Åker man ut på landet kan man se igenväxta åkrar, ibland rena ödebyar. På mindre bruksorter kan gigantiska fabrikslokaler gapa med svarta och tomma fönster mot den förbifarande. Samtidigt finns ett modernt espresso-café bredvid en hörsal med digitalsänd opera från Metropolitan i New York som fredagsföreställning.
Vart man än vänder sig ser man människor med dyra mobiltelefoner i händerna. Går man hem till medborgarna hittar man nya stora tv-apparater med LED-skärm, datorer och modern köksutrustning. Eller ser solceller på taken. Kanske en dyr elbil står utanför.
Om man å andra sidan vågar sig in i ett klassrum i en vanlig grundskola ser man sönderlästa och förstörda läroböcker i de ungas händer. Om det ens finns böcker. Och från vårdhemmen kommer en ny skandal när de gamla förvägras fritt kaffe då kommunen säger sig ”sakna resurser”.
Det är svårt att se om Sverige blivit ett fattigare eller rikare land. Det handlar om vad vi vill se.
Siffror om ekonomi är argument i en ständig politisk debatt. Inom politiken styrde i trettio år påståendet att ”vi i Sverige har inte längre råd”. Finansministrar som Anne Wibble, Kjell-Olof Feldt, Göran Persson, Anders Borg och Magdalena Andersson har förklarat att ”vi har levt över våra tillgångar”. Företrädare för näringslivet har förklarat att ”Sverige har halkat efter i utvecklingen”, några chefsekonomer har i artiklar förklarat att ”Sverige har utvecklats till Europas fattiga kusin”. Sådana påståenden gav länge en bild av att landet helt enkelt inte längre hade råd med det vi ville, att vi blivit fattigare, att våra satsningar på skolor, nya hus eller social omsorg måste vara mindre då vi tillsammans hade mindre att fördela.
Men på senare år har den retoriken börjat svänga.
Sanningar om ekonomin, som funnits tydliga i statistiken, börjar dyka upp. Nu skriver affärstidningar att landet har gjort för lite investeringar, järnväg och vägar har fått förfalla, byggnader som Naturhistoriska riksmuséet stängs då taket rasar in på grund av eftersatt underhåll. År 2024 beslutade regeringen att storsatsa 120 nya miljarder på försvaret och lovade satsa 400 miljarder på ny kärnkraft. Plötsligt har ”vi råd”.
Så vad är sant? Vilken bild stämmer?
Eftersom bilden av ett allt fattigare offentligt Sverige är det som styrt mycket av de politiska vardagssamtalen i Sverige vill vi börja just med detta. Bilden är nämligen inte sann. Sverige är idag ett mycket, mycket rikare land jämfört med för tjugo år sedan. Och vi har aldrig varit fattiga i modern tid.
Hela bilden om det fattiga landet, påståenden om att vi ”halkat efter” är falska eftersom Sverige som nation blivit rikare år efter år.
Detta är enkelt att visa och borde inte vara en diskussionsfråga.
För att se om ett lands ekonomi växer, mäter man hur mycket varor och tjänster som produceras varje år. Det kallas för BNP, bruttonationalprodukten. Ju mer varor vi producerar, desto högre blir vår BNP. Varor kan vara alltifrån bilar till suddgummin eller dataprogram. Ju fler tjänster vi gör åt varandra, desto högre blir vår BNP. Det kan vara alltifrån konsultationer eller hårklippning till utbildning eller vård. Utvecklingen ser ut som i diagram 1.1.
I Sverige har BNP stigit varje år sedan andra världskriget, med undantag för 1981 och krisåren i början av 1990-talet. Varje år har vi tillsammans blivit lite rikare.
- År 1980 hade vi en BNP på 2 286 miljarder kronor.
- År 1990 hade vi en BNP på 2 841 miljarder kronor.
- År 2000 hade vi en BNP på 3 518 miljarder kronor.
- År 2010 hade vi en BNP på 4 364 miljarder kronor.
- År 2020 var vår BNP 5 181 miljarder kronor.
Vi har blivit rikare, inte fattigare.
Tittar vi bara på de senaste decennierna (vilket vi kommer att göra ofta i den här boken) så ser kurvan ut som i diagram 1.2.
I denna period – som många kallade en krisperiod – har BNP stadigt stigit. De gånger vi haft ett fall är under kriser som tagit några år att övervinna: bankkrisen och krisen skapad av den fasta valutan 1991–1993, den globala finanskrisen 2008–2009 och så nedgången under pandemin åren 2021–2022. Tittar man på diagrammet så ser de dock mer ut som hack i en kurva än som riktiga kriser som förändrar samhället och gör det fattigt.
För att kunna jämföra länder brukar man dela BNP med antalet medborgare. Då får man något som kallas BNP per capita, eller på vanlig svenska BNP per medborgare.
- År 1980 hade vi en BNP per capita på 292 978 kronor.
- År 1990 hade vi en BNP per capita på 352 538 kronor.
- År 2000 hade vi en BNP per capita på 422 505 kronor.
- År 2010 hade vi en BNP utslagen per person på 495 651 kronor.
Och 2020 hade BNP per medborgare stigit till 533 158 kronor. Ett diagram över hur BNP per capita utvecklats ser du i diagram 1.3.
Det är viktigt att veta att diagrammet visar fasta priser, det är inte en inflationsbubbla du ser, utan pengarna är omräknade till samma värde. Ändå blir vi alltså rikare och rikare.
Om vi tittar på förändringen av BNP per capita de senaste decennierna, ser vi att det är få år som vi har blivit fattigare. De flesta åren har vi tvärtom fått större och större resurser i samhället att fördela. Det kan du se i diagram 1.4.
Det här diagrammet visar en kraftig ökning av BNP över 43 år. Sedan 1980 har BNP per person ökat med 270 000 kronor! Återigen: Vi blev rikare, inte fattigare under de här åren.
Hur vet man det här?
BNP är ingen exakt siffra. Ingen vet exakt hur många varor och tjänster det produceras i Sverige i år. BNP är alltid en beräkning, en uppskattning som våra statistiker på Statistiska Centralbyrån (SCB) gör.
De frågar helt enkelt en mängd företag, butiker, banker och konsumenter hur just deras ekonomi utvecklas. Om man producerar eller konsumerar mer eller mindre. Man undersöker på samma sätt hur mycket pengar som finns och hur de används. Man frågar hur mycket vi exporterar och hur mycket vi importerar till landet.
Alla de siffror man får i dessa undersökningar vägs sedan samman till en uppskattning, en BNP-siffra.
Det är viktigt att förstå att den inte är exakt. Annars kan man bli chockad av att den i efterhand kan ändras. Under decennierna har våra BNP-siffror ändrats i efterhand flera gånger. Nya fakta har kommit till, beräkningar har gjorts om. Ett lands BNP kan därför förändras från en ökning på 1,5 procent till en ökning på 1,8 procent utan att något hänt. Man har bara räknat om.
Ännu viktigare att veta är att när ekonomer och statistiker gör prognoser, det vill säga försöker räkna ut vad som ska hända i framtiden, så är dessa beräkningar ännu osäkrare. Varje kvartal publicerar såväl regeringen, Konjunkturinstitutet, Riksbanken och de stora privata bankerna sina prognoser för ekonomin. Ingen har någonsin exakt rätt, alla siffror justeras allt eftersom.
När det gäller ekonomi, både den som har varit och den som ska bli, är osäkerheten alltid stor.
Problemet är att det inte är så sakerna presenteras. I stället diskuteras dessa olika siffror som om de vore väldigt exakta. Om ett land har en BNP som stiger med 1,7 procent och ett annat land som stiger med 2,1 procent, så kan politiker och ekonomer dra långtgående slutsatser om att det ”lågpresterande” landet måste försöka likna det ”högpresterande”. I debatter försöker man använda osäkra siffror som bevis, trots att hela skillnaden kan vara korrigerad om några år.
När man diskuterar ekonomi och politik är det här alltid bra att ha i minnet. Ekonomi är ingen exakt vetenskap, det finns ett stort mått av osäkerhet och gissningar i det som sägs.
Sverige är rikare idag än för 25 år sedan. Men vi fördelar våra rikedomar annorlunda.
Man kan naturligtvis fråga sig vad rikedom är. BNP mäter ju bara hur mycket vi gör, men inte om det vi gör är bra eller dåligt. Tio dåliga skjortor som inte håller i tvätten ger högre BNP än en bra skjorta som håller flera år. Om man skövlar skogar stiger BNP på kort sikt, men den kommer att sjunka på lång sikt om ny skog inte växer upp.
På samma sätt kan miljöförstöring och slöseri höja BNP, medan miljösparande kan minska den. En naturkatastrof som orkanen Katrina i New Orleans 2005 höjde den regionens BNP. Stora översvämningar i klimatkrisens skugga innebär höjd BNP för att snabbt reparera skador. All återuppbyggnad ökar BNP. Om man istället sparar på resursslösande förpackningar i ett samhälle så minskar man ju antalet förpackningar som produceras under ett år. BNP blir lägre, men av en god orsak. På samma sätt leder ett lyckat energisparande i hus till lägre BNP om inte den energin används till annat.
BNP är alltså inte ett mått på om vi producerar rätt saker eller om våra resurser används sunt.
Det här är en mycket viktig slutsats. BNP säger inget om huruvida vi lever i en långsiktigt bra ekonomi, den säger heller inget om hur vi fördelar i samhället. Det enda den säger är vilken gemensam kraft vi har att göra saker med. Bra eller dåliga saker.
Det finns också helt andra sätt att mäta hur utvecklingen är i ett land eller mellan olika länder.
Om rikedom är detsamma som att kunna leva ett långt liv med god hälsa eller att alla får en god utbildning, så är ett land som Sverige mycket rikare jämfört med de flesta andra länder, än om vi mäter hur många varor och tjänster som produceras.
För oss är BNP ändå en mätare på samhällets produktionsförmåga. Det är ett mått som – om än grovt – anger om vi har mer eller mindre resurser att fördela mellan oss. Ett land med hög BNP har mer resurser att bekämpa fattigdom eller miljöförstöring med än ett land med låg BNP.
Därför kommer vi ofta att använda och referera till BNP i den här boken. I senare avdelningar ska vi diskutera måttets bedräglighet vad gäller att motivera en framtida politik.
Om BNP stiger innebär det alltså att vi blivit rikare. Vi har mer resurser som vi tillsammans kan använda på olika sätt. Men varifrån kommer då påståenden som att ”vi halkar efter andra länder” eller att ”vi lever över våra tillgångar”?
De som säger så pratar egentligen om något helt annat. Man kan ju bli rikare och ändå samtidigt ”halka efter andra”.
Om en person har 100 000 kronor och får ytterligare 10 000 kronor har hon ju blivit rikare. Men om grannen samtidigt ökat innehållet i sin sparbössa från 100 000 till 115 000 kronor så kan man påstå att den första ”halkat efter”. Men det är ett mycket missvisande påstående. Den viktiga sanningen är ju att bägge blivit rikare.
Det är sant att många länder blivit rikare de senaste 25 åren. En del länder, som hade en lägre BNP än Sverige, har idag en högre. Men det är ingen förklaring till att vi i Sverige inte längre har råd med en skola för alla, med en hög arbetslöshetsersättning eller en bra äldrevård.
För vi har ju blivit rikare.
Det finns helt enkelt ingen som helst ekonomisk orsak till att så många i Sverige idag måste avstå från tandvård, vilket vi hade råd med på 70-talet. Det finns ingen ekonomisk orsak till att fler betalar dyra avgifter för sjukvården, vilket vi inte gjorde förr. Det finns ingen orsak till att vi inte har råd med en anständig sjukförsäkring. Det handlar bara om politik
Sverige är rikare idag än för 25 år sedan. Men vi fördelar våra rikedomar annorlunda.
