Låt oss återvända till 90-talet och Göran Perssons påstående att ”den som är satt i skuld är icke fri”.
1995 hade han som finansminister en statsskuld på 1 557 miljarder och tillgångar på 1 077 miljarder. Netto var summan – 440 miljarder. Det året föreslog Göran Persson stora nedskärningar, skattehöjningar och sparpaket.
Tre år senare, 1998, var skulden större! Brutto 1 893 miljarder och netto – 594 miljarder. Då föreslog Göran Persson reformer, bland annat maxtaxa och sänkta egenavgifter. Men inte var han ”friare” med en bruttoskuld på 1 893 jämfört med en skuld på 1 557.
Skillnaden var i stället att ekonomin som sådan hade börjat växa. Fler fick jobb, statens inkomster ökade. Oberoende av statsskulden kunde Göran Persson nu föreslå reformer. Han var fri trots att han var ”satt i skuld” eftersom statsskulden betalar sig själv när ekonomin som helhet går bättre.
2024 styrs Sverige av en regering som inte vill att den gemensamma sektorn ska öka, utan helst fortsätta minska.
2024 styrs Sverige av en regering som inte vill att den gemensamma sektorn ska öka, utan helst fortsätta minska. Huvudmetoden är privatiseringar och minskade anslag till vård, skola, kultur och omsorg. Målet är också att sänka skatter vilket ju ökar den privata delen av landets ekonomi. Man vill inte att den offentliga sektorn ska äga så mycket, utan tycker att det är bättre för samhället om mer ägs privat.
Bilden av Sveriges stat som fattig har varit en nödvändig bild för att motivera politiken.
Detta är en ideologisk ståndpunkt man kan ha respekt för och diskutera. Problemet är att det inte är så den presenteras. Samtliga regeringar sedan 90-talskrisen har istället hävdat ekonomiska orsaker till nedskärningar där statsskuld varit det mest återkommande. Bilden av Sveriges stat som fattig har varit en nödvändig bild för att motivera politiken. I stället för att diskutera ideologiska, politiska val, förvandlas det hela till en teknisk fråga, en skuld som ”måste betalas”. Vilket är djupt ohederligt.
Satsa eller slösa
För länge sedan fanns en tecknad serie kallad ”Spara och Slösa”. Den gavs ut av svenska banker och skulle lära barn nyttan av att spara istället för att slösa. Serien kan man nog glömma av rena kvalitetsskäl men begreppet har bitit sig kvar och används ibland av politiker och ekonomer som vill motivera att staten inte ska slösa, det vill säga investera, utan den ska spara. Ju mer vi sparar, desto rikare blir alla, är påståendet.
Men när det gäller stater är detta ett falskt påstående.
Istället kan vi använda orden ”Satsa eller Slösa”.
Om en stat sparar i ett läge där ekonomin behöver stärkas, arbetslöshet minskas, trygghet ökas, ja, då betyder ”spara” att man slösar med landets ekonomiska resurser. Man använder inte den kraft vi har utan bromsar ekonomin.
I Sverige har det här inneburit en mycket märklig utveckling där staten och statens sociala trygghetsfonder blivit extremt rik och ändå inte investerar.
Tittar man på statens finansiella överskott genom åren så blir diagrammet väldigt tydligt och ett kraftfullt argument för att politiken slösat med våra resurser, vi har i onödan skapat massarbetslöshet, försämrat infrastruktur som järnväg genom att ”spara” på underhåll, underfinansierat omsorg och misslyckats med att ställa om landet till ett nytt modernt elsystem och dessutom missat att skapa nya industrigrenar, se diagram 1.10.
2024 har staten och statens fonder hela 2 083 miljarder som inte används till ovanstående. Istället samlar vi pengar på finansmarknaden.
Först 2024 har politiken börjat svänga här. Orsaken är att man vill satsa 120 miljarder på militären, framförallt nya dyra vapensystem. Men också satsa på ny kärnkraft med ett stöd på 400 miljarder. För att klara det har man börjat prata om lånefinansiering. Fast det vore förstås ändå billigare att ”låna av sig själv” och använda det överskott vi redan har.
Ingen stat kommer ”betala statsskulden”
Alla stater i hela världen har statsskulder och lånar pengar. Ingen av dem kommer någonsin att ”betala statsskulden”. Det skulle vara en fullständig katastrof.
Det skulle innebära att staterna tog in tusentals miljarder kronor i skatteintäkter som staten inte användes utan bara stoppades i madrasserna, det vill säga sattes in på olika riksbankers konton.
Det gäller alla länder.
Sverige är det land inom EU som minst av alla behövt skära i den offentliga sektorn eller minska bidragen på grund av statens skulder.
Sverige har faktiskt hela tiden haft mycket lägre skuld än andra länder.
Låt oss börja med ”det värsta året” 1995, se diagram 1.11.
