Det är tyvärr en illusion.

I senaste numret av Råd & Rön finns en intressant kartläggning av livsmedelsindustrin. Bakom de olika varumärkena, visar det sig, står ett fåtal enorma koncerner, som regel utlandsägda. Abba, Felix, Bob, Frödinge, Ekströms, Risifrutti, Önos, Fun Light, Tropicana, OLW, Grumme och dussintals andra företag och varumärken kontrolleras numera av det norska konglomeratet Orkla – som sysslar med ”branded consumer goods operations”. GB Glace, Ben & Jerrys, Lipton, Milda, Lätta, Via, Vim, Axe med flera tillhör den brittisk-holländska jätten Unilever. För att nämna två av de största drakarna.

Detta är förstås inget unikt för livsmedelsindustrin. Bilar, IT, medier – ja, de flesta branscher domineras av ett fåtal koncerner med stora ”varumärkesportföljer”.

Företagskoncentration är i själva verket kapitalismens modus operandi. Bolag slås ihop och stor köper liten med det enskilda och generella syftet att uppnå så kallade skalfördelar, minska konkurrensen och öka rörelsevinsten.

De senaste decennierna har de buyout-firmor som brukar kallas riskkapitalbolag gått i bräschen. Deras affärsidé är att köpa ett stort eller medelstort ”portföljföretag” för lånade pengar och sedan ge sig ut på shoppingtur i branschen, förvärva mindre konkurrenter, bygga en allt större koncern och sälja hela rasket efter några år.

Längs vägen sker en ”konsolidering” av marknaden. Vi får ett oligopol, kanske rentav ett monopol, om nu inte konkurrenslagstiftningen sätter käppar i hjulet.

Den reellt existerande marknaden skiljer sig bevisligen ganska ordentligt från den nyliberala idévärldens marknad, där en mångfald av innovativa entreprenörer och småföretag konkurrerar på lika villkor om de rationella konsumenternas gunst. Istället hotas mångfalden och valfriheten av kapitalets logik.

Eller som Råd & Rön beskriver det:

”Det är svårt för nya aktörer att slå sig in på en marknad där de tvingas tävla med redan etablerade megakonglomerat som har fasta grepp om konsumenterna. Även konsumentmakten försvagas när mängden varumärken koncentreras i några få företag.”

Och som Jan Bertoft, generalsekreterare på Sveriges konsumenter, konstaterar i artikeln:

”Det blir en slags falsk mångfald, med många flashiga varumärken i butikerna, men få stora företag bakom.”

En falsk mångfald. En illusorisk valfrihet. En valfrihetsillusion.

Och det märkvärdiga i sammanhanget är att detta inte bara beskriver sortimentet på Ica Maxi och Coop Forum, utan också läget i den svenska friskolan.

Här om veckan såldes friskolekoncernen Academedia och dess över 60 000 elever på börsen. Enligt koncernens egen årsredovisning går nu var tredje friskoleelev i gymnasieåldern i någon av Academedias över 300 börsnoterade skolor.

Under riskkapitalbolaget EQT:s ledning har koncernen växt med 400 procent på fem år, främst genom uppköp. De årliga intäkterna från stat och kommun landade på mer än åtta miljarder förra året och rörelsevinsten på 600 miljoner.

Samtidigt är det med Academedia som med Orkla och Unilever: Även här göms koncentrationen bakom en falsk mångfald. Koncernen är ett slags konglomerat med alltifrån förskolor till vuxenutbildning, och med ”ett stort antal starka varumärken” i portföljen, som man själv formulerar det. Närmare bestämt ett 30-tal varumärken. Det handlar om Vittra, Pysslingen, Didaktus, Framtidsgymnasiet, IT-Gymnasiet, Framtidsgymnasiet, Designgymnasiet, NTI, Plusgymnasiet, Rytmus, Sjölins, Klara, Hermods, Drottning Blankas och en rad andra skolföretag som en gång startades av diverse entreprenörer, men som sedan såldes till den svällande koncernen när dessa entreprenörer valde att checka ut och växla in markerna.

Många av de tidigare ägarna har blivit mångmiljonärer på kuppen. Och även för Academedias ägare, som växlat genom åren, har affärerna gett klirr i kassan. Det gäller inte minst för EQT, som nu inhöstar sin avkastning.

Koncernledningens kurs ligger dock fast: ”Academedia avser även att fortsätta växa genom övertagande av utbildningsenheter samt fortsatt konsolidering av marknaden via förvärv”, som det heter i den senaste årsredovisningen.

Frågan är hur långt det kommer att gå. Hur långt det tillåts gå. Finns det någon gräns? Kommer merparten av friskolorna ägas av Academedia om några år?

Det är långtifrån osannolikt.

För den som ogillar vinstdriven utbildning är det närmast en mardröm. Men även den friskoleentusiast som omhuldar mångfald borde ta sig en funderare.

Minns hur friskolereformen och skolpengen såldes in: med en ny mångfald av pedagogiska inriktningar och driftsformer skulle föräldrar och elever äntligen få frihet att välja, och i på köpet skulle skolan som helhet bli allt bättre.

25 år senare sitter vi med facit: En skolmarknad där vinstjakten undergräver mångfalden och kvaliteten, och där valfriheten blir allt mer illusorisk.