eller gemensamt. Eller råare uttryckt, huruvida den arbetslöse har sig själv att skylla eller inte.
Den nyliberala grundtesen är enkel: Folk är arbetslösa eftersom de inte vill jobba. Folk lever hellre på bidrag och gör hellre ingenting än arbetar. Det är denna teori som ligger bakom regeringens politik om att sänka arbetslöshetsersättningarna liksom sjukersättningarna. Alla de förslag som tagits fram genom åren har handlat om att det ska vara svårare att vara sjuk och arbetslös, man ska som individ inte kunna leva ett drägligt liv utan motiveras att i stället ständigt söka jobb.
Enligt teorin är det inte mängden jobb i sig det här handlar om utan tanken är att jobbmarknaden fungerar bättre ju mer vi söker jobb, även om de är få. När väldigt många söker samma jobb kan lönerna justeras ner så att arbetsgivaren har råd att i stället anställa fler.
Samtidigt ska bidrag och arbetslöshetsersättning vara så låga att människors vilja att ta de jobb som finns ökar. Det kan tyckas vara en märklig människosyn, själva tror vi att människor drivs av en vilja att skapa och göra något meningsfullt av sina liv. Vi tror att människor vill arbeta. Vi tror att det i grunden är brist på anställningar som gör att folk hamnar utanför.
Men den nyliberala synen på arbetslösa leder till olika förslag för att minska arbetslösheten. Till exempel:
- Minska arbetslöshetsersättningen.
- Minska socialbidragen så att man inte ska kunna gå från a-kassa till socialbidrag utan att det svider ordentligt.
- Inför tvångsarbeten för arbetslösa med särskilt låga löner eller utan löner över huvud taget. (Man måste ta uppdraget annars förlorar man sin a-kassa.)
- Sänk lönerna så företagen har råd att anställa fler. Då måste a-kassan sänkas först. Ju lägre arbetslöshetsersättningen är, desto större chans att den arbetslösa accepterar en lägre lön för ett arbete.
- Sänk skatterna så att företagen vill anställa fler. Ju mer pengar företagen har, desto fler vill de anställa.
I grunden beror arbetslösheten på att marknaden inte har fått vara tillräckligt fri, enligt nyliberalernas sätt att se. Om bara priset, det vill säga lönen, får variera utifrån den efterfrågan som företagen har, så skulle vi inte ha några arbetslösa. Arbetslöshetsersättning, kollektivavtal och trygghetssystemet skapar en ”tröghet” som gör att människor inte säljer sin arbetskraft till det pris som ”egentligen” borde råda utifrån efterfrågan.
Skillnaden mellan den som arbetar och den som inte har arbete måste helt enkelt vara stor, enligt den nyliberala teorin.
Arbetslöshetens problem ligger i individernas motivation. Därför genomförde staten 2019 något som kallades ”Rusta och matcha”. Privata ”matchningsföretag” tog över den roll Arbetsförmedlingen hade haft tidigare, nämligen att förmedla jobb. Nu skulle dessa coacher istället motivera de långtidsarbetslösa. Systemet blev ett misslyckande, både ekonomiskt, då mycket fusk skapades hos matchningsföretagen, men också för att de i praktiken inte kunde hjälpa de som inte hade jobb. Matchningsföretagen skulle ju varken utbilda eller skapa tillfälliga jobb för de arbetslösa. Utan bara ”coacha”. 2023 kom en utredning från Sveriges Kommuner och Regioner (SKR) som kraftigt kritiserade systemets misslyckande. Om några jobb alls förmedlades var det på orter med många arbetstillfällen, där behövdes ingen matchning. Verksamheten var samtidigt helt meningslös för att skapa jobb i städer med hög arbetslöshet och få jobb.
Ändå genomfördes denna märkliga privatisering som ingen nytta gjorde.
Men det berodde inte på ett misstag, utan på själva den nyliberala idén om varför människor saknar arbete.
Skyll inte på samhället, skyll på dig själv, är budskapet.
