Jobb skapas inte för sin egen skull, om företag anställer är det för att de behöver mer personal.
Om vi då gör tankeexperimentet att alla anställda i en bransch, exempelvis hotell- och restaurangnäringen, skulle halvera sina löner.
Det gör det möjligt att hålla lägre priser på hotellrum och restaurangbesök för ägarna. Troligen är det då fler personer som lägger en större del av sin konsumtion på dessa aktiviteter. Det betyder att hotell- och restaurangägarna behöver anställa fler.
Nu tänker vi oss att andra branscher vill genomgå samma mirakelkur. Lägre löner ger högre efterfrågan genom lägre priser och allt fler anställs.
Slutsatsen blir att lägre löner ger högre sysselsättning.
Detta är kärnan i den nyliberala teorin om arbetslöshet. Utifrån sambandet mellan löner och sysselsättning inom enskilda branscher drar man en slutsats om att samma förhållande gäller för näringslivet i helhet.
Nu tror vi inte på ens den första delen av argumentet, att sänkta löner automatiskt ger sänkta priser. De sänkta lönerna kan ju i stället gå till höjda vinster. Men även om det vore sant så betyder inte sänkta löner i en bransch detsamma som sänkta löner i alla branscher.
Det som är sant för varje enskilt företag och för varje enskild bransch är inte alls sant för hela samhället. Det är något som ekonomen John Maynard Keynes påpekade redan på 1930-talet.
För att sänkta löner inom restauranger ska innebära fler jobb krävs ju att andra löntagare inte fått sänkta löner! Annars har de ju inte råd att besöka restaurangerna i ökad utsträckning.
Sänks lönerna i hela näringslivet kommer tvärtom efterfrågan sjunka, med minskad sysselsättning som följd.
För att en allmän lönesänkning ska vara förenlig med en oförändrad efterfrågan måste ett av två villkor uppfyllas. Antingen måste lönesänkningen innebära en lika stor prissänkning, så att folk har råd att köpa lika mycket som förr. Eller också måste en lönesänkning som leder till att vinsterna ökar motsvaras av samma ökning av investeringarna. I dessa två fall – och bara då – kan en generell lönesänkning att vara förenlig med en oförändrad efterfrågan och därmed en oförändrad sysselsättning.
Men det blir inte fler jobb.
Det mest troliga är i stället att en allmän lönesänkning leder till ökade vinster, som inte motsvaras av samma ökning av investeringarna. Det är faktiskt det som hänt efter att vinsterna stigit mer än lönerna i decennier.
Det finns ett tankefel i synen på företag hos arbetsgivarföreningen. Ett slags självlögn där man tror bättre om sig själv än vad man har anledning till, nämligen tron att företag anställer fler om det blir billigare.
Det fungerar inte så. Företag anställer bara fler när fler människor behövs för att få jobbet gjort. Bara om fler köper varorna eller tjänsterna kan fler få jobb att producera dem.
Det är grundproblemet. En nyliberal politik minskar ju inte fattigdomen, den ökar tvärtom skillnaderna mellan rika och fattiga. Det innebär att konsumtionen inte ökar, färre har råd att köpa de varor och tjänster som kan ge nya jobb. Alla borgerliga lösningar med lägre löner missar det här grundproblemet. Hur ska man få marknaden och efterfrågan att växa om löntagarna får lägre löner?
Däremot ger lägre löner och sämre a-kassa möjlighet till ännu högre vinster. Vilket är det egentliga motivet.
Vi påstår helt enkelt att den nyliberala arbetslöshetspolitiken inte handlar om att lösa problemet med sysselsättningen. I stället syftar den till att höja vinsterna på lönernas bekostnad.
