Detta har också lyckats. Genom att ständigt påstå att den offentliga sektorn sväller, man har kallat det ”ofantliga sektorn” har en bild skapats av en ständigt ökande satsning på det offentliga.
Den bilden är inte sann.
Som du kan se i diagrammet nedan så har den andel som vi satsar på det offentliga i form av konsumtion och investeringar i stort sett stått still sedan 1980.
Andelen offentlig konsumtion och investeringar stiger kraftigt fram till 1981. Då når det en historiskt hög andel på 32,2 procent av BNP. Under 1980-talet sjunker andelen istället kraftigt och når en bottennotering på 27,9 procent år 1988. Det innebar att vad som satsades var 55 miljarder kronor mindre än om andelen varit oförändrad. I dagens priser innebär det ett minus på 125 miljarder kronor.
Åren 1989, 1990 och 1991, under Ingvar Carlssons ledning, är unika för utvecklingen under de senaste fyrtio åren. Den offentliga konsumtionens och investeringarnas andel av BNP ökar från 27,9 till 30,6 procent. Andelen fortsätter att åka under de två kommande åren. Men nu beror det på att BNP minskar.
Efter 1995 står utvecklingen och stampar på en i stort sett oförändrad nivå.
Den offentliga produktionen – det som den offentliga sektorn producerar i egen regi – som regionalt och kommunalt ägda och styrda sjukvårdsinrättningar och skolor, har minskat sedan 1980. Minskningen skedde i huvudsak under 1980- och 90-talen. Därefter har den legat kvar på en lägre nivå.
Andelen låg 1980 på lite drygt 22 procent och ligger idag strax under 18 procent. Det betyder att produktionen i egen regi är 250 miljarder kronor lägre än om andelen varit oförändrad. Egen produktion betyder makt och egen kraft. Det är en egen kraft som politikerna minskat.
Om vi istället tittar på offentliga sektorns inkomster som andel av BNP, alltså vad vi gemensamt via framförallt skatter betalat, så ser man även här en kurva som pekar åt fel håll.
Om vi hade stannat kvar på 1990-talets nivå så hade vi kunnat göra mycket av det som idag fattas för att välfärden ska fungera.
Vändpunkten sker år 1990. Ett annat sätt att visa det är att titta på hur mycket mindre i miljarder kronor som gått till offentlig sektor, jämfört med om vi hade haft samma andel som gällde 1990. Det blir nästan hisnande siffror till slut. År 2022 handlade det om 420 miljarder kronor. Bara det året. Då blir det inte så svårt att förstå varför välfärden blivit alltmer ihålig.
Om vi hade stannat kvar på 1990-talets nivå så hade vi kunnat göra mycket av det som idag fattas för att välfärden ska fungera. Vi hade kunnat genomföra reformer som gratis dagis, fri kollektivtrafik eller fri sjukvård. Vi hade kunnat investera i klimatren produktion, vi hade lagat potthålen i vägarna och järnvägsväxlarna som får dessa återkommande fel vid resor. Samtidigt hade arbetslösheten aldrig behövt växa så dramatiskt.
Det är inte fattigdom eller brist på resurser som avgjort det här.
Utan ett politiskt val gjord i en nyliberal ideologi.
