Din nya bok, som förklarar kapitalismens historia och ondska, riktar sig till din tolvåriga dotter, Xenia. Vad tycker hon om den?
– Min dotter är min värsta kritiker, så även om hon gillar något jag gör eller skriver så vill hon inte gärna berömma mig. I den kontexten var några uppmuntrande ord från henne det bästa jag kunde hoppas på. Något i stil med: ”Inte så illa”.
Är hon intresserad av ekonomi?
– Nej, hon är inte det minsta intresserad av ekonomi, men hon är väldigt intresserad av politik, även om hon inte skulle kalla det politik. Hon är intresserad av politiska frågor som har att göra med feminism, rasism och ojämlikhet. Hon skulle aldrig säga: ”Jag är intresserad av politik”. Men det är frågorna som är det viktiga, inte etiketterna.
Hur var det att skriva i relativt enkla termer? Fick det dig att ompröva dina åsikter?
– Det var på samma gång ytterst glädjefyllt och väldigt krävande. Det var en stor fröjd att inte behöva rikta sig till en publik med förutfattade meningar, men också en stor utmaning att försöka förklara kapitalism utan att hänvisa till kapitalism. Men om man inte kan göra det så förstår man inte själv vad man pratar om. Jargong kan dölja att man inte förstår.
Vill du mildra kapitalismen eller stoppa den?
– Både och. Kapitalismen kan inte stoppas genom ren viljestyrka. Som vi alla vet så var vänsterns försök att stoppa kapitalismen ett spektakulärt misslyckande. Kapitalismen måste mildras och stabiliseras, för dess djupa kris är, vilket vi ser i dag, att den inte uppmuntrar till humanism. Den uppmuntrar till misantropi. Vi måste stabilisera situationen och föra en diskussion om hur den nya teknologin kan användas till förmån för mänskligheten.
Du berättar att du skriver boken i ditt vackra hus på ön Egina, med en fantastisk utsikt över den Saroniska bukten. Skulle du vilja se en värld där enskilda individer inte åtnjuter den typen av materiella privilegier?
– Nej, jag skulle vilja leva i en värld där vi alla är privilegierade. I viss mening är vi det, för jag anser att det finns skönhet i överflöd, överallt omkring oss, om bara våra sociala omständigheter tillåter oss att åtnjuta den och inte förstöra miljön. Den viktigaste ingrediensen för att kunna njuta av och uppskatta livet är att man har kontroll över sitt eget liv och kan välja sin partner. Om man har det så ser världen omkring en väldigt vacker ut. Jag tror att det är ett privilegium som vi alla kan ha.
Du skriver att vi inte tillåter oss själva att tänka att fattigdom kan vara en produkt av samma process som ledde till vårt välstånd. Undergrävs ditt åtnjutande av dina privilegier av vetskapen att du fått dem på bekostnad av andra?
– Å ena sidan, ja, det stämmer absolut. Privilegier kommer till priset av exploatering. Ingen kan ha miljoner på banken – vilket jag inte har – och tycka att de har förtjänat dem. Men å andra sidan, vår närmsta granne på Egina är en lantbrukare som lever ett ganska nödtorftigt liv, men som har exakt samma utsikt. Jag tycker att han också är privilegierad, men på ett annat sätt. Lycka är sällan något som kommer med privilegier.
En av medlemmarna i Diem25:s rådgivande kommitté är Julian Assange, en australiensare som undflydde europeisk lagstiftning genom att stänga in sig på Ecuadors ambassad. Är han en lämplig person att råda om Europa?
– Jag är väldigt stolt över att ha Julian som vän. Som du kanske känner till så har den svenska åklagaren lagt ned förundersökningen mot honom. Det förefaller absurt att en person anses vara skyldig trots att inget åtal väckts mot honom. Julian Assange förföljs av en väldigt enkel anledning: han skämde ut USA och övervakningsetablissemanget. Wikileaks är ett lysande försök att vända spegeln mot Storebror. Det är därför Julian är inspärrad på Ecuadors ambassad.
Ska vi tro att hans anklagare var delaktiga i en konspiration för att få honom utlämnad till USA?
– Jag är inte intresserad av att spekulera. Det jag vet är att den svenska åklagaren aldrig har åtalat Julian. Nu har den amerikanska regeringen uttryckligen uppgett att det finns en åtalsjury som sammanträder i hemlighet, redo att kräva att han utlämnas för spioneri. Domstolsprocessen kommer att vara en bluff. Hans advokater kommer inte att få anklagelserna eller bevisen. Den kommer att hållas bakom lyckta dörrar och han kommer att försvinna in i ett högriskfängelse för alltid. Ingen liberal kan stå bakom den här processen.
Har du i dag någon kontakt med din tidigare vän, den grekiske premiärministern Alexis Tsipras?
– Nej, för jag tror inte att han skulle ha något att säga till mig. För att kunna fortsätta göra det han gör så måste han fortsätta att intala sig en historia som han innerst inne vet saknar grund. Så en konversation mellan oss skulle vara extremt kort och meningslös.
Tror du att Jeremy Corbyn var en ”stannare”, alltså företrädare för att bli kvar i EU, innerst inne?
– Jag tror att han övertygades av argumenten från sådana som John McDonnell och mig. Det finns ingen motsägelse mellan att inte vilja gå med i EU och att, när man väl är med, säga att det är en dålig idé att lämna. Kritiken att han inte känner passionerat för EU är löjlig. Ingen kan känna passionerat för EU. Vi riktar skarp kritik mot Europa, men vi föreslår inte att vi ska lämna det. Jag tror att det är den hållningen Jeremy Corbyn till slut övergick till.
Vad gör du annars nu, utöver skrivandet och Diem25?
– Jag håller en del föreläsningar av ekonomiska skäl – delvis för att kunna försörja min familj, delvis för att finansiera Diem25. Det är en fantastisk upplevelse att åka till Hamburg och hålla två föreläsningar på en dag – på morgonen för 500 tyska bankanställda och sedan på kvällen för 1 000 Diem25-aktivister. Jag håller ungefär samma anförande. När jag får ett fantastiskt mottagande från båda de här publikerna inser jag vilken djup kris Europa befinner sig i.
I år uppmärksammas den ryska oktoberrevolutionens 100-årsjubileum. När du ser på dess arv, tycker du att den är värd att fira?
– Absolut. Men det är såklart som med alla andra revolutioner, i slutändan gick det väldigt fel. Firandet måste vara nyanserat. Det är en dialektisk process där vi både firar och sörjer på samma gång. Men återigen, så är det i alla goda dramer.
Artikeln är tidigare publicerad i The Guardian.
