Men det innebär också att tjänster blir allt dyrare jämfört med varor.
Ekonomen Agneta Stark har slagkraftigt förklarat det på följande sätt:
”År 1880 blandade en betongarbetare 3 000 ton cement om året. Idag gör han 10 gånger mer – 30 000 ton. Är det logiskt att förvänta sig samma ökade prestation hos en lärare? Att en lärare undervisade 30 barn 1880 och idag 300 barn!” (Skolvärlden nr 18/95.)
En dator kan på två år sjunka till hälften i pris, men en datautbildning kan inte sjunka mer än lärarlönen.
Det här innebär att den som vill köpa en tjänst behöver betala mer för den jämfört med vad man behöver betala för varor. Detta är något alla ekonomer och politiskt ansvariga känner till. Ändå kan man få höra att:
”Vi satsade totalt 70 miljarder på skolan 1990, men i år satsar vi ännu mer. Hela 82 miljarder. Påståendet att vi minskar på skolan är helt enkelt inte sant.”
Men det är det. För om skolan skulle hålla jämna steg med behoven så måste man dels höja i takt med inflationen, dels höja lite till för att ta hänsyn till att utbildning relativt sett hela tiden blir dyrare i samhället.
Den offentliga sektorns konsumtion måste helt enkelt höjas om den inte ska försämras. Men är det det som har skett?
För att svara på det behöver vi använda något som ekonomiska statistiker tar fram – fasta priser.
Med fasta priser försöker man mäta förändringen över tid av kvantiteten, mängden och – fast det är svårare – kvalitén hos en mängd varor eller tjänster. På ett sätt kan vi säga att man försöker mäta bruksvärdet av en vara eller tjänst och inte prislappen.
Olika grupper av varor eller tjänster kommer att ha olika fastprisindex. Konsumentprisindex (KPI) utvecklas inte på samma sätt som prisindexet för offentliga tjänster, som i sin tur inte utvecklas i samma takt som prisindexet för hela BNP.
I diagrammet 2.5 visar vi den årliga tillväxten av offentlig konsumtion och investeringar i fasta priser. Det är alltså tillväxten av mängden, kallas också för den reala tillväxten. I samma diagram har vi även lagt in den reala tillväxten av BNP. Det är också den siffra som vi vanligen möter när det gäller BNP-tillväxten. Om någon säger eller skriver att BNP har växt med 2,2 procent, så kan man vara säker på att det är den reala tillväxten, mätt i fasta priser som avses. Det är ytterst sällan någon använder den nominella tillväxten – tillväxten i löpande priser.
Det vi kan se är att fram till runt 1980 är tillväxten av offentlig konsumtion och investeringar överlag högre än tillväxten i BNP. Efter 1980 gäller det motsatta – tillväxten av BNP är överlag högre.
Det innebär att fram till 1980 ökade mängden av det offentliga fortare än mängden BNP. Andelen ökar. Efter 1980 kommer andelen av det offentliga att minska. Det här kan vi naturligtvis rita ett diagram på.
Andelar räknat i fasta priser är lite knepigt. Andelen 1950 var inte 30 procent, utan 14 procent som visas i diagram 2.1. Den var inte heller 45 procent år 1993.
Vad det här diagrammet säger är att om prisrelationen mellan offentlig verksamhet och BNP 1950 hade varit som idag, då skulle den offentliga konsumtionen och investeringarna som faktiskt skedde ha krävt 30 procent av BNP.
Det handlar om att över tid jämföra mängden offentligt finansierad verksamhet. Det visar relationen mellan den faktiska mängden offentlig konsumtion och den faktiska mängden varor och tjänster som ingår i BNP.
Vi menar att det är viktigt för alla som vill driva en socialt utjämnande, rättvis politik att känna till dessa grundfakta.
Vi kan se att mätt som mängd ökar offentlig verksamheten i relation till BNP mellan 1950 och 1980. Efter 1980 minskar mängden kontinuerligt i förhållande till BNP. Piken i början av 90-talet är till största delen en direkt följd av svag och negativ BNP-utveckling.
Idag är vi faktiskt tillbaka i den reala relation som rådde 1950. Nu är BNP mycket större idag än 1950 och därmed är även offentlig verksamhet större.
För att få en relation som den som rådde 1980 skulle den offentliga konsumtionen och investeringarna år 2023 ha behövt ytterligare 800 miljarder kronor!
Vi menar att det är viktigt för alla som vill driva en socialt utjämnande, rättvis politik att känna till dessa grundfakta. Den offentliga sektorn måste få växa om vi ska få en rättvisare värld. Faktiskt, något av det mest radikala man kan säga idag är att vi ska gå tillbaka till samma andel offentlig konsumtion av BNP som vi hade 1980. 800 miljarder mer skulle då det gemensamma, summan är så stor att den även förklarar varför detta inte skett. En så stor summa skulle förändra vardagen i Sverige och kraftigt minska den ojämlikhet som finns i samhället. Men den skulle också minska den privata rikedom som ett fåtal fått se växa under dessa årtionden.
