Är staten satt i skuld?

Ett av de största missförstånden kring samhällsekonomin är frågan om statens budget och statsskulden. Som ledord för hela diskussionen finns ett uttalande som Göran Persson gjorde när han fortfarande var finansminister. Det var åren då media skrev att Sverige hade en ”statsskuld på 1 400 miljarder”. Persson sa då:

”Den som är satt i skuld är icke fri.” Det var också titeln på den bok han gav ut 1997. Detta är, vad gäller ekonomi, ett helt felaktigt uttalande.

Låt oss börja med att titta på varför stater har skulder.

Sanningen är att alla stater har en statsskuld. De flesta stater har dessutom en mycket högre statsskuld än Sverige.

Staten lånar framför allt pengar från sig själv, från de olika statliga fonderna och Riksbanken. På grund av EU regler får det här inte ske direkt utan tar omvägen via de privata bankerna – som då får provision för det. Stater lånar också pengar av den privata sektorn, det vill säga från banker och privatpersoner genom att bland annat sälja obligationer. Sedan använder staten dessa pengar till att investera i samhället.

Det kan vara bra investeringar – man bygger skolor, järnvägar, nya sjukhus eller satsar på att rädda miljön.

Det kan också vara dåliga investeringar – man storsatsar på mer oljeutvinning i norska havet, en investering som blir dyr när klimatskadorna ska betalas.

Alla stater har en skuld.

Men alla stater har också tillgångar i form av pengar, företag, mark och så vidare.

Kvar finns en summa, antingen plus eller minus.

Men när en politiker som Göran Persson räknade så tittade han bara på skulden. Tillgångarna fanns inte. Låt oss därför ta detta mycket enkelt och tydligt.

Tänk dig att en manlig svensk politiker går till en bank och lånar en miljon kronor privat. Vi kan kalla honom Fredrik. För pengarna köper han ett billigt fritidshus, en bit skog och aktier. Eftersom vår person är försiktig så placerar han hälften av pengarna i skogen och fritidshuset, medan andra hälften går till aktier.

Ingen i hela världen skulle nu gå till Fredrik och säga att han blivit en miljon kronor fattigare. Hans skuld vägs ju upp av hans tillgångar.

Men om Fredrik i stället lånar en miljon till staten som köper en liten förskola, lite skog och aktier, så hävdar han att staten blivit en miljon kronor fattigare.

Statsskulden har nämligen ökat.

Detta inser naturligtvis alla vanliga människor är vansinne. Man måste räkna med både sina skulder och sina tillgångar när man diskuterar om man är fattig eller rik.

Detta verkar dock vara omöjligt för de flesta svenska politiker och nationalekonomer att förstå. I stället har de tittat in i tv-kamerorna och hävdat att barnbidragen eller lönerna inte kan höjas så länge vi har en statsskuld på 1 000 miljarder. När borgerliga politiker genomfört försäljning av statliga företag har man också sagt att man vill göra det för att ”betala statsskulden”. Fast sanningen är att man bara byter en tillgång – företaget – mot en annan tillgång – pengar.

Alla stater har en skuld. Men alla stater har också tillgångar i form av pengar, företag, mark och så vidare. Kvar finns en summa, antingen plus eller minus.

Säg nu att Fredrik är en person som inte vill sälja det hus eller den skog han köpt för pengarna. Eftersom han inte tänker omvandla dem till pengar så räknar han bort dem och kvar är bara de aktier han köpte. Han har alltså ett lån på en miljon och aktier värda 500 000 kr.

Det betyder -500 000 kr.

Detta kallas för finansiell nettoskuld.

Aktierna är en finansiell tillgång (eftersom de inte är fasta utan kan säljas snabbt) och lånet är en finansiell skuld (han har ju lånat pengar).

Precis på samma sätt är det med den offentliga ekonomin.

Mycket av statens tillgångar är långsiktiga. Mark och vägar kan man ju exempelvis inte snabbt sälja.

För att få fram hur stora statens skulder egentligen är brukar man därför titta på hur mycket finansiella tillgångar, det vill säga pengar, aktier och fonder staten har å ena sidan och å andra sidan hur mycket pengar staten har lånat.

Summan som uppstår är statens nettoskuld. Eller vid plus, statens finansiella nettoförmögenhet. Tredje kvartalet 2023 såg det ut såhär:

Detta är alltså ett överskott och ingen skuld! Svenska staten har från och med 2006 ingen nettoskuld alls. Men varför talar man då om statsskuld? Om man bara tittar på det staten lånat ser vi så klart en skuld. Vi lånar hela tiden pengar. Staten är alltid skyldig många miljarder och ska alltid vara det. Om staten inte lånade pengar skulle det nämligen betyda att vi inte använde de resurser som finns i samhället. Det vore detsamma som att ha pengar i madrassen. Och pengar som inte används gör oss inte rikare, utan tvärtom fattigare.

Ja, statens kanske viktigaste uppgift i ekonomin är att hela tiden se till att de resurser som finns i samhället används. Om vi under några år sparar hundratals miljarder i en klimatfond, så måste ju de pengarna användas för att göra nytta. Staten lånar klimatfondens pengar och använder dem i olika satsningar. Först då gör fonden nytta.

Därför påstår vi att den riktiga parollen för staten i stället borde vara den här:

”Den som icke sätter sig i skuld blir aldrig fri.”

Politikers uppgift är att använda vår gemensamma förmögenhet för att göra livet bättre för alla.

Eftersom vi inte bör sälja ut våra fasta tillgångar, det vill säga våra dagis, våra företag eller vår skog, så är det skillnaden mellan våra lån och våra finansiella tillgångar – nettoförmögenheten – vi bör diskutera.

Den egentliga ”statsskulden” är inte ett minus utan det tredje kvartalet 2023 en tillgång på 1 998 miljarder.

För 26 år sedan, 1998, var den i stället -594 miljarder. Men statsskulden har aldrig varit 1 400 miljarder och den svenska staten har aldrig varit ”bankrutt”. Tvärtom har den hela tiden varit mycket rikare än de flesta andra länders stater. Nu kommer därför den viktiga frågan. Hur stor bör en statsskuld vara?

Statsskulden går upp och ner

Varje år gör staten en budget. Den kan gå med minus, då får vi ett budgetunderskott. Den kan gå med plus, då får vi ett budgetöverskott.

Om vi under flera år har underskott i budgeten innebär det att staten får en nettoskuld, det vill säga lånen blir större än de finansiella tillgångarna.

Om staten under flera år har ett överskott minskar nettoskulden och blir ett plus. Det här är helt normalt. Vissa år ska staten ha underskott för att hålla i gång ekonomin, andra år ska den ha ett överskott för att på det sättet bromsa ekonomin.

Frågan om staten ska ha överskott eller underskott i sin budget handlar alltså om vad man vill att staten ska göra. Ska den ”rädda ekonomin” de år det går dåligt eller inte? Ska den bromsa då ekonomin riskerar att bli överhettad?

Om man ser på de dramatiska åren med covid-19-pandemin så är nog alla glada över att staten gick in och kraftigt stödde ekonomin, både löntagarna och företagen.

Det gjorde att ekonomin inte rasade samman och kunde nystarta när pandemin var över.

Men även under flyktingkrisen 2015, då Sverige tog emot flera hundratusen nya svenskar, är ett bra exempel på att staten ska vara aktiv. Genom stora investeringar i stöd till kommuner och flyktingar så blev det en injektion i ekonomin som gjorde att Sveriges BNP ökade rejält.

Vi blev rikare av att staten satsade, inte fattigare.

Statens skuld består i huvudsak av att staten lånar av sina egna fonder och av den övriga offentliga sektorns förmögenhet. Det sker via de privata bankerna. Bara en tredjedel av statens skulder består av lån man tagit från privatpersoner (statsobligationer) eller företag.

Det märkliga är att borgerliga ekonomer tycker att staten inte ska ha överskott de år det går bra. Då vill man i stället sänka skatterna så att mer pengar går till den privata sektorn.

Samtidigt vill man att staten ska rädda banker och företag när det blir kris. Hela vår ekonomi hade kunnat haverera om inte staten hade gått in och räddat bankerna i början av 90-talet. Staten betalade kostnaderna för den fastighetskrasch som bankerna hade skapat åren dessförinnan. På samma sätt tvingades regeringen garantera och stödja bankerna krisåren 2008–2009.

På något märkligt sätt verkar dessa ekonomer tycka att staten aldrig får bli rik men ändå alltid ska vara en räddande ängel när de privata företagen går dåligt.

Vi blev rikare av att staten satsade, inte fattigare.

Vi ser det på ett annat sätt. Vi tycker att den viktiga diskussionen är vad staten gör med sina pengar. Om vi får ett underskott för att vi satsat miljarder på en motorväg vi inte behöver, tycker vi inte att det är ett bra underskott.

Om vi i stället fått ett underskott för att arbetslösa under några år ska ha en rimlig chans att omskola sig, tycker vi att det är vettigare.

Den viktiga frågan är därför varför statsskulden uppstår.

Vad beror statsskulden på?

Under hela 90-talet hävdade politiker ur alla läger att statsskulden berodde på vår trygghet. Vi hade helt enkelt för stor offentlig omsorg och för höga bidrag. ”Vi kan inte låna till våra bidrag” hette det. Även idag, 2024, säger regeringen att generösa bidrag hotar ”statsfinansernas stabilitet”.

Men det är inte statens utgifter för omsorg och bidrag som exploderar under krisåren i Sverige, möjligen med undantag för pandemiåren.

Nej, i stället är det statens inkomster som minskar.

Låt oss ta ett exempel från 90-talet. Vi jämför åren 1989 och 1995.

Statens ”vanliga” utgifter, i form av alltifrån föräldrapenning till försvarsutgifter, var i stort sett oförändrade mellan 1989 och 1995. Däremot hade inkomsterna minskat med drygt 130 miljarder kronor!

Det berodde framför allt på att Sveriges riksdag 1990 genomförde en skattereform, där inkomstskatten kraftigt sänktes för framför allt höginkomsttagare.

Resten av de minskade inkomsterna berodde på lågkonjunkturen som ledde till att staten fick in mindre skatt från företag och privatpersoner.

Krisutgifterna är de speciella utgifter staten måste ta på sig när ekonomin går dåligt. Det handlade om arbetslöshetsersättningar, företagsstöd, räntekostnader på statsskulden, med mera.

De sänkta skatterna är en mycket viktig orsak till att staten under 90-talet hade underskott i sin budget. Skatterna har faktiskt minskat så mycket att vi under de fem första åren av 90-talet förlorade mer än 500 miljarder i rena skatteintäkter. Och då har vi räknat bort effekten av att privatpersoner och företag hade lägre inkomster på grund av krisen.

Vi gick från ett nettoöverskott till ett stort nettounderskott på några år.

Men orsaken var alltså inte välfärdens höga nivå eller de ”höga pensionerna” eller den ”dyra barnomsorgen”.

Orsaken var framför allt politiska beslut om minskade statliga inkomster. Politiken skapade en statsskuld som man sedan skyllde på i 30 år.

Det verkar alltså som om de styrande egentligen inte oroade sig för statsskulden.

Det var snarare ett svepskäl från ekonomer och politiker som egentligen visste bättre. De använde statsskulden för att motivera en politik de saknade bättre argument för.

Resultatet har varit att de flesta svenskar under många år trott att staten är fattig och skuldsatt, fast ingenting har varit mer felaktigt.

I den här boken ska vi inte använda så mycket citat. Men ett gammalt och avslöjande vill vi dela med oss av. Det kommer från Hans Tson Söderström, en moderat nationalekonom som 1995 gjorde en lång analys av statsskulden och krisen. Han kom också fram till att statsskulden inte var det stora problemet. Däremot var det ett ”pedagogiskt instrument”:

”Bara under hotet om statsfinansiell bankrutt förefaller våra politiker förmögna att genomföra det nödvändiga ekonomiska reformarbetet.” (Ekonomisk debatt, nr 3, 1995.)

Är statsskulden farlig?

Det viktiga är vad man använder statens pengar till. De stora underskott den svenska staten hade i budgeten under 90-talet menar vi var både bra och dåliga. I Sverige gick vi från ett underskott på 141 miljarder 1993 till ett överskott på 62 miljarder 1999.

Säg att staten inte hade betalat ut arbetslöshetsunderstöd, inte givit barn­bidrag, inte betalat bankkrisen och inte reparerat vägar eller byggt broar dessa år. Då skulle kanske budgeten något år sett bättre ut. Men hela samhället hade mått mycket sämre.

Otryggheten hade gjort att konsumtionen hade minskat ännu mer och därmed också momsintäkterna. Bankkrisen skulle ha lett till att småsparare förlorade ännu mer pengar.

Utan offentliga byggen hade dessutom arbetslösheten ökat ytterligare.

I en kris måste staten få en skuld.

Det är själva poängen med statsskulden. Om vi inte hade upprätthållit de statliga stöden och utgifterna under krisåren så skulle vi ha slagit sönder samhället och skapat en dubbel kris.

Sveriges statsskuld var onödig när det var skattesänkningar för framför allt höginkomsttagare som skapade den stora delen av statsskulden.

Statsskulder är inte alltid bra och inte alltid dåliga.

Sveriges statsskuld var onödig när det var skattesänkningar för framför allt höginkomsttagare som skapade den stora delen av statsskulden. Visst hade vi haft ett mindre underskott i budgeten de åren även utan dessa skattesänkningar – men krisen hade blivit mycket mindre och kortvarig.

Statsskulden var samtidigt nödvändig för att inte slå ut samhället. De mänskliga kostnaderna för arbetslöshet är mycket högre än de samhälleliga kostnaderna för en statsskuld.

Men den har varit onödigt stor och skapade onödiga problem genom skattesänkningar för företag och höginkomsttagare.

Statsskuldsmyten har varit en politisk debattmetod i Sverige. Idag, 2024, med det stora överskottet, borde den vara frånvarande. Men fortfarande pratar man om att man ”måste låna” när man 2024 diskuterar satsningar på kärnkraft för 400 miljarder och nya satsningar på militären för 120 miljarder.

Det är att luras. Ifall staten investerar idag är det av det stora överskottet man tar, inte genom att skapa en skuld.

På samma sätt som man kan diskutera vad en statsskuld används till bör man diskutera vad statligt överskott används till. Ett överskott som inte investeras och används är skadligt för oss alla.